Rytm och ritual

Hillborgs helvetesberg

Namnet Höllengebirge, alltså helvetesbergen, avskräckte inte Gustav Mahler från att i slutet av 1890-talet tillbringa somrarna i närheten av karstbergskedjan vars klippor reser sig som mörka skuggor över jorden. Här skrev han både ett par symfonier och flera sånger. Bergskedjan har också fått ge namn åt Anders Hillborgs hyllning till kompositören; Hell Mountain. Mahler har alltid varit en viktig tonsättare för Hillborg, inte minst för vad han menar är Mahlers ”förmåga att framkalla en känsla av vidsträckt rymd genom akustisk resonans”. I det nya stycket har två av Mahlers symfonier varit centrala inspirationskällor: ”den omskakande dissonansen från hans tionde symfoni och de fallande kvartintervallen som inleder hans första symfoni”. Hell Mountain hade urpremiär 2024 och var en sambeställning mellan Concertgebouworkestern, filharmonin i Paris, Oslofilharmonin och symfoniorkestern i Chicago. Stycket är tillägnat Klaus Mäkelä, och får vid den här konserten Sverigepremiär.

Fem existentiella sånger

Alma Mahler, gift med Gustav Mahler, var utöver tonsättare verksam som författare, och hennes efterlämnade sånger vittnar om en djup kännedom om text. Vid den här konserten framförs fem sånger publicerade 1924 under titeln Funf Gesänge, i arrangemang för orkester av Jorma Panula. Som en röd tråd genom sångerna går de existentiellt prövande texterna, författade av poeterna Novalis, Otto Julius Bierbaum, Franz Werfel och Richard Dehmel. Som lyssnare dras man in i en skönklingande, drömsk och bitvis skärrande musikalisk värld av extatisk kärlek, överväldigande solljus och nietzscheansk dödsdrift. Sångerna framförs av hovsångerskan Malin Byström, verksam på Europas och USA:s främsta opera- och konsertscener.

En demon i förklädnad

Sången är central även i den amerikansk-svenska tonsättaren Molly Kiens beställningsverk för orkester och kör, A Demon in Disguise. Musiken är inspirerad av den appalachiska folksången House Carpenter. Den som hört sången, kanske mest känd i Bob Dylans inspelning, kommer nog också känna igen vissa melodislingor hos orkestern. Utmärkande för den appalachiska musiken är att den bygger på en blandning mellan europeisk och afrikansk folkmusik, där den förenande länken är just banjon. Förmodligen är det dock få som känner till instrumentets historia, menar Molly Kien, som själv har rötter i West Virginia:
– Den västafrikanska banjon, akonting, kom till USA via de människor som tvingades dit som slavar. På det sättet finns en mörk sida av den här musiken.
     I A Demon in Disguise sammansmälter historien med samtiden på ett sätt som hon menar reflekterar hennes egna, dubbla känslor inför USA just nu:
– En stark glädje över musiken därifrån och en oro inför landets framtid.

Ett revolutionärt mästerverk?

Avslutningsvis framförs ett av musikhistoriens mest omtalade stycken: Igor Stravinskys Våroffer, som ledde till att Stravinsky fick rykte om sig att vara en musikalisk revolutionär. Våroffer var den tredje baletten som Stravinskij skrev för Sergei Diaghilev och Balett Russes, efter succéerna med Eldfågeln och Petrusjka. I centrum för handlingen står det rituella kvinnomord som enligt rysk sed symboliserade vårens återkomst och naturens uppvaknande. I musiken förenade Stravinsky ryska musikaliska idiom med moderna rytmiska impulser.

Men hur revolutionär var musiken egentligen? Även om anekdoterna kring premiären i Paris 1913 övertrumfar varandra i dramatiska detaljer – folk lämnade salongen eller stannade kvar och kräktes – menade Stravinsky själv att ryktet var missriktat. I slutet av 1940-talet skrev han i sin bok Musikalisk poetik: ”Ett verk som Våroffer kunde kanske förefalla arrogant i tonen och strävt i sitt nya språk, men därför behöver det inte vara revolutionärt i ordets omstörtande betydelse. Räckte det med att bryta mot en vana för att förtjäna etiketten revolutionär, skulle varenda musiker som har något på hjärtat och uttrycker sig okonventionellt kallas revolutionär.”

Citatet ringar in en komplicerad fråga som handlar om hur förhållandet ser ut mellan musiken och världen. Kan musiken säga någonting om världen, och om den kan det, vad är det i så fall den säger? Återstår att slå sig ned i Berwaldhallen, spetsa öronen – och lyssna.

Text: Hedvig Ljungar