arrow

CHAPLIN SONGS

Världssopranen Camilla Tilling gästar Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören i urpremiären av Daniel Nelsons Chaplin Songs, som är en musikalisk variation på Charlie Chaplins satiriska film Diktatorn från 1940. Under ledning av dirigent Andrew Manze framför orkestern dessutom två verk av 150-årsjubilaren Ralph Vaughan Williams: Fantasia över Greensleeves samt Symfoni nr 9.

Satiren Diktatorn, eller The Great Dictator, var Charlie Chaplins svar på en samtid präglad av gryende nazism och fascism. I filmen, från 1940, spelar han själv bägge huvudrollerna: den nazistiske Adenoid Hynkel, diktator i landet Tomania, och en förföljd, judisk barberare. Diktatorn var Chaplins första ljudfilm, och i slutscenen håller barberaren – utklädd till diktatorn – ett flammande fredstal till nationen, där han uppmanar soldaterna att sluta kriga: ”Let us fight to free the world, to do away with national barriers, to do away with greed, with hate and intolerance.”

Orden blev utgångspunkt för Daniel Nelsons Chaplin Songs – en musikalisk spegling av såväl talet som hela filmens aktualitet: ”Jag upplevde att hans budskap om enhet och frihet behöver berättas om och om och om igen. I tider då demokratins grundvalar hotas av såväl enskilda människor som hela ideologier är Chaplin Songs mitt sätt att återberätta det budskap Chaplin gav röst åt i filmens tal: om vi inte bevarar demokratin är vi alla förlorade”, säger Nelson.

Daniel Nelson är en av Sveriges internationellt mest framgångsrika tonsättare och hans musik har hyllats för dess kraftfulla rytmiska energi och färgrika orkestrering. Nelson har främst skrivit orkestermusik, men han har också rönt stora framgångar med sina operor och verk för dans och hans tubakonsert, Metallëphônic, har blivit ett standardverk för instrumentet och uppförts mer än 40 gånger över hela världen.

Sveriges Radios Symfoniorkester har framfört musik av Nelson vid ett flertal tillfällen, bland annat vid den årliga trettondagskonserten i Berwaldhallen. I detta uruppförande hör vi den svenska världssopranen Camilla Tilling, som gjort bejublade roller på operascener som Covent Garden, La Scala och Metropolitan i New York, och som senast hördes i Berwaldhallen under Östersjöfestivalen 2021, då i Händels Messias.

Konsertens leds av den brittiske dirigenten Andrew Manze, som gästat både Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören ett flertal tillfällen, bland annat med Ralph Vaughan Williams femte symfoni.

I oktober i år skulle Vaughan Williams ha fyllt 150 år, och för att fira detta tolkar Manze både tonsättarens Symfoni nr 9 samt hans Fantasia över Greensleeves, en fyra minuter lång orkesterminiatyr inspirerad av den traditionella, engelska folkmelodin Greensleeves. Fantasian ingick från början i den tredje akten av Vaughan Williams opera Sir John in Love. Själv ska han ha sagt att ”The art of music above all arts is the expression of the soul of the nation”, och i det korta stycket fångar han verkligen det engelska tonspråket – elegant och med största finess. 1934 arrangerade Ralph Greaves verket i den version som oftast spelas idag.

I den nionde symfonin i e-moll möter vi en mogen Vaughan Williams i ett omvälvande och originellt stycke vars egensinniga klangvärld får resonans av saxofoner och flygelhorn i orkestern. Uruppförandet ägde rum den 2 april 1958 i Royal Festival Hall, med the Royal Philharmonic Orchestra under ledning av Sir Malcolm Sargent. Verket rönte stor uppmärksamhet men blev ingen riktig succé. Året därpå dirigerade Leopold Stokowski den amerikanska premiären i Carnegie Hall, men enligt bägge dirigenter dröjde det innan verket nådde publikens – och utövarnas – hjärtan. Symfonin blev Vaughan Williams sista. Han färdigställde den 1956, två år innan han dog, den 26 augusti 1958 i London.

Text: Hedvig Ljungar


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot RADIOKÖREN
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”

Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Radiokören. Foto: Mattias Ahlm.

Radiokören har i över 90 år bidragit till utvecklingen av den svenska a cappella-traditionen. Under den legendariske dirigenten Eric Ericsons ledarskap fick kören ett stort internationellt renommé och räknas i dag bland världens främsta körer. Körmedlemmarnas förmåga att växla mellan kraftfulla solistiska insatser och att sömlöst smälta in i ensemblen skapar ett unikt och dynamiskt instrument som hyllas av musikälskare och kritiker världen över, liksom av de många dirigenter som utforskar och utmanar körens potential.

Sedan 1979 är Radiokörens hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når kören också miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Dessutom visas flera av konserterna på Berwaldhallen Play, vilket ger publiken ytterligare en möjlighet att komma riktigt nära en av världens bästa körer.

Säsongen 2019–2020 tillträdde Kaspars Putniņš som ny chefsdirigent och konstnärlig ledare för Radiokören, den tionde chefsdirigenten sedan kören bildades. Sedan januari 2019 är Marc Korovitch kormästare för Radiokören med ansvar för ensemblens kontinuerliga utveckling. Två av körens tidigare chefsdirigenter, Tõnu Kaljuste och Peter Dijkstra, utnämndes i november 2019 till hedersdirigenter. Båda har fortfarande nära kontakt med kören och gör återkommande gästspel.

Radiokören bildades samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar och kören hade sin allra första konsert i maj 1925. Ambitionsnivån var hög redan från starten med ett uttalat mål att vara på högsta internationella nivå i allt från barockmusik till modern avantgarde.

Engelske dirigenten och violinisten Andrew Manze hyllas som en av sin generations mest inspirerande dirigenter med en kombination av både bred och djup repertoarkännedom, sällsynt kommunikationsförmåga och en osviklig utstrålning. Sedan hösten 2014 är han chefsdirigent för NDR Radiophilharmonie, Nordtyska radions symfoniorkester. Hösten 2018 tillträdde han dessutom som förste gästdirigent för Royal Liverpool Philharmonic Orchestra. Han är återkommande gäst vid Mostly Mozart Festival i New York City och har den senaste tiden gästat orkestrar som Los Angeles filharmoniker, Concertgebouworkestern, Bayerska radions symfoniorkester och Halléorkestern.

Med NDR Radiophilharmonie turnerade han nyligen i Tyskland och Kina och har gjort prisbelönade inspelningar av verk av Felix Mendelssohn och Mozart. Han har även avslutat sin serie inspelningar av Ralph Vaughan Williams samtliga symfonier med Royal Liverpool Philharmonic Orchestra. I november 2016 beskrevs han av The Telegraph som ”den bäste av alla nu levande Vaughan Williams-uttolkare”. Han är också verksam som lärare, musikskribent och redaktör, Fellow vid Royal Academy of Music och gästprofessor vid Norges musikhögskola i Oslo.

Julia Kretz-Larsson. Foto: Bo Söderström.

Julia Kretz-Larsson, violin, har studerat för Marianne Boettcher och Thomas Brandis i Berlin och för Josef Suk i Prag. Med Julius Stern pianotrio har hon vunnit priser vid flera internationella tävlingar. Hon är medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som har sin egen konsertserie i Berliner Philharmonie Kammermusiksaal och har med dem även spelat i konserthus som Carnegie Hall i New York och Concertgebouw Amsterdam. År 2006 blev Julia Kretz-Larsson medlem av Lucerne Festival Orchestra, ledd av Claudio Abbado, och sedan 2008 har hon varit medlem i Mahler Chamber Orchestra, från 2011 som stämledare. Julia är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och är lärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Julia har regelbundet spelat kammarmusikkonserter med ett flertal internationella artister och har spelat på festivaler som Salzburger Festspiele, Internationella Kammarmusikfestivalen i Utrecht, Julian Rachlin and Friends, Schubertiade, Schleswig-Holstein Musikfestival och Vinterfest. Hon har spelat in kammarmusik för bland annat BIS, NAXOS, dB Productions samt Harmonia Mundi och vunnit en grammis för inspelningen med musik av Amanda Maier.

Sopranen Camilla Tilling har i över två decennier framträtt på opera- och konsertscener världen över. Tidiga operaroller som Sophie i Rosenkavaljeren, Pamina in Trollflöjten, Ilia i Idomeneo, Susanna i Figaros bröllop och Zerlina i Don Giovanni gav Tilling engagemang vid scener som the Royal Opera House Covent Garden, San Francisco Opera, Bayerische Staatsoper, Opéra national de Paris, Lyric Opera of Chicago, Teatro alla Scala och Metropolitan, New York. Bland senare roller kan nämnas Guvernanten i The Turn of the Screw, Euridice i Orfeo ed Euridice, Donna Clara i Dvärgen, Greta i Hans och Greta, l’Ange i Franciskus av Assisi, Blanche i Karmelitsystrarna och Mélisande i Pelléas och Mélisande.

Bland Tillings nyligen genomförda engagemang på konsertscenen kan nämnas Bernard Haitinks sista konsert vid Concertgebouw, Brahms Requiem med Birmingham Symphony Orchestra och Mirga Gražinytė Tyla, Dutilleuxs Correspondances med Los Angeles Philharmonic och Esa-Pekka Salonen, Mahlers fyra med Orchestre de Paris och Thomas Hengelbrock samt Bergs Sieben frühe Lieder med både Sydney Symphony Orchestra och Christoph von Dohnányi samt London Symphony Orchestra och François-Xavier Roth. Tilling har även turnerat med Peter Sellars uppsättningar av Matteuspassionen och Johannespassionen. Bland höjdpunkter säsongen 2020/2021 kan nämnas Brahms Requiem med Orchestre Philharmonique de Radio France, ett program med verk av Mahler och Strauss med Philharmonie Zuidnederland och Mahlers fyra med Concertgebouworkest.

Musiken

Ungefärliga tider

Slutmonologen i Charlie Chaplins Diktatorn från 1940 behandlas som en poesisamling i Chaplin Songs. Daniel Nelson har styckat upp monologen, men behåller dess naturliga flöde. Samtidigt har han dragit ut den från originalets 3 minuter till ett 37 minuter långt verk, där inte bara toppen av isberget syns, utan hela det emotionella spektrumet lyfts till ytan.

Chaplins tal präglas av tvära kast mellan hopp och förtvivlan: ”The way of life can be free and beautiful, but we have lost the way […] More than machinery, we need humanity.” Partituret är nära uppbyggt kring talet vars starka kontraster gifter sig med två av de mest grundläggande egenskaperna i Nelsons musik: rytm och romantik.

Militärinslagen och uppmaningarna lyfts fram med en dundrande puls, samtidigt som en sökan efter skönhet alltjämt är närvarande. Elegiska, vemodiga stråkar kan därför bryta sig ut ur det krigiska och mekaniska som maler på i den femte satsen, för att istället ge en rörande glimt av det himmelska i människan – som också kan skapas på jorden.

”För mig är monologen ett otroligt viktigt dokument,” säger Daniel Nelson, ”som visar att vi bekämpar samma ondska om och om igen. Högerpopulismens starka framfart i USA, Polen, Ungern, och inte minst i Sverige, gör Chaplins monolog ständigt aktuell.”

Första satsen i Chaplin Songs är bedjande och ödesmättad, men snart får episka krafter också kämpa i musiken som skildrar den andliga kampen mellan gott och ont. Domedagsklockan ringer ut i andra satsen, men vi ser också skymten av en ny dag där regndroppar gnistrar som ger nytt liv åt jorden. Tredje satsen avslöjar Nelsons fascination för mekanik och hög energi med industriella hammarslag och instrument som uppmanas spela ”med mekanisk noggrannhet”.

Chaplins glädjebudskap kontrasteras av en misär som har lagt sig i fjärde satsen, medan den femte är alarmerande och desperat. Ledarnas lögner beklagas i den sjätte satsen, men den häftiga kampen och motivet från den första satsen återvänder sedan i den sjunde och sista, där mänskorna uppmanas till en större gemenskap och ett bättre liv åt alla.

Text: Mats Hansson

Det är onekligen svårt att avgöra vad som är världens mest kända folkvisa, men det skulle väl ändå kunna vara Greensleeves. Så gott som alla känner igen balladen som brukar betecknas som elisabetansk, fast den förmodligen har sina rötter redan i Henrik VIII:s tid. Hur som helst är sången omnämnd i Shakespeares Muntra fruarna i Windsor. Ralph Vaughan Williams stötte på den 1912 i samband med att han komponerade skådespelsmusik till den pjäsen, musik som endast ett fragment återstår av idag. Men under åren 1924 till 1928 arbetade han med operan Sir John in Love som också den bygger på berättelsen om Sir John Falstaff och de muntra fruarna. Då använde han sig än en gång av Greensleeves, nu som ett mellanspel som skiljer fjärde aktens båda första scener från varandra. Ytterligare några år senare tillkom det sedan dess så älskade arrangemanget av Ralph Greaves för stråkar, harpa (påminnande om en ackompanjerande luta) och två flöjter, skrivet under tonsättarens överinseende. Nu lades folkvisan Lovely Joan från Norfolk i East Anglia också in i mitten av det hela. De båda flöjterna spelar en duett över den melodin innan Greensleeves återkommer. Lovely Joan hade Vaughan Williams hittat redan 1908, under sina tidstypiska expeditioner i jakt på intressant folklig musik. Och även den visan hade han tagit med i sin Falstaff-opera, men då inte i samband med Greensleeves.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ralph Vaughan Williams var ännu vid mitten av åttioårsåldern en synnerligen aktiv och produktiv herre. Han reste till Mallorca, Österrike och Italien, och då han var hemma i England var han verksam som dirigent samt framträdde vid olika festivaler. Komponerade för fullt gjorde han också, han ansåg sig ha idéer för minst tio år till. Arbetet med att fullborda Symfoni nr 9 i e-moll avbröts tillfälligt i oktober 1957, då 85-årsdagen skulle firas ordentligt. Symfonin hade påbörjats på Mallorca 1956 men huvuddelen komponerades i London, uruppförandet ägde rum där i april 1958. Den 28 augusti samma år var det dags för den första skivinspelningen och tonsättaren brukade alltid vara på plats vid dessa tillfällen. Denna gång avled han tyvärr sju timmar innan arbetet började, vilket bör ha skapat en speciell stämning i studion.

Ovanliga detaljer i instrumentationen är förekomsten av tre saxofoner och, för första gången hos Vaughan Williams, ett flygelhorn. Han såg det som viktigt att ge upprättelse åt ”detta sköna och ringaktade instrument”, som han menade orättvist hade förpassats till brassbandens värld. Tonsättaren uppskattade den starka brittiska brasstraditionen, men tendensen att låta flygelhornet klinga överdrivet känslosamt genom ett lika överdrivet vibrato tyckte han hjärtinnerligt illa om, och det skulle man slippa här. Att en jazzlegend som Miles Davis vid ungefär samma tid också hade funnit värdig användning för flygelhornet visste kanske inte Vaughan Williams så mycket om. Inte ens Gustav Mahlers bruk av instrumentet, så bekant för dagens lyssnare, var allmängods då.

En viktig influens i början av kompositionsarbetet var Thomas Hardys mest berömda roman, Tess of the D’Urbervilles med undertiteln A Pure Woman Faithfully Presented från 1891. Den hade orsakat en enorm opinionsstorm i England – kunde en förförd kvinna verkligen betraktas som ”ren”? Vaughan Williams, som nog tyckte att hon kunde det, tänkte sig ett program för symfonin som skulle beskriva hans älskade Salisbury-region, och bland annat omfatta arresteringen av Tess vid Stonehenge. Men planerna övergavs ”under resans gång” enligt tonsättaren.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 40 min (inklusive paus)

Ingår i följande konsertserier: