arrow

NÖTKNÄPPAREN

Frågan är om någon tonsättare har skrivit fler medryckande melodier än Tjajkovskij? I baletten Nötknäpparen radas hitsen upp på ett pärlband, med bland annat Blommornas vals och Sockerfens dans. Därtill bjuds en musikalisk svit ur den rysk-brittiska tonsättaren Elena Langers opera Figaro gets a divorce, en fristående fortsättning på Mozarts Figaros bröllop. Konsertens leds av den lovande dirigenten Anna Rakitina, assisterande dirigent vid Boston Symphony Orchestra.

Pjotr Tjajkovskij känner vi bland annat som tonsättaren bakom passionerade och känslostormande symfonier. Minst lika berömd är han för sina epokgörande baletter, SvansjönTörnrosa och Nötknäpparen, vilka alla tre än idag tillhör de tio mest framförda klassiska baletterna.

Premiären av Nötknäpparen på Mariinskijteatern i Sankt Petersburg 1892 blev inte någon omedelbar framgång. Men redan tidigare samma år sammanställde Tjajkovskij en svit med musik ur baletten. Den blev en stor succé hos Sankt Petersburg-publiken och spelades snart över hela världen. Det är verkligen inte svårt att förstå den här musikens oerhörda popularitet. Sällan har Tjajkovskijs fantastiska förmåga att skriva intagande melodier firat sådana triumfer, med härliga tongångar som etsar sig fast i minnet. Musiken har tolkats och arrangerats av artister från många olika genrer, till exempel Duke Ellington och Pet Shop Boys, och Tjajkovskijs melodier har också använts flitigt i reklamfilmer och datorspel.

Tjajkovskij var även en flitig operakompositör, något som också kan sägas om den rysk-brittiska tonsättaren Elena Langer. Hennes uppmärksammade opera Figaro Gets a Divorce, med libretto av operaregissören David Pountney, är en fristående, modern fortsättning på Mozarts Figaros bröllop.

Langer har komponerat musiken för en orkester som i stort sett har samma besättning som i Mozarts opera, men har i intervjuer berättat att hon har försökt närma sig verket med nya ögon i stället för att försöka efterlikna den äldre mästarens musik. Resultatet har blivit ett verk där musikaliska element från olika världar vävs samman till en fascinerande helhet, och i sitt komponerande har Langer bland annat inspirerats av dans- och kabarémusik. Figaro Gets a Divorce fick sin premiär i Cardiff 2016 och senare bearbetade Langer musiken till en musikalisk svit för orkester. Sviten uruppfördes av Seattle Symphony Orchestra 2019 och hörs härmed i Berwaldhallen för första gången.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester. Foto: Julian Hargreaves.

Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.

Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala media, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.

”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!” Orkestern är även stolt över att sedan 2018 ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent.

Under covid-19-pandemin, har Radiosymfonikerna varit en av bara ett fåtal orkestrar i världen som inte har slutat spela. Deras innovativa, kreativa lösningar har hjälpt publiken att ta sig igenom den här svåra tiden, och de har till och med själva skapat nyheter.

En radioorkester grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.

Julia Kretz-Larsson, violin, har studerat för Marianne Boettcher och Thomas Thompson i Berlin och för Josef Suk i Prag. Med Julius Stern pianotrio har hon vunnit priser vid flera internationella tävlingar. Hon är medlem i kammarmusikensemble Spectrum Concerts Berlin, som har sin egen konsertserie i Berliner Philharmonie Kammermusiksaal och har med dem även spelat i konserthus som Carnegie Hall i New York och Concertgebouw Amsterdam. År 2006 blev Julia Kretz-Larsson medlem av Lucerne Festival Orchestra, ledd av Claudio Abbado, och sedan 2008 har hon varit medlem i Mahler Chamber Orchestra, från 2011 som stämledare. Julia är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester och är lärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm.
Julia har regelbundet spelat kammarmusikkonserter med ett flertal internationella artister och har spelat på festivaler som Salzburger Festspiele, Internationella Kammarmusikfestivalen i Utrecht, Julian Rachlin and Friends, Schleswig-Holstein Musikfestival och Vinterfest. Hon har spelat in kammarmusik för bland annat BIS, NAXOS, Harmonia Mundi.

Musiken

Ungefärliga tider

Elena Langer är född i Moskva men emigrerade till Storbritannien strax innan millennieskiftet. Efter att ha utbildat sig vid Moskvakonservatoriet fortsatte hon sina studier i London vid bland annat Royal College of Music. Trots att hon inte hade någon erfarenhet av att skriva operamusik, sökte hon och fick en tjänst som Composer-in-Residence vid Almeida-teatern i London, en post hon innehade i tre år med början år 2002.

Tjänsten vid Almeida-teatern innebar startskottet för en framgångsrik karriär som operatonsättare och Langer har sedan dess skrivit musik till ett tiotal operor. Figaro Gets a Divorce skrevs på uppdrag av Welsh National Opera och dess konstnärliga ledare David Pountney, som en fortsättning på Rossinis Barberaren i Sevilla och Mozarts Figaros Bröllop. Pountney skrev även librettot och i sitt arbete använde han sig av två källor: Beaumarchais (som skrev pjäserna Barberaren i Sevilla och Figaros Bröllop) La Mère coupable (Den skyldiga modern) från 1792 och dramatikern Ödön von Horváths Figaro läßt sich scheiden (Figaro skiljer sig) från 1936.

I Figaro Gets a Divorce är det 1900-tal, någonstans i Europa. En revolution har ägt rum och huvudpersonerna befinner sig på flykt. Figaros och Susannas äktenskap vacklar i sina grundvalar. Cherubino som var en så charmerande page i Mozarts opera, har förvandlats till en cyniker och driver en sjabbig bar, där Susanna uppträder som kabarésångerska. Greven har fått en dotter, Angelika, med tidigare tjänarinnan Barbarina och grevinnan har fått en son med Cherubino, döpt till Serafin. En ny rollfigur, en underrättelseagent, Majoren, har tillkommit, som är något av ondskan personifierad.

I sviten från operan befinner vi oss till en början på Greve Almavivas slott. Det är en ljuv sommarkväll och insekter och fåglar surrar i den ljumma kvällsluften. Därpå ljuder en lyrisk kärlekssång för de älskande ungdomarna Serafin och Angelika. I den tredje satsen hör vi en beskrivning av familjernas dramatiska flykt. Därefter får vi ta del av en illustration av den ondskefulle majoren, med bongotrummor, maracas och dragspel. I femte satsen drömmer Susanna och Cherubino sig nostalgiskt tillbaka till det förgångna. I finalen använder sig Langer av huvudpersonernas musik och bygger upp olika verser, som får formen av ett rondo. Hon har själv beskrivit det som att ”de mångskiftande episoderna blir som numren i en kabaré.”

Text: Axel Lindhe

Tjajkovskijs Svansjön (1877), Törnrosa (1890) och Nötknäpparen (1892) tillhör världens mest populära baletter, och tillsammans med bland annat de tre sista symfonierna, första pianokonserten, violinkonserten och operan Eugen Onegin räknas de till hans mest kända verk. Det var Ivan Vsevoloskij, direktören för de kejserliga teatrarna, som beställde musiken till såväl Törnrosa som operan Spader Dam av Tjajkovskij. Framför allt den senare blev en enorm framgång vid premiären i Sankt Petersburg 1890 och Vsevoloskij beställde på stående fot musik till ytterligare en balett, Nötknäpparen.

Men Tjajkovskij fick kämpa med musiken till Nötknäpparen. Han hade svårt att förlika sig med librettot, som byggde på E T A Hoffmans Nötknäpparen och Råttkungen, om Clara som i julklapp får en nötknäppare, som ser ut som en soldat och under natten vaknar till liv. Berättelsen hade bearbetats i flera led, först av Alexandre Dumas och sedan av Vsevoloskij och koreografen Marius Petipa. Men innan Tjajkovskij på våren 1891 reste på en dirigentturné till Paris och USA hade han kommit en bra bit på väg i komponerandet och på sommaren samma år låg huvuddragen till musiken klar.

En färdig version av partituret levererade Tjajkovskij till Vsevoloskij under våren 1892 och tonsättaren sammanställde också delar av musiken i en svit, som gjorde succé vid en konsert i Sankt Petersburg. Men mottagandet av baletten på Mariinskijteatern i samma stad den 18 december 1892 var blandat. Librettot fick kritik, medan musiken lovordades för sin fantasirikedom och dansanta stil. Det skulle dröja innan baletten fick internationell premiär, men sviten kom snart att göra succé även utanför Ryssland, med framföranden i Bryssel och London.

I Nötkäpparsviten hittar vi musik som blivit så berömd att många omedelbart känner igen den. Sockerfens dans tillhör exempelvis de allra mest kända melodierna och här använde sig Tjajkovskij av ett nytt instrument, celestan. Fransmannen Auguste Mustel hade tagit patent på instrumentet 1886 och Tjajkovskij hade blivit fascinerad av det vid ett besök i den franska huvudstaden. Han bad sin förläggare ordna med en beställning av instrumentet och uppmanade honom att hålla det hemligt, eftersom han var rädd för att Rimskij-Korsakov och Glazunov skulle få höra talas om nyheten och använda celestan före honom själv.

Text: Axel Lindhe

Ingår i följande konsertserier: