arrow

TORLEIF THEDÉEN I SJOSTAKOVITJS ANDRA CELLOKONSERT

Torleif Thedéen firar sextio år genom att framföra Sjostakovitjs andra cellokonsert, ett verk som 1966 fick sitt uruppförande på tonsättarens egen 60-årsdag. Konserten kröns med Anton Bruckners undersköna fjärde symfoni, med sitt karakteristiska och förtrollande horntema. Det var för övrigt den enda symfoni som Bruckner gav en titel, ”Den romantiska”. Dirigenten Ingo Metzmacher gästar Berwaldhallen och Sveriges Radios Symfoniorkester för första gången.

Dmitrij Sjostakovitjs andra cellokonsert är i likhet med den första konserten, tillägnad hans gode vän, världscellisten Mstislav Rostropovitj, som också var den som uruppförde verket i Moskva den 25 september 1966, på tonsättarens 60-årsdag.

Cellokonsert nr 2 hamnar inte sällan i skuggan av den oftare framförda första cellokonserten, vilket är synd, då den musikaliska spännvidden är stor i detta rika verk, som verkligen sätter solocellisten på prov. Konserten kännetecknas också av att det är skrivet i en mer symfonisk stil än den första och Sjostakovitj funderade ett slag på att kalla den sin fjortonde symfoni.

Cellosolist i Berwaldhallen är Torleif Thedéen, som har framträtt på konsertscener över hela världen och erhållit mängder av utmärkelser för sitt konstnärskap. Han är också flitigt anlitad som pedagog, är professor vid Norwegian Academy of Music i Oslo samt gästprofessor vid Royal College of Music i London. Ett av de instrument han disponerar är Rostropovichs berömda Guadagnini-cello från 1783, genom norska Sparebankstiftelsen DNB.

Av Bruckners nio symfonier är hans fjärde, vid sidan om den sjunde symfonin, den som framförs oftast. Det är inte svårt att förstå varför. Musiken formligen flödar över av undersköna teman och frågan är om det finns någon mer förtrollande och oemotståndlig inledning i hela den symfoniska litteraturen än öppningstakterna i denna symfoni. Efter flera motgångar med tidigare verk kom den fjärde symfonin att innebära ett efterlängtat genombrott för Bruckner som tonsättare i Wien. Vid premiären lär han till och med ha tagit emot applåder efter varje sats. Den fjärde är för övrigt den enda symfoni som Bruckner själv gav en titel: ”Den romantiska”.

Kvällens dirigent, tyske Ingo Metzmacher, har bland annat varit chefsdirigent för Deutsches Symphonie-Orchester Berlin samt gjort sig känd som en oförtröttlig uttolkare av nyskriven och samtida musik. Han är också en musiker som inte låter sig begränsas av genrer eller epoker. Bruckners symfonier har han under sin karriär framfört med orkestrar över hela världen.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Ingo Metzmacher har gjort sig känd som en dirigent med nyskapande konsertprogram och en ständig ambition att vänja publiken vid den nya musiken och få den bekanta musiken att kännas nyskapande. Bland höjdpunkterna från de senaste åren kan nämnas Luigi Nonos Intolleranza 1960 på Festspelen i Salzburg, Alban Bergs Lulu och Strauss Elektra på Wiener Staatsoper, Hans Werner Henzes oratorium Medusas flotte på Nederländska nationaloperan samt Bartóks Riddar Blåskäggs borg och Poulencs La Voix humaine på Parisoperan. Dessutom har han gästat bland annat Genèveoperan, Royal Opera House i London och festivalen i Aix-en-Provence.

Mellan 2007 och 2010 var han chefsdirigent och konstnärlig ledare för Deutsches Symphonie-Orchester i Berlin och dessförrinnan konstnärlig ledare för Hamburgs statsopera respektive Nederländska nationaloperan i Amsterdam. Han har spelat in ett antal skivor, bland annat Karl Amadeus Hartmanns samtliga symfonier med Bamberger Symphoniker, världspremiären av Henzes nionde symfoni med Wienfilharmonikerna och liveinspelningar av både Sjostakovitjs Lady Macbeth från Mzensk och Luigi Nonos Prometeo. Han har även författat böcker om att upptäcka och uppleva operamusik och om att lyssna på modern konstmusik.

Julia Kretz-Larsson. Foto: Bo Söderström.

Julia Kretz-Larsson, violin, har studerat för Marianne Boettcher och Thomas Brandis i Berlin och för Josef Suk i Prag. Med Julius Stern pianotrio har hon vunnit priser vid flera internationella tävlingar. Hon är medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som har sin egen konsertserie i Berliner Philharmonie Kammermusiksaal och har med dem även spelat i konserthus som Carnegie Hall i New York och Concertgebouw Amsterdam. År 2006 blev Julia Kretz-Larsson medlem av Lucerne Festival Orchestra, ledd av Claudio Abbado, och sedan 2008 har hon varit medlem i Mahler Chamber Orchestra, från 2011 som stämledare. Julia är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och är lärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Julia har regelbundet spelat kammarmusikkonserter med ett flertal internationella artister och har spelat på festivaler som Salzburger Festspiele, Internationella Kammarmusikfestivalen i Utrecht, Julian Rachlin and Friends, Schubertiade, Schleswig-Holstein Musikfestival och Vinterfest. Hon har spelat in kammarmusik för bland annat BIS, NAXOS, dB Productions samt Harmonia Mundi och vunnit en grammis för inspelningen med musik av Amanda Maier.

Musiken

Ungefärliga tider

Dmitrij Sjostakovitjs första cellokonsert etablerade sig snabbt på repertoaren efter uruppförandet i Sankt Petersburg 1959. Sju år senare, på våren 1966 komponerade han sin andra konsert för instrumentet. I likhet med föregångaren skrevs den för den tonsättarens gode vän, den legendariske Mstislav Rostropovich och fick sin premiär på hösten samma år i Moskva, på Sjostakovitjs 60-årsdag.

Den andra cellokonserten har vissa tematiska likheter med den första, men som helhet är det ett annorlunda verk. Där den förra konserten är ett solistiskt bravurnummer, är den andra konserten mer begrundande och även mer symfonisk till sin karaktär. Faktum är att tonsättaren själv liknade verket vid en symfoni. Till sin gode vän Isaak Glikman skrev han: ”Det tycks mig som om den andra cellokonserten skulle kunna kallas den fjortonde symfonin med en solocello-stämma.”

Konserten inleds i en meditativ och tankfull atmosfär, där solisten spelar ett introvert kromatiskt solo. Överhuvudtaget präglas större delen av första satsen av denna kontemplativa och sökande sinnesstämning, även om musiken då och då skiftar karaktär och blir mer temperamentsfull. Den livligare och ljusare andra satsen innehåller ett tema från en slagdänga från Odessa, ”Pretzel, köp pretzel!” Sjostakovitj berättade för Glikman att han var väldigt förtjust i sången, som var populär bland Odessas gatuförsäljare. Det har också föreslagits att melodin var en blinkning från tonsättaren till Rostropovich angående ett privat skämt musikerna emellan.

Musiken övergår utan uppehåll direkt i finalen, som inleds med en fanfar i valthornen, ackompanjerad av virveltrumma. I satsen hörs flera återblickar till de två tidigare satserna – ytterligare ett tecken på konsertens symfoniska karaktärsdrag. Överhuvudtaget ikläder sig musiken på typiskt Sjostakovitj-manér skiftande klädedräkter: ena stunden smäktande lätthet, i nästa, bottenlöst svårmod. Det har sagts att cellostämmans bångstyriga egenart för tankarna till tonsättaren själv. Som kompositör i Sovjetunionen nödsakades Sjostakovitj livet igenom att gå en balansgång i sin gärning, mellan sin egen konstnärliga övertygelse och vad som var politiskt möjligt att uttrycka.

Text: Axel Lindhe

Anton Bruckner växte upp i en enkel, lantlig miljö med stark gudfruktighet. Hans person präglades hela livet av djup religiositet och enkla vanor. Också i storstaden Wien betraktades han som ett slags naturbarn: en lantlig person med bred dialekt och i säckiga byxor. Han levde i sin egen värld och hans förhållande till Gud var kärnan i hans liv. Men i hans väsen fanns också en djup osäkerhet som möjligen bottnade i förlusten av sin far och sitt barndomshem när han var 13 år gammal. Han fick då sitt andliga, och delvis också världsliga, hem i stiftet Sankt Florian där han blev korgosse och fick sin grundläggande musikundervisning.

Förmodligen var det hans bristande självförtroende som fick honom att upprepade gånger omarbeta sina symfonier på inrådan av elever och vänner. Men dessa ”förbättringar” innebar nästan utan undantag oförlåtliga stympningar och förvanskningar. I just den fjärde symfonin är dessa mycket påtagliga. Elevern Franz Schalk skar ner partituret – i finalens reprisdel strök han de första 48 takterna! – förändrade instrumentation, notvärden och intervall, han drog sig inte ens för att ändra slutet av scherzot från fortissimo till pianissimo.

I den fjärde symfonin använder sig för första gången Bruckner av en ny formprincip som återkommer och vidareutvecklas i de följande symfonierna. De mest karakteristiska dragen är staplande av enorma block, ofta helt isolerade från varandra, långa pauser som får en oväntad fortsättning och mäktiga stegringar som plötsligt avbryts när lyssnaren förväntar sig en stor höjdpunkt. Tyngdpunkten ligger i själva skeendet, inte i en statisk formel, vilket ger Bruckners musik karaktären av ett brett flytande. Denna lugna, majestätiska puls är det mest karakteristiska draget i hans symfonier.

Även om Bruckner i stort följer sonatformens principer i yttersatserna är det ändå med en annorlunda tillämpning. I stället för den klassiska motsättningen mellan ett energiskt första tema och ett mera sångbart andra tema byggs verket upp utifrån tre teman som bearbetas vidare utan egentlig motsättning. Det är snarare ett stilla flöde utan mål eller riktning. Den andra satsen är fylld av andakt och innerlig religiositet som ger satsen en central ställning i symfonin, inte formellt så mycket som känslomässigt. Den tredje satsen är dansant på ett lite rörande, klumpigt sätt. Finalen är krönet på Bruckners storslagna arkitektoniska byggnad, liksom första satsen uppbyggd i en slags fri sonatform, som utmynnar i en extatisk, avslutande höjdpunkt.

Den fjärde symfonin är den enda av Bruckners nio symfonier med en undertitel. Beteckningen Den romantiska är tonsättarens egen och syftar på symfonins naturromantiska grundstämning. Till bekanta avslöjade han också ett litet program för de enskilda satserna. Den första satsen beskrev han: ”En medeltida stad – gryningsljus – från stadens torn ljuder morgonvaktens rop – portarna öppnar sig – på stolta springare rider riddarna ut i det fria – de omsluts av skogens förtrollning – skogssus – fågelsång – så utvecklas den romantiska tavlan.”

Claes M. Cnattingius

Ingår i följande konsertserier: