Bortom barocken

En musikhistorisk vattendelare

I musikens historia var åren runt 1600 en viktig vattendelare. Senrenässansens flerstämmiga vokalmusik hade blivit så komplex att den nästan blev fullständigt obegriplig, både strukturellt och vad gäller textförståelse. För att åter komma åt lyssnarens känslor – affekter, som man kallade det – behövdes en ny, radikal enkelhet: nästan allting skalades bort förutom basstämman och melodin, som befriades från all kontrapunktisk ballast och nu kunde sväva fritt och uttrycksfullt, helt i ordets och känslans tjänst. Ur den processen föddes barockens glansfulla musik – och den europeiska operan.

Bortom barocken med Orliński och Il Pomo D’oro

Jakub Józef Orlińskis och Il Pomo d’Oros musikaliska resa genom 1600-talet tar avstamp hos barockens pionjärer: Claudio Monteverdi, Giulio Caccini och Girolamo Frescobaldi, som var bland de allra första att experimentera med den nya stilen – ”musik som aldrig tidigare har hörts”, som Monteverdi själv förkunnade. Först prövades det nya i mindre skala, till exempel i madrigaler (korta världsliga vokalverk) eller fristående arior. Caccinis kärleksförklaring Amarilli, Mia bella ur Le nuove musiche är en av de mest kända. Men snart vågade tonsättarna sig också på storformiga operor. Monteverdis L’incoronazione di Poppea är ett av operahistoriens första mästerverk, och i scenen E pur io torno qui (Och ändå återvänder jag hit) återvänder Ottone till Poppeas hus i hopp om att återvinna hennes kärlek. Han inser dock snabbt att hon övergett honom för kejsar Nero.

Voglio di vita uscir är i stället ett fristående solostycke för röst och basso continuo, och räknas som ett av Monteverdis mest originella sena vokalverk. Titeln betyder ungefär ”Jag vill lämna livet” och är en passionerad kärleksmonolog där en olyckligt förälskad person uttrycker en nästan extatisk längtan efter döden.

Av Girolamo Frescobaldi får vi höra Così mi disprezzate (Så föraktar ni mig?), en av de mest kända sångerna ur samlingen Arie musicali. Texten är en kärleksklagan med ett stänk av ironi. Den försmådde älskaren vänder sig till den älskade.

Francesco Cavalli och Antonio Sartorio – som tillhör den andra generationens stora operatonsättare – skrev även de många betydande drammi per musica som behållit sin plats bortom barocken ända in i vår tid. Av Cavalli får vi här uppleva arian Incomprensibil nume (O obegripliga gudom) ur operan Pompeo Magno där Pompejus tackar gudarna för sina segrar i Caesars närvaro. Ur Sartorios opera Antonio et Pompeiano får vi höra arian La certezza di tua fede, som sjungs av Pompeiano, en fältherre. Arians titel kan översättas som ”Vissheten om hans trofasthet” och speglar ett tema som är centralt i tidens opera: lojalitet, kärlek och mänskliga relationer.

Livskraftig musik

Men konceptet Beyond – som man kallar konceptet på engelska – vill inte bara visa hur livskraftig denna musik fortfarande är, utan går även bortom operakonsten för att visa barockens sekulära musik i hela sitt rika spektrum. Vid sidan av madrigalen och operan dominerades den av kantaten, som med sina recitativ och arior påminner om operan till sin struktur men ändå har en helt egen estetik. En kantat framfördes oftast konsertant i privata sammanhang, inte på en operascen, och har sällan en dramatisk handling. Snarare handlar det om betraktelser av livet, kärleken och naturen. Bortom de berömda tonsättarna som Monteverdi och Caccini finns en hel rad relativt okända, bortglömda mästare som skrev väldigt tacksamma kantater, Barbara Strozzi, en av barockens mest framstående kvinnliga tonsättare. Hennes L’amante consolato (Den tröstade älskaren) är ett solostycke ur samlingen Cantate, ariette e duetti Op 2 och berättar om en älskare som efter lång tids lidande och sökande äntligen har funnit den person han längtat efter.

Bortglömda mästerverk

En »Serenata« är större än en kantat, men mindre i format än en opera. Denna mellanstorlek lämpade sig särskilt bra för de aristokratiska hovens lite mindre viktiga tillfällen som ändå behövde musikalisk utsmyckning. Den italienske kompositören Sebastiano Moratelli skrev sin serenad La faretra smarrita (Det förlorade pilkogret) omkring 1691 som hovkapellmästare i Düsseldorf till intåget av regentens framtida brud i staden. Om Moratellis liv vet man knappt någonting, och denna serenata är det enda bevarade verk av honom som vi har kvar idag.

Giovanni Cesare Netti är även han en oklar figur. Under sin livstid var han högt skattad som tonsättare av kyrkomusik och innehade flera viktiga poster i Neapel, men tyvärr har nästan all hans musik gått förlorad. Två av hans operor finns dock bevarade, och i dem kan man tydligt höra varför Nettis samtid uppskattade hans uttrycksfulla stil så mycket att dikter skrevs till dess ära. Orliński framför inte bara en stor soloscen ur operan La Filli utan även två arior ur hans opera L’Adamiro, skriven samma år. Båda sjungs av den ålderstigna amman Doralba, som klagar över hur svårt det är att finna kärlek vid hennes ålder. I en tid då tragedi och komedi fritt blandades i operan var figurer som hennes vanliga och populära.

Instrumentala pärlor

Men programmet rymmer också rent instrumentalmusik. Här finns en passacaglia ur Biagio Marinis banbrytande samling Per ogni sorte di strumento musicale – Diversi generi di sonate, da chiesa, e da camera (För alla slags musikinstrument ur samlingen Olika slags sonater, för kyrkan och kammaren). Samlingen publicerades 1655 och gav musikerna frihet att själva välja instrumentbesättning – till exempel violiner, kornetter och sackbutar – med basso continuo som grund.

Bortom Alperna möter vi Johann Caspar von Kerll, här representerad med sonat för två violiner i F-dur. Han föddes i tyska Sachsen och kom att bygga broar mellan de musikaliska traditionerna i Italien och Sydtyskland. Orlińskis hemland Polen representeras av Adam Jarzębski, en av de mest färgstarka figurerna i 1600-talets polska musikliv. Under sitt stormiga liv tjänade han Sigismund III Vasa, som inte bara var Sveriges regent utan också kung av Polen från 1587 till 1632. Hans dansanta Tamburetta kommer ur samlingen Canzoni e concerti, vilken räknas som en av de viktigaste samlingarna av tidigbarock instrumental ensemblemusik i Centraleuropa.

Carlo Pallavicinos Sinfonia ur operan Il Demetrio tillhör den tidiga venetianska operatraditionen. På 1600-talet syftade ordet sinfonia inte på en symfoni i modern mening utan på ett instrumentalt inledningsstycke till en opera. Med sina kontrasterande avsnitt – från högtidligt Grave till livfullt Presto – ger musiken en inblick i den värld där den klassiska symfonin så småningom skulle födas.

Avslutningsvis kan det också utlovas en konsert bortom den vanliga konsertupplevelsen – men mer än så ska inte avslöjas här.

Text: Holger Schmitt-Hallenberg

18.00 i Radiohörnan: Samtal om Östersjöns identiteter

I Östersjöområdet sammanstrålar Norden, Baltikum, Centraleuropa och Ryssland. Men var finns skärningspunkterna idag mellan länder och medborgare när norra Europa står inför nya säkerhetspolitiska utmaningar? Välkommen till ett samtal om gränser, medborgarskap och säkerhetsfrågor i en region i snabb förändring, kl 18.00 i Radiohörnan, nedre foajén.
(Ingår i konsertbiljetten.)

Moderator:
Fredrik Wadström, Sveriges Radios Ryssland-korrespondent

Gäster:
Karin Borevi
Professor i statsvetenskap med forskningsintresse inom invandring, medborgarskap och mångkulturalism, Södertörns Högskola.

Nina Carlsson
Postdoktor i statskunskap vid Institutet för bostads- och urbanforskning (IBF), Uppsala Universitet