Drömmar om frihet

En stilsäker gränsöverskridare

Maurice Ravel skrev sina två pianokonserter vid samma tid. Det som till slut blev G-durkonserten började han skissa på så tidigt som 1906, då baserat på baskiska folkmelodier. Ravel växte upp knappt två mil från den spanska gränsen i den baskiska delen av Frankrike med en baskisk mor som vuxit upp i Madrid. När väl Ravel började arbeta på allvar med G-durkonserten 1929 hade han i stället smittats av jazzmusik och spirituals under sin USA-turné året innan.

Spår av Ravels baskiska ursprung finns kvar, men det är jazzens och spiritualens blåtoner och modalitet som präglar musiken. Antonín Dvořák hade uppmanat amerikanska kompositörer att söka sina rötter i sin egen traditionsmusik, men den bördiga myllan var lika tacksam för européer att odla deras skapelser i. Och även om Ravel – motvilligt! – kallades för impressionist var den mångsidige fransmannen snarare en föregångare till vår tids polystilistiska musikaliska ekvilibrister.

Det koreanske stjärnskottet Yunchan Lim har på kort tid vunnit en rad tävlingar och utmärkelser, spelat in album och blivit ett internetfenomen – med Rachmaninovs tredje pianokonsert. Ravels G-durkonsert är ett verk han redan är bekant med baserat på ett av omdömena om honom – en gammal själ med ett ungdomligt sinne – borde Ravels lekfulla och infallsrika musik passa honom som hand i handske.

Virtuositet utan spelat djupsinne

Ravel sade i en intervju i samband med att han skrivit färdigt verket att hans ”enda önskan var att skriva en äkta solokonsert, ett glansfullt verk som framhäver solistens virtuositet utan något spelat djupsinne”. Ingenstans i verkets tre satser låter Ravel högdraget akademisk. Snarare är det en mycket skicklig men också spefull karaktär som framträder i musiken.

Första satsen börjar med ett piskrapp följt av en yster folklig melodi som förflyttar sig i orkestern. Pianot tar täten en liten bit in i satsen med ett kontrasterande, lyriskt tema som besvaras av orkestern med jazziga repliker och ackord. Innan pianosolistens kadens bjuder orkestern, med harpisten i täten, på ett drömskt mellanparti.

Den långsamma andra satsen börjar med ett långt, svävande pianosolo. Ravel, känd för att vara en hårt arbetande perfektionist, slet med den 34 takter långa obrutna frasen. Träblåset bär musiken vidare till ett mer harmoniskt dissonant mellanparti, med durters och mollters som liksom slipar ner sekundavståndet mellan dem, men så varsamt och ömsint skrivet att det rör snarare än skakar.

Efter andra satsens vaggviseslut väcks vi abrupt av den tredje och sista satsen – i det närmaste en kapplöpning mellan pianisten och orkestern, som passande nog inleds med fanfarlika stötar i brass och slagverk. Satsen präglas av en karnevalsliknande stämning med en outsinlig ström av toner från pianot och färgrika orkesterklanger. Den inledande fanfaren återkommer ett par gånger och avslutar hela verket med en smäll.

Musik uppstår inte i ett vakuum

I dag är vi vana vid att tänka på konstmusik, populärmusik och folkmusik som tre skilda företeelser och uppmärksamma när de, egentligen godtyckliga, gränserna överskrids. Men så har det inte alltid sett ut. Under 1800-talet odlades en romantiserad bild av den nedärvda, muntligt överförda musiken som en del av något ursprungligt och oförstört. Det här sammanföll med de starka nationella strömningar som drog såväl genom som bortom Europa.

Bedřich Smetana lade grunden till en tjeckisk konstmusikalisk identitet genom att knyta an till och använda sig av folkdanser och sånger från Böhmen och Mähren, som i dag utgör västra respektive östra Tjeckien. Under tidigare epoker var den här rörligheten i musikaliska uttryck inget utöver det vanliga. I de sex symfoniska dikterna som utgör Má vlast – Mitt hemland – sökte Smetana sina kulturella rötter i Böhmen och flätar in både sagor, legender, sånger och platser i den måleriska musiken.

Som namnet antyder är Tjeckiska filharmonikerna kulturella representanter för sitt land, nu sedan mer än 130 år. Under ledning av Semyon Bychkov, orkesterns chefsdirigent sedan 2018, har de förstärkt sin internationella ryktbarhet, bland annat med flera kritikerrosade inspelningar. Smetanas Má vlast är en av dem; den släpptes i samband med tonsättarens 200-årsjubiluem år 2024.

Smetanas musikaliska diktkonst

Första satsen, Vyšehrad, är döpt efter ett över 1000 år gammalt slott i Prag. Harpspelet som inleder och återkommer under satsen är en hänvisning till den mytiske barden Lumír som lär ha omsjungit slottet innan han slog sönder sitt instrument. Genom satsen återkommer också det korta motivet som symboliserar slottet Vyšehrad. De porlande harptonerna som avslutar satsen förebådar den andra, döpt efter floden som vi även känner under det tyska namnet Moldau.

I Vltava tas porlandet över av flöjter, sedan av stråkar, innan den längtansfulla melodin kommer in. Melodin härstammar från renässansen och är ett praktexempel på hur muntligt överförd musik har rest i tid och plats: Bland alla varianter finns O Nederland, let op u sæck, Ack Värmeland du sköna, den tjeckiska folksången Kočka leze dírou och Shmuel Cohens Hatikvah som blivit Israels nationalsång.

Tredje satsen är döpt efter Šárka, en krigarkvinna som är en av centralfigurerna i det mytiska kriget på 700-talet mellan männen och kvinnorna i Děvín i södra Mähren och Vyšehrad i Böhmen. I musiken skildrar Smetana hur kvinnorna som regerade i Děvín, anförda av Šárka, överlistar och dödar flera av Vyšehrads främsta krigare. Šárka hinner förälska sig i den höviske riddaren Ctirad, som dock faller med sina kamrater.

Från tjeckiska ängar och lundar, Z českých luhů a hájů, är inte en berättelse så mycket som en naturskildring. Växlingarna mellan det myllrande fugatot i återhållna stråkar och den lyriska hornmelodin är vacker musik i egen rätt, men också lätta att tolka som kärleksförklaringar till landet som Smetana älskade.

De två sista satserna skrevs flera år efter de första fyra. Faktum är att alla sex symfoniska dikter skrevs som fristående verk och sattes ihop i efterhand. Tábor är döpt efter en stad i södra Böhmen där de revolutionära husiterna hade sitt högkvarter under den böhmiska reformationen på 1400-talet. Det musikaliska temat kommer från 1400-talssången Ktož jsú Boží bojovníci, ”Ni som är Guds krigare”, som husiterna använde som kriggsång.

Blaník tar vid med samma ledmotiv som i Tábor. Enligt legenden vilar i berget Blaník riddar Wenzel, på engelska känd som Wenceslaus, och hans armé som skall vakna och rädda landet i dess yttersta nöd. Blaník utvecklar husit-sången till en triumferande avslutning där även Vyšehrad och Vltava åter hörs.

Text: David Saulesco