Berwalds septett och Dvořáks stråkserenad i Drottning Silvias Konsertsal

En solitär i den svenska musikhistorien

Den danske kompositören Carl Nielsen skrev 1911 i ett brev till sin svenske kollega Wilhelm Stenhammar: ”Varken press, pengar eller makt kan skada eller gynna god konst. Det kommer alltid att finnas några enkla, anständiga konstnärer som kämpar framåt och producerar och står upp för sina verk. I Sverige har ni det finaste exemplet på detta: Berwald”.

Franz Berwald började spela violin när han var fem år gammal, och vid 16 års ålder fick han en tjänst i Kungliga Hovkapellet i Stockholm. Den mångbegåvade Franz hade högtflygande tonsättarambitioner, och parallellt med arbetet i orkesterdiket komponerade han ihärdigt. Hans musikaliska experimentlusta gjorde det dock svårt att passa in i det svenska etablissemanget. I mars 1824 bemötte Berwald en anonym kritisk recension i tidningen Argus:

” … recensenten bör komma ihåg att alla försök att etablera ett ovanligt system, en ny hantering av instrumentationen och dess användning, alltid kommer att börja med många svårigheter.”

1828 lämnade Berwald Hovkapellet och reste till Berlin. Nu skulle han skriva opera! Som operatonsättare kunde man bli internationellt ryktbar och ekonomiskt framgångsrik. Men det visade sig att den tyska metropolen var ännu mindre mottaglig för Berwalds radikala musiksyn än Stockholm, och till sist var han nära att helt ge upp sitt komponerande. Istället grundade och ledde han under många år ett ortopediskt institut som blev mycket lyckosamt – en del av de mekaniska apparater som han konstruerade användes faktiskt ända in på 1900-talet.

Grand Septuor B-dur

1849 återvände Berwald till Sverige för gott. Under ett antal år framåt verkade han som disponent vid Sandö glasbruk norr om Härnösand. Vintermånaderna tillbringade han vid kompositionsbordet i Stockholm. 1862 uruppförde Stockholmsoperan hans Estrella de Soria, och den luttrade tonsättaren fick äntligen uppleva en relativt stor framgång.

Berwald, vars musik varken spelades eller uppskattades särskilt mycket under hans livstid, hyllas numera, även internationellt, som en betydande kompositör. Hans medvetna formexperiment, hans egensinniga melodiska och rytmiska infall – alltid med frisk och sprudlande elegans – gör honom till en solitär i svensk musikhistoria.

Vid en konsert i Börshuset i december 1828 uruppfördes hans Grand Septuor B-dur. Verket är originellt, med ofta oväntade harmoniska förlopp och en experimentell musikalisk formstruktur. Tonsättarens djupa förtrogenhet med och kärlek till musikdramatik är påtaglig – när man lyssnar är det som att kliva rakt in i en operaföreställning. Första satsens korta Adagio leder in i ett sonatformat Allegro molto. Den långsamma, skenbart konventionella, andra satsen, Poco adagio — Prestissimo — Adagio. avbryts plötsligt av ett uppsluppet scherzo. Allegro con spirito, den livfulla och humoristiska finalen, gestaltar på pricken det motto som Berwald formulerade 17 augusti 1838: ”Konsten paras endast väl med friskt lynne. Den vekmodige bör aldrig befatta sig dermed. Alla suckande konstnärer blir för åhörarn eller åskådarn, om ock för ett ögonblick interressent, dock i längden mördande tråkig. Derföre: lif och kraft – känsla och förnuft.”

Dvořák i musikens epicentrum

Prag var på 1860-talet navet för ett sjudande musikliv. Staden hade flera konsert- och operahus och gästades regelbundet av namnkunniga artister från hela Europa. I detta epicentrum befann sig den unge Antonín Dvořák, som försörjde sig som orkestermusiker och organist. Liksom Berwald ville han komponera, och han hämtade sin inspiration från flera olika håll: wienklassicism, modernare tyska strömningar som Liszt och Wagner, italiensk opera och den tjeckiska folkmusiktraditionen.  När Dvořák 1875 tilldelats den österrikiska statens kompositionsstipendium förändrades tillvaron på ett avgörande sätt. Nu betraktades han som en “riktig” tonsättare och kunde ägna sig åt att komponera på heltid. Dessutom var han nygift, och det unga paret hade just fått sitt första barn. Livet tedde sig ljust och hoppfullt när han i maj samma år skrev sin Serenad för stråkar E-dur Op 22.

Serenad för stråkar E-dur

Efter ett svärmiskt Moderato cantabile följer det skirt melankoliska Tempo di valse. Ett spirituellt Scherzo vivace bär doft av Felix Mendelssohn. Det längtansfulla Larghettot knyter an till andra satsens valsmelodi. Slutligen binder Allegro vivace, med spår av böhmisk bonddans och reminiscenser från första satsens tematik, samman verket som avslutas med en upprymd coda. Dvořáks djupt rotade kärlek till det böljande tjeckiska landskapet skimrar genom hela serenaden, som blivit ett av kompositörens mest älskade stycken. Det uruppfördes i december 1876 av musiker från Prags båda operahus. Även vid kvällens konsert framträder musiker ur två orkestrar, nämligen Tjeckiska Filharmonikerna – gästande orkester vid årets Östersjöfestival – och Radiosymfonikerna.

Text: Elisabet Ljungar