arrow

FEST FÖR ALFVÉN 150 ÅR

Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Fredrik Burstedt bjuder till fest med en konsert i glatt och lekfullt format. Vi firar 150-årsjubileum till minne av Hugo Alfvéns födelse med hans sprudlande Festspel, känd från Nobelprisutdelningen, samt hans soliga och ljuvliga tredje symfoni. Dessutom Lisa Streichs humoristiska och lekfulla concerto grosso, Jubelhemd, som nu framförs i Berwaldhallen för första gången.

Hugo Alfvén komponerade Festspel till invigningen av Nya dramatiska teatern i Stockholm 1907. ”Det är Festens musik som ingen annan” skrev han själv. Inspirationen kom efter en middag hemma hos Verner von Heidenstam. ”I festsalen stod jag och skådade betagen dansens böljande prakt”, berättade kompositören, och kallade också stycket för Fest-Polonaise från början. Under årens lopp har Festspel kommit att användas som ett slags officiell festmusik vid olika nationella evenemang, och den är numera även känd som ett stående nummer på Nobeldagen. Detta har medfört att Alfvéns musik inte bara är bekant hemmavid utan även blivit känd utomlands, som en typisk representant för den nationalromantiska eran i svensk musik.

Svensk-tyska Lisa Streich är redan stort efterfrågad som tonsättare. Hon är känd för sin mycket speciella klangvärld och användningen av okonventionella ”instrument”. Hennes musik är poetisk och kännetecknas av att den växlar mellan stilla, nästan frysta, klangbilder för att sedan plötsligt skölja fram över åhöraren, stegrandes snabbt i styrka och tempo. Så även Jubelhemd, som har beskrivits som ”ett ljuvligt ironiskt och lekfullt verk”. Stycket är ursprungligen komponerat till Kungliga Musikaliska Akademins 250-årsjubileum och är skrivet som en concerto grosso för trumpet, slagverk, harpa, viola och orkester. Verket är inspirerat av två 1900-talskonstverk, ”Jubelhemd” (Jubeltröjan) av Markus Schinwald, samt ”Perfect Tomato” av Sally Mann. Det första är en speciell skjorta som tvingar bäraren av den att ha armarna sträckta uppåt i en jubelgest, det andra ett fotografi med en tomat i fokus och ett änglalikt barn med uppåtsträckta armar i bakgrunden.

Alfvéns glada och lekfulla tredje symfoni (1905) inspirerades av en resa till Italien. Symfonin, som är tekniskt mera mogen än de två föregångarna, är djärv, levande och full av energi och färg. Musiken sveper uppfriskande och obönhörligt framåt. Den tillkom under en för Alfvén mycket lycklig period i livet och han har själv sagt att “symfonin har inget program, den skildrar varken något konkret eller abstrakt. Den är ett uttryck för livsglädje, ett uttryck för den solbelysta lycka som fyllde hela mitt väsen”. Ett visst inflytande från Berwald, Mahler och Strauss (särskilt den senare) kan skönjas, men det gör inte symfonin och Alfvén som tonsättare mindre unik i sin originalitet och fräschör. Den för Alfvén annars så viktiga folkmusiken lyser med sin frånvaro, med undantag för den långsamma satsen som väcker hemlängtan och vemodiga minnen från det svenska hemlandet.

Text: Andreas Konvicka


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Julia Kretz-Larsson. Foto: Bo Söderström.

Julia Kretz-Larsson, violin, har studerat för Marianne Boettcher och Thomas Brandis i Berlin och för Josef Suk i Prag. Med Julius Stern pianotrio har hon vunnit priser vid flera internationella tävlingar. Hon är medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som har sin egen konsertserie i Berliner Philharmonie Kammermusiksaal och har med dem även spelat i konserthus som Carnegie Hall i New York och Concertgebouw Amsterdam. År 2006 blev Julia Kretz-Larsson medlem av Lucerne Festival Orchestra, ledd av Claudio Abbado, och sedan 2008 har hon varit medlem i Mahler Chamber Orchestra, från 2011 som stämledare. Julia är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och är lärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Julia har regelbundet spelat kammarmusikkonserter med ett flertal internationella artister och har spelat på festivaler som Salzburger Festspiele, Internationella Kammarmusikfestivalen i Utrecht, Julian Rachlin and Friends, Schubertiade, Schleswig-Holstein Musikfestival och Vinterfest. Hon har spelat in kammarmusik för bland annat BIS, NAXOS, dB Productions samt Harmonia Mundi och vunnit en grammis för inspelningen med musik av Amanda Maier.

Lisa Viguier Vallgårda är soloharpist i Sveriges Radios Symfoniorkester sedan 1993. Med orkestern har hon framträtt som solist i solokonserter av exempelvis Reinhold Glière och Alberto Ginastera. Hon har spelat Wolfgang Amadeus Mozarts dubbelkonsert för flöjt och harpa och dessutom uruppfört Staffan Björklunds Moonscapes, en dubbelkonsert för harpa och basklarinett. På hennes repertoar finns även bland annat Claude Debussys Danse sacrée et Danse profane för soloharpa och stråkorkester.

Viguier Vallgårda är också verksam som kammarmusiker och har förutom med kollegor i orkestern framträtt vid kyrkokonserter och vid kammarmusikfestivalerna i Sandviken och Båstad. Uppvuxen i Frankrike blev hon som 14-åring antagen till Musikkonservatoriet i Paris, där hon senare tog diplomexamen. Hon har bland annat studerat för harpisten Pierre Jamet.

Catherine Ribes är stämledare i Düsseldorfer Symphoniker. Hon har tidigare spelat i bland annat Berlins radiosymfoniker, Rundfunk-Sinfonieorchester Berlin. Hon är en erfaren orkester- och kammarmusiker känd i Sverige bland annat för sina framträdanden med Stockholm Syndrome Ensemble tillsammans med bland andra Malin Broman. Hon har även spelat med kammarensemblen KNM Berlin och i kvartetter med sina orkesterkollegor i Düsseldorfer Symphoniker. I Sverige har hon uppträtt på bland annat Change Music Festival och Forshaga kammarmusikdagar.

Musiken

Ungefärliga tider

I februari 1908 vankades det fest vid Nybroplan. Sveriges då mest påkostade byggnad, jugendpalatset vi i dagligt tal kallar för Dramaten, stod färdigt efter enorma tekniska och konstnärliga insatser. Till och med finansieringen hade gått över förväntan. En som i slutet av 1907 kände sig alltmer pressad och rädd att inte bli färdig i tid till invigningen av underverket var dock tonsättaren Hugo Alfvén. Efter beställningen på ett festspel för stor orkester hade skaparvåndan snart infunnit sig och deadline närmade sig oroväckande snabbt. ”Ingivelsen, den eländiga ingivelsen strejkade totalt”, klagade han.

På en resa från Danmark till Stockholm fick Alfvén nöjet att supera med en av tidens stora celebriteter, författaren och poeten Verner von Heidenstam, på dennes herrgård Naddö nära Vadstena. Nu lossnade det: Heidenstam började under måltiden med liv och lust berätta om Karl den XII, hans polska fälttåg, hovfesterna och karolinernas olika bravader. Tonsättaren har i sina memoarer Tempo furioso berättat hur de målande beskrivningarna fick honom att börja se de mest fascinerande syner. Han förlorade sig helt i bilder av borgar, riddare, undersköna damer och en orkester som spelar upp till dans. Tid och rum försvann, han uppfattade inte längre vare sig Heidenstam eller hans maka som han satt till bords med. I huvudet klingade en ståtlig polonäs, en ”verklig Festens musik” som forsade fram ”som skummande champagne”. Där hade han musiken till invigningsfesten!

Alfvén slog sig ned vid flygeln, ”levde rövare på klaviaturen”, och polonäsen brusade vidare. Heidenstam föreslog att tonsättaren skulle ta sig en arbetsdag morgonen därpå och redan mot den dagens slut var musiken som helt enkelt kallades för Festspel färdig. Det korta och effektiva stycket har under åren gjort sitt jobb utomordentligt väl, i alla möjliga högtidliga sammanhang. Professorsinstallation i Uppsala eller utdelning av Nobelpriset, festspelets smattrande fanfarer och sugande polonäs fungerar.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

 

Jubelhemd/Jubelskjorta är ett verk som rent tankemässigt arbetar med två 1900-tals konstverk. Det ena är Jubelhemd av Markis Schinwald, det andra Perfect Tomato av Sally Mann. Jubelhemd visar en specialkonstruerad skjorta där den som har på sig skjortan bara kan bära den med uppåt sträckta armar i en jubelgest. Perfect Tomato är ett fotografi som har tomaten i fokus, men det som egentligen fångar åskådarens uppmärksamhet är ett barn med uppåt sträckta armar som verkar änglalikt på grund av att skärpan här är suddig.

För mig handlar stycket om tre aspekter: För det första om det forcerade jublet – stycket är skrivet till Kungliga Musikaliska Akademins 250-års jubileum. I en tid, då det på grund av pandemin varit förbjudet att gemensamt musicera eller lyssna på musik tillsammans, kändes det problematiskt att skriva ett stycke av jubelkaraktär. I stycket finns talrika jublande moment, men de innehåller också alltid ett kontrasterande moment.

För det andra handlar stycket om en extrem hantering av ackord. Jag har använt mig av inspelningar från nätet där körer hörs sjunga oprecist i intonationen men där just det icke-perfekta har en, som jag tycker, särskild skönhet i ackorden. Det är detta oprecisa som jag försöker förstärka i min musik. När jag blir uppmanad att förklara hur jag arbetar med ackord visar jag ofta Sally Manns ovan beskrivna fotografi. Så i mina ackord är originalackordet eller intervallen fortfarande där och i fokus, men allting som är fel eller speciellt i detta spektrum, givet den mänskliga stämman eller intonationen, blir förstärkt och får huvudfokus.

Den sista aspekten är uppdelningen av formationen i tre grupper – orkesterns vänstra och högra sida och solisternas kvartett. Jag ser formationen som ”bilden i bilden i bilden”. En eller två av grupperna kan vara i förgrunden eller alla tre men på olika sätt. Vad som intresserar mig här är vad som händer när kontraster som är olika till sin karaktär blir ställda bredvid varandra. Jag vill utforska om de bredvid varandra blir samtidigt förnimbara eller om de tillsammans blir till något annat.

Text: Lisa Streich

I början av förra sekelskiftet hade Alfvén på allvar börjat slå igenom som tonsättare, och hade nu två symfonier i bagaget. Han vistades mycket utomlands, dels i studier och kompositionsarbete, men även som uppskattad gästdirigent vid olika konserthus där han fick möjlighet att dirigera sina egna senromantiska, tyskinfluerade verk. Han passade på att insupa det europeiska kulturarvet, och 1902 styrde han kosan till Italien där han för första gången mötte Marie Krøyer, hustru till den danske konstnären Søren Krøyer. År 1905 var Marie och Hugo åter i Italien, nu som ett ännu ogift par, och hon var gravid. De hyrde en stor villa i  Sori Ligure, som ligger söder om Genua. Här, i ett lyckorus, påbörjade han Symfoni nr 3 E-dur. I början av september var grundskissen klar, och paret flyttade till Capri där arbetet med renskrivningen påbörjades. I oktober föddes dottern Margita, och arbetet med symfonin lades på is. Först på hösten året därpå skrevs symfonin klar.

Första satsen, Allegro con brio, är en pigg, passionerad och glädjefull sats, som utstrålar ren och solig lycka. Den är full av kontraster, stundtals kraftfull och framåtdrivande, vilket ställs mot lugnare partier som liknar en sval kvällsbris. Andantesatsen inleds med ett nästan melankoliskt engelskt hornsolo, som påminner lite om Largosatsen i Dvořák nionde symfoni. Stråkarna ansluter, och den rikt lyriska musiken flyter fram i den ljumma sommarkvällen. Det är nästan så att man känner doften av kaprifol. Vid verkets klimax låter Alfvén brassinstrumenten blomma ut i full kraft innan allt, via ytterligare ett ljuvligt hornsolo, avtar i en varm omfamning. Tredje satsen, ett scherzo, är en ljus pastoral som börjar lekfullt med studsiga stråkar och klarinetter, likt fåglar som fladdrar genom trädgrenarna. Det låter som naturen skrattar, och detta ”scherzo” är troget sin italienska betydelse, fullt av skratt och lekfullhet. Triodelen ger en lugnare och något allvarligare passage som kontrast, innan scherzot återkommer med sina skarpa punkterade ackord, som avrundar satsen. Trumpetfanfarer inleder den livliga finalen, Allegro con brio, och det påminner nästan om en operaouvertyr. Alfvén tar nu ut svängarna ordentligt, det är högtidligt, festligt och ännu tydligare kontraster än tidigare. Energin hålls på en berusande hög nivå med plötsliga uttrycksförändringar, där dramatiska avsnitt står mot komiska passager.

Text: Andreas Konvicka

 

Ingår i följande konsertserier: