Tillbaka till Bach med Lozakovich – i Storkyrkan

Vid 29 års ålder är den svensk-ryske violinisten Daniel Lozakovich  redan en internationell toppsolist med fem hyllade album, knuten till Deutsche Grammophon som en av de yngsta artisterna någonsin.

I den här konserten får du möjlighet att uppleva när Lozakovich fördjupar sig i Johann Sebastian Bachs, en kompositör som han själv beskrivit  som sin viktigaste musikaliska ledstjärna. ”Bach är som en hel planet. Han var den första tonsättaren som visade att musiken kan sträcka sig bortom det världsliga och beröra något nästan andligt.”

På programmet står Partita nr 3 i E-dur, Sonat nr 1 i g-moll och den monumentala Partita nr 2 i d-moll. Här har en ensam violin en enorm spännvidd, från bländande virtuositet till djupaste andlighet.

Ett tekniskt kompendium och ett konstnärligt testamente

Bachs sex verk för soloviolin, tre sonater och tre partitor, hör till den västerländska musikhistoriens allra största skatter. De tillkom sannolikt omkring år 1720, under hans anställning som kapellmästare vid furstehovet i Köthen. Det var en period då han hade tillgång till skickliga instrumentalister, och dessutom var fri från kyrkans liturgiska krav. Samlingen utgör både ett tekniskt kompendium och ett konstnärligt testamente, där Bach sammanfattar sin syn på form, kontrapunkt och uttryck, samtidigt som han tänjer fiolens möjligheter till det yttersta.

Att skriva polyfon musik för ett ensamt melodiinstrument var i sig inget nytt, men Bach förde denna konst till en nivå som saknar motstycke. Med hjälp av dubbel- och trippelgrepp, arpeggion och noggrant formade melodiska linjer skapade han en stark illusion av flera samtidiga stämmor. Resultatet är musik som kräver extrem koncentration och teknisk kontroll av violinisten, men som samtidigt erbjuder lyssnaren ett överflöd av klang, struktur och emotionellt djup.

Fullände exempel på enstämmig komposition

Bachs elev Johann Philipp Kirnberger (1721–1783), som senare publicerade en omfattande kompositionslära baserad på undervisningen, framhöll dessa soloverk som fulländade exempel på enstämmig komposition. Han menade att de var så kompletta i sig själva att inga ytterligare stämmor kunde tillföras utan att helheten gick förlorad. Tack vare detta kom Bachs soloverk att fungera som ett slags idealmodell för senare generationer av tonsättare och instrumentalister.

Även om Bach i dag ofta förknippas med orgel och klaverinstrument, fanns en stark violintradition i familjen, både hans far och farfar var violinister, och han själv behärskade instrumentet väl. Det har ofta föreslagits att soloverken skrevs för Dresdenvirtuosen Johann Georg Pisendel (1697–1755), eller möjligen för Bach själv, men inga dedikationer finns bevarade i de tidigaste källorna.

Sonaterna är skrivna i den så kallade sonata da chiesa-formen, med fyra satser i följden långsam–snabb–långsam–snabb. De snabba satserna präglas ofta av strikt kontrapunkt, medan de långsamma ger utrymme för ornamentik, harmonisk utforskning och retorisk frihet. Partitorna följer i stället svitens form, där olika danser avlöser varandra. Även här spränger Bach ramarna, och förvandlar danssatserna till fördjupade musikaliska meditationer snarare än ren underhållning.

”Bach är som en hel planet. Han var den första tonsättaren som visade att musiken kan sträcka sig bortom det världsliga och beröra något nästan andligt.”
– Daniel Lozakovich

Tre tekniska och själsliga prövningar

Violinpartita nr 3 i E-dur representerar den ljusaste och mest utåtriktade sidan av samlingen. Tonarten, den virtuosa skrivningen och svitens koncisa format ger musiken en festlig och strålande karaktär. Det berömda Preludiet, med sin oavbrutna ström av sextondelar, ger intryck av obändig rörelse och prakt. Bach återanvände senare detta material i flera andra verk, vilket vittnar om dess särskilda betydelse för honom. De följande danssatserna – Loure, Gavotte en rondeau, två Menuetter, Bourrée och Gigue – präglas av elegans, balans och lekfull rytmik.

Violinsonat nr 1 i g-moll öppnar samlingen med ett koncentrerat och allvarsamt Adagio, men omfattande fugan som följer är ett av samlingens absoluta centrum. Ett polyfont bygge där temat vandrar mellan antydda stämmor, och skapar en dramatisk spänning som närmast trotsar instrumentets begränsningar. Den milda och sjungande Siciliana erbjuder en lyrisk kontrast, innan sonatan avslutas med ett intensivt presto, fyllt av rörelse och rytmisk energi.

Violinpartita nr 2 i d-moll intar en särställning i hela violinrepertoaren. De fyra inledande danssatserna (Allemande, Courante, Sarabande och Gigue) leder fram till den monumentala Chaconnen, ett variationsverk av närmast existentiella dimensioner. Över en återkommande harmonisk grund bygger Bach en musikalisk båge, som spänner från djupaste sorg till strålande ljus. Chaconnen har ofta tolkats i andliga och filosofiska termer, och har genom århundradena inspirerat otaliga tonsättare, arrangörer och tänkare. För violinisten är den både en teknisk och själslig prövning, och för lyssnaren en av musikhistoriens mest omvälvande upplevelser.

Text: Andreas Konvicka