Bortom barocken

En musikhistorisk vattendelare

I musikens historia var åren runt 1600 en viktig vattendelare. Senrenässansens flerstämmiga vokalmusik hade blivit så komplex att den nästan blev fullständigt obegriplig, både strukturell och angående textförståelse. För att åter komma åt lyssnarens känslor (affekter, som man kallade det), behövdes det en ny, radikal enkelhet: Nästan allting skalades bort förutom basstämman och melodin, som befriades från all kontrapunktisk ballast och nu kunde sväva fritt och uttrycksfullt, helt i ordets och känslans tjänst. Ur den processen föddes barockens glansfulla musik – och den europeiska operan.

Bortom barocken med Orliński och Il Pomo D’oro

Jakub Józef Orliński och Il Pomo D’oros musikaliska resa genom 1600-talet tar avstamp från barockmusikens pionjärer Claudio Monteverdi, Giulio Caccini och Girolamo Frescobaldi, som var bland de allra första som experimenterade med den nya stilen, ”musik som aldrig tidigare har hörts”, som Monteverdi själv förkunnade. Först testades den i mindre format, till exempel i madrigaler (korta sekulära vokalverk) eller fristående arior. Caccinis Amarilli är en av de mest berömda av dessa. Men snart vågade man sig även på stora operor. Monteverdis Poppeas kröning är ett av operahistoriens första mästerverk, men även Francesco Cavalli, Antonio Sartori och Carlo Pallavicino – som hör till den andra vågen av stora operakompositörer – skrev många betydande drammi per musica, som har behållit sin plats bortom barocken, fram till vår tid.

Men konceptet Beyond – som Orlinski kallat sin konsert på engelska – vill inte bara visa hur livskraftigt denna musik fortfarande är, den går även bortom operakonsten för att visa barockens sekulära musiks hela rika spektrum. Vid sidan av madrigal och opera dominerades den av kantaten, som i sin uppbyggnad med recitativ och arior liknar operan, men som ändå har en helt egen estetik. En kantat framfördes vanligtvis konsertant i privata sammanhang, inte på en operascen, och har sällan en dramatisk handling. Det är snarare betraktelser av liv, kärlek och naturen. Bortom de berömda tonsättarna som Monteverdi och Caccini finns det en hel här av relativt okända, bortglömda mästare, som skrev mycket hörvärda kantater, till exempel Claudio Saracini och Barbara Strozzi, en av barockens mest framstående kvinnliga tonsättare. En annan är Giovanni Battista Vitali, som var en viktig musikalisk figur i Modena och Bologna, främst inom kyrkomusiken. Han skrev inga operor alls, men den virtuosa kantaten Donde avvien visar hur skicklig och uttrycksfullt Vitali hanterade även den mänskliga rösten.

Bortglömda mästerverk

En Serenata är större än en kantat, men mindre i format än en opera. Denna mellanstorlek lämpade sig särskilt bra för de aristokratiska hovens lite mindre viktiga tillfällen som ändå behövde musikalisk utsmyckning. Den italienske kompositören Sebastiano Moratelli skrev sin serenad La faretra smarrita (Det förlorade pilkogret) omkring 1691 som hovkapellmästare i Düsseldorf till intåget av regentens framtida brud i staden. Om Moratellis liv vet man knappt någonting, och denna serenata är det enda bevarade verk av honom som vi har kvar idag.

En lika stor doldis är Giovanni Cesare Netti. Han var under sin livstid mycket uppskattad som kyrkokomponist och hade flera tunga poster i Neapel, men tyvärr har nästan all hans musik gått förlorad. Två av hans operor är dock bevarade, och i dessa hör man tydligt varför Nettis samtida berömde hans expressiva stil så mycket att det skrevs dikter om den. Orliński presenterar inte bara en stor soloscen ur operan La Filli (1682), men också två arior ur hans opera L’Adamiro från samma år. Båda sjungs av den gamla amman Doralba, som klagar över hur svårt det är att hitta kärleken i hennes ålder. I en tid där tragik och komik blandades fritt i operor var figurer som hon vanliga och populära inslag. Passande till temat spelar orkestern ett instrumentalt arrangemang av den fristående arian La vecchia innamorata (Den förälskade gamla damen) av Biagio Marini.

Bortom Alperna hittar vi Giuseppe Antonio Bernabei, som föddes i Rom 1649, men skrev sina operor för hovet i München, och Johann Caspar von Kerll, som föddes i Sachsen i Tyskland. Orlińskis hemland Polen representeras av Adam Jarzębski, en av de mest färgstarka figurerna i 1600-talets polska musikliv. Under sitt turbulenta liv var han i tjänst hos Sigismund III Wasa, som inte bara var svensk regent utan även kung av Polen från 1587 till 1632. Slutligen kan även en konsert bortom den vanliga konsertupplevelsen utlovas, men mer än så ska inte avslöjas här.

Text: Holger Schmitt-Hallenberg