arrow

UPPTÄCK BRETT DEAN: CELLOKONSERTEN

Skandinavisk premiär för australiske tonsättaren och violasten Brett Deans cellokonsert, sambeställd av Radiosymfonikerna och skriven för vännen och musikerkollegan Alban Gerhardt. Dean själv har valt konsertprogrammet, som förutom två egna körverk även omfattar landsmannen Percy Graingers häftiga orkesterstycke The Warriors, skrivet ”till en fiktiv balett”, och Ravels förtrollande svit ur baletten Daphnis och Chloé.

I en dokumentärfilm från 2014 står konstnären Heather Betts i sin studio i Berlin och stryker ut scharlakansröd oljefärg med fingret. ”Den behöver balanseras mot en kall blå eller turkos för att verkligen leva” säger hon. Hon inspireras av färgernas inneboende musikalitet. Sedan 1984, då hon mötte sin blivande man Brett Dean i Australiensiska ungdomsorkestern, har deras konstnärskap varit tätt sammanlänkade. ”Heather bygger upp en bild i lager, genom att måla över. Mina stycken brukade också ta form så, det var så jag lärde mig” säger autodidakten Brett Dean. ”Även linjespelet har likheter. Hon beskriver sin konst som ’figurativ expressionism’ och det stämmer även in på min musik.”

Det var Heather Betts som uppmuntrade Dean att bli fri tonsättare och musiker. Han sade upp sig från en fast tjänst som violast i Berlinfilharmonikerna och familjen återvände hem till Australien år 2000. 2015 hyllades han som en av Australiens tio viktigaste kompositörer genom tiderna. Med två konserter gästar han Berwaldhallen våren 2020 och i centrum för denna konsert står Deans cellokonsert från 2018. Radiosymfonikerna är en av de orkestrar som sambeställde konserten, där cellon får ta plats med sin varma färg i den noggrannt skiktade orkesterklangen, målad i lager på lager. Som pendang till cellon finns den mänskliga rösten. Radiokören framför två av Deans körverk: den allvarsamma leken i Katz’ und Spatz, Katten och sparven, och den betydligt ljusare Now Comes the Dawn.

Dean har valt att rama in sin egen musik med två andra färgstarka tonsättare: hans excentriske landsman Percy Grainger och fransmannen Maurice Ravel, motvilligt titulerad impressionist. Graingers The Warriors kom till när en brittisk dirigent bad honom skriva musik för den legendariska Ryska baletten i Paris. Beställningen blev inte av, men tonsättaren skrev ändå klart verket och gav det undertiteln ”musik för en imaginär balett”.

Till skillnad från Grainger fick Ravel faktiskt se sitt verk dansas av Ryska baletten. Daphnis och Chloé hade premiär 1912 och blev med sina erotiska undertoner och expressiva orkestersats ett av Ravels mest älskade verk. Han skapade själv två orkestersviter, eller ”symfoniska fragment”, ur baletten. Svit nr 2 omfattar hela slutet av baletten. I La vallée des cloches, Klockornas dal, möts de två tonsättarna. Grainger har arrangerat Ravels pianostycke på sitt karakteristiskt uppfinningsrika sätt, där kromatiskt slagverk och klockspel ackompanjeras av sammetslena stråkar.

Text: Janna Vettergren


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER arrow RADIOKÖREN Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas mest mångsidiga orkestrar. Repertoaren innefattar såväl de stora klassiska verken som spännande ny musik. I samarbeten med tonsättare, dirigenter och solister finns en ständig strävan att bryta ny mark. Orkesterns omfångsrika och högklassiga musicerande har belönats med ett otal priser och lovord och de gör regelbundna gästspel på internationella festivaler och konserthus. ”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, sensibilitet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” fortsätter han. Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst började sina sändningar. Alltsedan dess har orkesterns konserter sänts i Sveriges Radios. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967 och har genom åren haft framstående chefsdirigenter som Sergiu Celibidache, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen.

