Musik med hjärta och hjärna

Radiokören och deras kormästare Marc Korovitch, som även bland annat är chefsdirigent för Spanska radions kör, presenterar ett variationsrikt och stämningsfullt program tillsammans med violasten Ami-Louise Johnsson som denna säsong är särskilt uppmärksammad som Klassiska artisten i P2. Johnsson, som stod på Berwaldhallens scen för första gången redan som åttaåring, spelar bland annat två solostycken under konserten.

Det första av dessa är Hora lungă, vilket ungefär betyder ”långsam dans” på rumänska. Det är namnet på första satsen i György Ligetis violasonat liksom på den folkmusikstil som inspirerat musiken. Hela satsen spelas på violans lägsta sträng, med den djupaste och varmaste klangen, vilket i kombination med den vemodiga melodin gör musiken djupt känslostark. Med små justeringar av vissa intervall, så kallade mikrotonsintervall, knyter Ligeti an till den folkmusikaliska traditionen och förstärker dessutom styckets suggestiva anslag. Det suggestiva draget fulländas i styckets avslutande sekvens av stigande flageoletter, tills bara en förnimmelse av musiken återstår.

Drygt tvåhundra år tidigare, i slutet av 1710-talet, skrev Johann Sebastian Bach tre vardera sonater och partitor, två vanliga genrer under barocken, för soloviolin. I Ligetis musik bär solisten en enda melodi, medan Bach – med hjälp av dubbelgrepp, öppnar strängar och förflyttningar mellan instrumentets olika register – har skrivit flerstämmig musik för ett egentligen enstämmigt instrument. Bachs långsamma sats, Largo, är inspirerad av dansmusik från hans samtid och på en och samma gång anspråkslös i sin enkelhet och samtidigt full av konstfärdig elegans.

För födelse och i död

Ami-Louise Johansson spelar även tillsammans med Radiokören i två stycken på programmet: norske Ola Gjeilos Serenity (O magnum mysterium) för kör och violin eller cello, samt engelske John Taveners Svyati för kör och cello. Johanssons viola landar klangligt mellan cellons botten och violinens skärpa och instrumentets register passar båda styckenas solostämmor.

Texten till Serenity, komponerat 2012, avslöjar att det egentligen är ett stycke julmusik: ”O magnum mysterium et admirabile sacramentum, ut animalia viderent Dominum natum iacentem in præsepio”, ”O stora mysterium och förunderliga sakrament, att djuren fick se den nyfödde Herren liggande i ett stall”. Musiken är dock inte utpräglat julig, utan snarare tydligt skriven i Ola Gjeilos egen stil: någonstans i skärningspunkten mellan den formmässiga enkelheten hos John Adams, det harmoniska språket hos Eric Whitacre, och kryddat med lite skandinavisk sensibilitet. Närheten till amerikanska samtida tonsättare är ingen slump – Gjeilo studerade i New York och bor och verkar sedan länge i USA.

Stråkstämman i Svyati rör sig aldrig i cellons lägsta register, snarare upp i höjden, där violans ljusare klang ger solostämman en annan mildhet. I sin kommentar till stycket har John Tavener liknat cellostämman vid prästen i en rysk-ortodox begravningsgudstjänst. Körens sång föreställer han sig som beledsagande kistan som bärs ut ur kyrkan, som i ett grekiskt drama. Som representation av Kristus i musiken måste solostämman spelas ”på ett sätt som härleder till den rysk-ortodoxa liturgiska sången”. Texten är på kyrkoslaviska och är hämtad från den rysk-ortodoxa liturgin.

I båda stycken flätas stråkstämman ofta ihop med körsatsen. Stundtals smälter de samman helt. På ett lite liknande sätt bildar Gjeilos och Taveners stycken två sidor av samma mynt i det här programmet: död och liv i ett ständigt kretslopp, gestaltade i de här styckena med samma innerlighet.

I kärlek och förlåtelse

Italienske tonsättaren Gregorio Allegri levde och verkade i Rom under första halvan av 1600-talet, i övergången mellan renässansen och barocken. Miserere mei, Deus för kör a cappella är Allegris mest kända stycke. Det skrevs för att framföras under stilla veckan i Sixtinska kapellet i Vatikanen och, av hänsyn till sammanhanget det skrevs för, i en redan då gammaldags stil: falsobordone, ett sätt att harmonisera kyrkomelodier som använts i flera hundra år. Under stycket sjungs Psaltarens 51:a psalm, som börjar med just ”Miserere mei, Deus”, ”Förbarma dig, Gud”, omväxlande av tre grupper av sångare: två grupper som sjunger flerstämmig harmonik, samt en tredje grupp som sjunger enstämmiga svar i så kallad gregoriansk sång, gammal kyrkosång. Samma musikaliska sekvens återkommer genom hela stycket – fokus ligger på att frambära budskapet i bibeltexten till församlingen, till lyssnarna.

Konsertens yngsta stycke är Alma redemptoris mater, skrivet 2010 av engelska Cecilia McDowall. Även det har dock ena foten i musikhistorien: det beställdes av tidig-musik-ensemblen Marian Consort som är specialiserad på musik från medeltiden och renässansen men även nyskriven musik. Den ”frälsarens ljuva moder” som besjungs är Jungfru Maria. Texten härstammar från 1000-talet och är en av fyra regelbundet framförda så kallade Maria-antifoner. McDowall både imiterar den tidiga flerstämmiga musikens ornamentering och harmonisering, och kryddar den med samtida inslag som kromatik och ibland nästan fritonal harmonik. Musiken blir dock inte splittrad eller identitetslös utan tvärtom en spännande och välklingande legering som spänner över nästan 1000 år av musikhistoria.

Text: David Saulesco