Radiokören är som en bergsbestigare i musikvärlden. Flera hundra år av svensk a cappella-tradition i kombination med framåtsträvande och kulturellt mångsidig repertoar, liksom samarbeten med några av världens bästa dirigenter, har etablerat Radiokören som en av de främsta ensemblerna i sitt slag. Genom Sveriges Radio P2 når kören inte bara konsertpubliken utan också en mängd lyssnare i etern och på webben.

I maj 1925 hade Radiokören sin allra första konsert och ribban lades högt redan från början. När ensemblen grundades var ett av dess uppdrag att ”verka på en hög ideell, kulturell och konstnärlig nivå”. Den legendariske körledaren Eric Ericson utvecklade kören till en världsberömd ensemble och under hans ledning lockades tonsättare som Paul Hindemith, Frank Martin och Igor Stravinsky till Stockholm. Där fick de höra sin musik framförd som de aldrig hört den tidigare. Även svenska tonsättare skrev körmusik på nya sätt, inspirerade av den unika ensemblens möjligheter.

I januari 2011 utsågs Radiokören till en av världens tio bästa körer av den brittiska tidskriften Gramophone. Körens skivinspelningar har belönats med exempelvis det prestigefyllda Edison Klassiek (Mass & Motets, 2015) och Diapason d’Or (Nordic Sounds, 2011). Regelbundna turnéer hör till körens verksamhet och vid utdelningen av Musikexportpriset 2010 belönades ensemblen med regeringens hederspris för att de ”under mer än ett halvsekel satt den svenska körmusiken på kartan”. I november 2017 gästade Radiokören Lincoln Center i New York City tillsammans med Svenska Kammarorkestern och dirigent Thomas Dausgaard med Beethovens Missa solemnis. I april 2018 gjorde de Mozarts Mässa c-moll med Berlinfilharmonikerna under ledning av Daniel Harding vid tre utsålda konserter och tidningen Tagesspiegel skrev: ”Det är med rätta kören anses vara en av de bästa av sitt slag.”

Under säsongen 2018–2019 kommer Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester att göra flera storslagna verk för kör och orkester, som Mendelssohns Die erste Walpurgisnacht och Brahms Ein deutsches Requiem. Naturligtvis hyllar kören sin tidigare chefsdirigent, Eric Ericson, med en jubileumskonsert helt i Ericsons egen anda med banbrytande ny musik och portalverk ur körrepertoaren. Samarbetet med Jacob Mühlrad fortsätter med ett nytt uruppförande i november 2018, det mångbottnade stycket Time. Under säsongen uruppför Radiokören även spännande ny musik av Ylva Skog, Malin Bång, Lisa Streich och högaktuella Raminta Šerkšnytė. I april 2019 väntar en gränsöverskridande konsert med den prisbelönade sångerskan Ane Brun och dirigent Hans Ek. Ett nytt år fyllt av överraskningar och fantastisk musik.

Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007. Han är även avgående chefsdirigent för Orchestre de Paris, konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa och hedersdirigent hos Mahler Chamber Orchestra, som han jobbat med i över 20 år. Harding gästar regelbundet framstående orkestrar som Wienfilharmonikerna, Staatskapelle Dresden och Concertgebouworkestern i Amsterdam. Han har gjort flera prisbelönade skivinspelningar som Grammy-belönade Billy Budd av Benjamin Britten med London Symphony Orchestra och Beethovens Pianokonsert nr 3 och 4 med Sveriges Radios Symfoniorkester och Maria João Pires.

Harding började spela trumpet som barn, men i tonåren tog intresset för dirigering över. Som sjuttonåring satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot Lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Sir Simon Rattle vid Birminghams symfoniorkester i ett år. Han avslutade sin tid med att själv leda orkestern, vilket blev hans professionella debut som dirigent.

I augusti 2018 avslutade Daniel Harding och Sveriges Radios Symfoniorkester den prestigefyllda Edinburgh International Festival med Mahlers storslagna Symfoni nr 8 tillsammans med internationella stjärnsolister som Karen Cargill och Christopher Maltman. I september gästade de Anima Mundi-festivalen i Pisa och i november åker orkestern på en omfattande Europaturné med konserter i bland annat Tyskland, Österrike och Schweiz. Harding är även en eftertraktad operadirigent med återkommande engagemang vid exempelvis La Scala i Milano, Wiener Staatsoper och festivalen i Aix-en-Provence.

Harding är angelägen att utbilda och inspirera sin publik. Han vill att barn och ungdomar själva skall få uppleva musiken med instrument i händerna och att publiken får en fördjupad relation till – och därmed också förståelse av – musiken. ”Jag vill förmedla att musik är mer än en kort förströelse,” säger Harding. ”Den är en del av våra liv och jag tror att när publiken blir medveten om det kommer de att lyssna på ett annat sätt.”

Tyske cellisten Alban Gerhardt debuterade som tjugoåring med Berlinfilharmonikerna och Semyon Bychkov, vann på kort tid flera utmärkelser och utsågs till en av BBC:s New Generation Artists. I nära 30 år har han trollbundit publiken världen över med sin musikalitet och konstnärliga nyfikenhet. Tonsättare som Jörg Widmann, Unsuk Chin, Thomas Larcher och nu senast Brett Dean har skrivit verk åt honom. Efter att ha uruppfört Deans cellokonsert med Sydney Symphony Orchestra och Berlinfilharmonikerna gjorde han sin första konsert i USA med Minnesota Orchestra och Osmo Vänska, följt av ytterligare framträdanden i landet med bland andra New York Philharmonic. Säsongen omfattar även konserter med bland andra Yomiuri Nippon Symphony Orchestra, Hong Kong Sinfonietta och London Philharmonic Orchestra samt uruppförandet av en ny kammarkonsert av Julian Anderson i Paris med Orchestre National de France. Alban Gerhardt spelar på en Matteo Goffriller från 1710.

Marc Korovitch är chefsdirigent för Paris ungdomskör, Jeune chœur de Paris, och arbetar regelbundet med bland andra Franska radions kör och den framstående franska kören Accentus. Med SWR Vokalensemble har han bland annat spelat in Ravels Daphnis och Chloé och framfört Berlioz Romeo och Julia, även tillsammans med NDR Chor. 2017 deltog Korovitch och kören Accentus vid invigningen av det nya konserthuset La Seine Musicale i Paris. Han uppträder vid festivaler runt om i världen som Mozartwoche i Salzburg, Festival de Radio-France i Montpellier, Mostly Mozart Festival i New York och Recontres Musicales i Évian i Frankrike.

Musiken

Ungefärliga tider

Pianosviten Miroirs skrev Maurice Ravel 1904–1905 och tillägnade sina vänner och kollegor i konstnärsgruppen Les Apaches. Han hade slutits in i gemenskapen omkring två år tidigare och fick en del av sin konstnärliga uppfostran i denna kreativa författar-, musiker- och konstnärskrets, som även omfattade andra tonsättare som Manuel de Falla och Igor Stravinsky. Var och en av de fem satserna i Miroirs skrev Ravel till en av medlemmarna i Les Apaches, ett namn som inte syftade på nordamerikanska indianer utan hade en överförd, i dagens ögon ganska rasistisk betydelse, som ”bråkmakare”. Gruppen betraktade sig som utbölingar i förhållande till det konstnärliga etablissemanget.

La vallée des cloches, klockornas dal, är pianosvitens femte och sista sats. Genast får styckets namn sin förklaring: Pianot klämtar ömsom ljust, ömsom mörkt, och målar däremellan ett vidsträckt böljande landskap med ett ständigt upprepande ostinato. Det modala tonspråket med fokus på kvarter och kvinter antyder något exotiskt och främmande för våra europeiska öron. Hela det sex minuter långa stycket är dock inte en ständigt böljande resa; Ravel stannar snart upp efter att ha visat oss landskapet vi befinner oss i, men känslan av stillsamt klämtande klockor kvarstår. Det är inte våldsam eller kraftfull musik, men i sin återhållsamhet har den ändå en intagande kraft. Stycket tillägnade Ravel pianisten och tonsättaren Maurice Delage vars musik var starkt influerad av resor till Indien och Japan, vilket förklarar de flyktiga, orientaliska klangerna i musiken.

Australiske tonsättaren Percy Grainger var generationskamrat med Ravel. Förutom många egna verk gjorde han också ett stort antal transkriptioner, parafraser och arrangemang av andra tonsättares musik. Hans sättning av La vallée des cloches från 1944 är skriven för två marimbor och två vibrafoner, rörklockor och gongar, harpa, två pianon, stråkar, celesta och det sällsynta klaverinstrumentet dulcitone, en skotsk uppfinning från 1860-talet där hamrarna slår på stämgafflar i stället för på strängar. Ravels pianomusik förlorar kanhända sin enkelhet i Graingers romantiska arrangemang, men de suggestiva och inbjudande klangerna som han framkallar ur den säregna ensemblen är minst lika intagande och förtrollande som Ravels återhållsamma originalstycke.

Text: David Saulesco

2018 sambeställde Sveriges Radios Symfoniorkester och en rad andra orkestrar en cellokonsert av australiske tonsättaren och violasten Brett Dean. Bakom beställningen låg enträget arbete av Deans vän, cellisten Alban Gerhart, för att få honom att acceptera idén om att komponera en solokonsert för cello. De spelade regelbundet kammarmusik tillsammans under Deans många år i Berlin och Gerharts förmåga att ta till sig nutida musik och behandla den med samma respekt och kärlek som de klassiska verken har varit en stor inspirationskälla för tonsättaren.

”Cellokonserter är ökänt svåra att hantera. Det kan lika gärna sluta med att cellisten spelar sig svettig för att inte dränkas i orkesterns klang” säger Alban Gerhart, ”men Brett har tänkt igenom orkestreringen noggrant.”

Brett Dean undvek cellokonsertens potentiella problem genom att skapa en transparent, kammarmusikalisk klangvärld där cellon tillåts lysa igenom trots att dess tonomfång ligger mitt i den stora orkesterns frekvenser. Verket är byggt på varje orkesterinstruments unika klangfärg och relation till cellons egen klang.

Många av Brett Deans verk bygger på en dramatisk tanke och bär suggestiva titlar som The Scene of the Crime, skrivet för slagverkaren Colin Currie och vår egen världstrumpetare Håkan Hardenberger, eller violinkonserten The Lost Art of Letter Writing. Cellokonserten däremot handlar enligt Dean bara om musikens eget värde – musik för musikens skull – så namnet Cellokonsert kändes rätt i all sin enkelhet.

”Det speciella med cellokonserten är att jag använder Hammondorgel i orkestern för första gången. Det finns några partier med jazzig, funkig känsla och där passar den bra. Jag använder den ibland harmoniskt, men oftare får den bidra med ett mörkt, hetsigt sväng” berättar Brett Dean.

Australiensaren Brett Deans cellokonsert uruppfördes i augusti 2018 av Alban Gerhart och Sydneys symfoniorkester i stadens ikoniska operahus.

Text: Janna Vettergren

1938 såg Brundibár dagens ljus, en barnopera som skulle leva långt efter att dess skapare hade gått samma öde till mötes som så många andra kulturskapare i det nazistiska Europa. Tonsättaren Hans Krása och librettisten Adolf Hoffmeister skrev operan till en tävling utlyst av det tjeckoslovakiska utbildningsministeriet. Året därpå invaderades landet av Nazityskland och tävlingen blev aldrig avgjord, men på ett judiskt barnhem i Prag repeterades operan i hemlighet med barnen. Innan Krása hann se premiären arresterades han och skickades till koncentrationslägret Theresienstadt, dit även i princip alla medverkande från barnhemmet fördes snart därefter.

En musikerkollega till Krása lyckades smuggla med sig ett klaverutdrag till Brundibár in i Theresienstadt och så småningom kunde föreställningen mot alla odds sättas upp även inne i lägret. Historien om två fattiga syskon som med hjälp av en katt, en sparv och en hund besegrar byns ondskefulle positivspelare spelades över femtio gånger i Theresienstadt – en ljusglimt i det ofattbart omänskliga livet i lägret. Ett par veckor efter att operan hade spelats en sista gång transporterades så gott som alla medverkande, inklusive tonsättaren själv, till Auschwitz – där de omgående gasades ihjäl.

När operan Brundibár skulle sättas upp i Berlin 1997 kom en av de mycket få överlevande till repetitionerna för att berätta om sin tid i Theresienstadt för de medverkande barnen. En av dem, Sophia, var klasskamrat till tonsättaren Brett Deans dotter. Så här skriver Dean själv:

“För Sophia som då var åtta år gammal blev kvinnans berättelse om sitt liv i lägret en oförglömligt stark upplevelse. Kvinnan hade själv spelat i operan, en gång som katten, ’Katz’, och en annan som sparven, ’Spatz’. Hon berättade också att många av barnen, däribland hennes enda syster, skickades till Auschwitz efter att de hade spelat operan, och att alla blev mördade när de kom dit. Samma kväll dikterade Sophia dikten Katz’ und Spatz för sin mamma. Min tonsättning kombinerar Sophias text med korta fragment av det ursprungliga librettot till Brundibár.”

Katz’ und Spatz skrevs ursprungligen för barnkör. Versionen för åttastämmig blandad kör a cappella sambeställdes 2002 av Radiokören och Melbourne Chorale.

Text: Janna Vettergren

 

Katten och sparven

Jag är en av väldigt få människor

som verkligen lever än idag.

Jag deltog till och med i en opera

en gång som katt, en gång som sparv.

En sak måste sägas

som tyngt mig hela livet.

Att min syster dog för 55 år sedan.

Hela hennes liv – från början till slut

levdes i kriget, i det hemska kriget.

Blotta tanken på det

fyller mina ögon med tårar.

Hon var min enda.

Sophia von Wilcken

Now Comes the Dawn är det första av tre sakrala verk för kör a cappella som Brett Dean själv beskriver som en pågående serie. De är skrivna 2007, 2011 och 2014 och är tillsammans med Katz’ und Spatz Deans enda verk för oackompanjerad kör. Han har dock skrivit flera verk för röst och instrument tillsammans, däribland två operor, ett antal körverk med både stor och liten orkester samt flera sånger.

Detta korta, stämningsfulla stycke är en tonsättning av juldikten Noël skriven av den amerikanske 1800-talspoeten Richard Watson Gilder. De första raderna – ”Star-dust and vaporous light, the mist of worlds unborn”, ungefär ”stjärnstoft och disigt ljus, ofödda världars dimma” – kläs i en skimrande tät, mystisk klang som löses upp av gryningens första vindar, pelare av ljus som spelar över jordens rund, allt dess myllrande liv och den vackraste blomman av alla: Kristus.

Now Comes the Dawn skrevs på beställning av en av världens mest berömda gosskörer, King’s College Choir i Cambridge i England och framfördes för första gången på julafton 2007.

Text: Janna Vettergren

Percy Grainger hade en brokig karriär. Han verkade ömsom som pianist och militärmusiker, tonsättare, arrangör och dirigent, lärare, skribent och upptecknare av folkmusik. Han hade ett starkt intresse av Norden sedan hans mor läste H C Andersen och isländska sagor för honom som barn. I vuxen ålder besökte han bland annat Grieg och studerade in dennes pianokonsert i nära samarbete med tonsättaren själv. Vid första världskrigets utbrott flyttade han till USA där han kom att stanna och dessutom träffa sin svenskfödda blivande hustru.

Till stor del självlärd med starka intryck från musiken utanför konservatorerna reagerade Grainger mot den traditionella musikuppfattning han mötte under studieåren i Frankfurt. Redan vid sekelskiftet framstod han som modernist med radikala, experimentella idéer. Han tar dock inte avstånd från den traditionella symfoniorkestern och visar i stycken som Country Garden sin populära ådra. Grainger komponerade gärna för alternativa besättningar, något han själv kallade ”elastiskt arrangemang” och ibland förklarat som ett utslag av avantgardism. Lika gärna kunde det uppfattas som ett led i traditionen att framföra symfoniska verk med reducerad besättning och piano.

I The Warriors kan flera av de instrument som Grainger själv betecknat som frivilliga ersättas eller uteslutas, helt enligt hans egna instruktioner. Orkestern skall, förutom pukor, innehålla minst fem och högst tio slagverkare. Där kan även ingå en grupp mässingsblåsare utanför scenen, men då krävs extra dirigenter. De tre pianisterna bör vara extra starka; finns inga tillräckligt kraftiga pianister får stämmorna förstärkas med extra musiker!

Verket är tillägnat Frederick Delius, en nära och beundrad vän till Grainger, och började som ett projekt till Sergej Djagilevs ryska balett i Paris. Det blev dock till slut ingen balett utan ett renodlat orkesterverk, ”musik till en föreställd balett”. Det är ett klangstarkt och energiskt stycke med hamrande vital grundkaraktär, lugnare mellandelar och en dramatisk avslutning. Mängden slagverk ger ett modernt intryck, liksom rytmik och kromatik som skulle kunna vara inspirerat av Stravinskys Våroffer. Grainger var humanist och pacifist och ville här förmedla en vision av sammanhållning mellan folk från skilda världsdelar, ”en orgie i krigiska danser, processioner och festglädje”.

Text: Ann-Marie Nilsson

Då Ryska baletten 1909 etablerades i Paris hade Maurice Ravel endast komponerat två orkesterverk: Rapsodie espagnole och Une barque sur l’ocean. Trots detta tvekade inte balettens impressario Sergej Djagilev, som såg Ravels begåvning, att beställa ett verk av honom. Idén att utgå från den gamla grekiska sagan om Dafnis och Chloé kom från chefskoreografen Michel Fokine, som tyvärr hade svårt att samarbeta med Ravel. ”Fokine kan inte ett ord franska och jag kan bara svära på ryska”, skrev Ravel frustrerat om den ryske koreografen som egentligen hette Michail Michajlovitj Fokin.

Han hade svårt att avsluta verket, speciellt finalen som tog perfektionisten Ravel ett år att få färdig. När han till slut lyckades leverera musiken till slutnumret protesterade dansarna till en början över den svåra 5/4-takten. Instuderingen och arbetet med baletten var med andra ord allt annat än harmoniskt och premiären fick skjutas upp två gånger. Ravel kallade själv Daphnis et Chloé för ”en koreografisk symfoni” och det är faktiskt Ravels längsta orkesterverk, av många ansett som hans främsta verk för orkester. Två år efter balettens premiär arrangerade Ravel om musiken till två symfoniska sviter, varav framför allt den andra har blivit ett populärt och omtyckt konsertnummer.

Svit nr 2 ur Daphnis et Chloé bygger på balettens sista del och inleds med Daggryning. Detta är en av musikhistoriens mest magiska beskrivningar av en gradvis uppvaknande natur, där fåglar sjunger till solens värmande strålar och sakta väcker Dafnis och Chloé. I den efterföljande satsen Pantomim återberättar de historien om hur deras välgörare, guden Pan, uppvaktar nymfen Syrinx som förvandlar sig till ett vasstrå. I sin förtvivlan skär han av vassrören och tillverkar en flöjt som han blåser i. Chloé dansar till den vackra flöjtmelodin och hon och Dafnis förklarar varandra sin kärlek. Det lyckliga slutet utmynnar i en backanalisk fest och nymfer och herdar ansluter i Allmän dans.

Text: Andreas Konvicka

Ingår i följande abonnemang: