Det här verket skrevs under den spänningsladdade perioden precis innan andra världskrigets utbrott. För Béla Bartók var situationen svår också genom att han inte visste på vilken sida Ungern skulle ställa sig. Han hade i opposition redan slutat att framträda i Tyskland.

Bartóks skaparkraft minskade under den här tiden. Först när den schweiziske dirigenten Paul Sacher bjöd in honom att under sommaren 1939 bo några veckor på hans landställe kom komponerandet igång igen. Den avspända atmosfären och vackra naturen gav Bartók den sinnesro som krävdes. Nu skrev han på kort tid det Divertimento för stråkorkester som kommit att bli ett av hans mest uppskattade verk.

Paul Sacher var en ivrig förkämpe för den nya musiken och hade stor betydelse för den tidens tonsättare som både inspiratör, exekutör och mecenat. Med sin kammarorkester i Basel hade Sacher ett par år tidigare uruppfört Bartóks Musik för stränginstrument, slagverk och celesta.

Ordet ”divertimento”, som betyder förströelse, ger associationer till ljus och okomplicerad musik. Sådana partier förekommer visserligen, men det allvarstyngda är minst lika framträdande. Det är uppenbart musik med djupt känsloinnehåll och inte bara underhållning för stunden. Värt att lägga märke till är också att varierande solistgrupper då och då lösgör sig från kollektivet i stil med den äldre concerto grosso-formen.

Bartóks Divertimento är i tre satser i ordningen snabb; långsam; snabb. Den känslomässiga tyngdpunkten ligger i mellansatsen: Från de sordinerade stråkarnas inledande lugn i svagaste nyans arbetar sig musiken upp till en intensiv, skakande höjdpunkt för att sedan återgå till utgångspunkten. Finalen innehåller element från första satsen, omvandlade och i nya kombinationer. Här är stämningen upprymd, Bartók bollar lekfullt och virtuost med sina idéer och den ungerska folkmusiken är aldrig långt borta.

Två veckor efter att verket var färdigt bröt andra världskriget ut. Uruppförandet gavs som planerat i Basel av Paul Sacher och hans orkester. Samma höst flyttade Bartók till USA för att aldrig mer återse Europa eller sitt hemland.

Text: Sven Kruckenberg

Franz Schubert föddes i en musikalisk familj i Himmelpfortgrund utanför Wien 1797. Han spelade viola och orgel från tidig ålder och fick undervisning i komposition av bland andra Antonio Salieri. Under sin korta levnad komponerade Schubert en överväldigande mängd musik. För kyrkan skrev han förutom sex mässor också ensatsiga verk och liturgiska sånger.

1815 var ett synnerligen produktivt år i Schuberts unga liv. Samtidigt som han arbetade heltid som lärare på sin fars skola skrev artonåringen klart sin andra och tredje symfoni, två mässor, en stråkkvartett, två pianosonater, fyra sångspel och 145 sånger. I genomsnitt blev 65 takter ny musik till, varje dag. Många av verken är kompositioner av en ännu omogen tonsättare, men med det unga geniets originalitet och fantasi.

Schuberts andra mässa, Mässa G-dur, komponerade han på mindre än en vecka i början av mars 1815. Till en början skrevs den för stråkorkester, orgel, blandad kör samt sopran-, tenor- och barytonsolo. Senare tillkom även trumpet- och pukstämmor. Gudomliga melodier och himmelska klanger ger mässan ett milt och lätt uttryck.

Mässa G-dur är ett förhållandevis kort verk. De sex satserna – Kyrie, Gloria, Credo, Sanctus, Benedictus och Agnus Dei – omfattar totalt 22 minuters speltid. Det sägs att Schubert skrev Christe-delen i Kyriesatsen för sopranen Therese Grob, som han hade friat till några månader tidigare. Han fick nobben.

Schuberts storhet som tonsättare uppstod till stor del efter hans död. Under sin levnad verkade han i skuggan av Beethoven och den omåttligt populäre operatonsättaren Rossini. G-durmässan trycktes först 1846, arton år efter hans död.

Text: Anna Hedelius

Ernest Chausson växte upp i en välbärgad familj. Hans två äldre bröder dog när de var 22 respektive sex år gamla, något som fick föräldrarna att bli extra beskyddande mot deras tredje son. Istället för att gå i skolan, undervisades han i hemmet av en privatlärare som fick honom intresserad av litteratur, konst och musik och tog med honom på utställningar och konserter. Hans lärare introducerade honom också till Paris salongsliv, något som gjorde att Ernest redan i tonåren umgicks med författare, konstnärer och musiker.

På föräldrarnas inrådan utbildade sig Ernest först till advokat, men kom aldrig att praktisera i yrket. Istället började han studera för Jules Massenet vid konservatoriet och tog även lektioner för César Franck. Båda skulle få stort inflytande på den unge Chausson, men även en annan tonsättare hade stark påverkan på honom – Richard Wagner. Chausson upplevde Den flygande holländaren och Tristan och Isolde i München och 1882 reste han till Bayreuth för att ta del av premiären av Parsifal.

Chausson släppte aldrig ifrån sig ett verk som han inte var tillfreds med, vilket också innebar att han kunde tveka innan han gav sig i kast med nya projekt. När violinisten och tonsättaren Eugène Ysaÿe bad Chausson skriva en violinkonsert drabbades han därför av tvivel: ”Jag vet knappt hur jag ska börja om jag skulle skriva en konsert … Men jag kan förmå mig att ta mig an ett kortare verk”, skrev han till Ysaÿe. Chausson började arbetet på våren 1896 och i slutet av juni var stycket färdigt.

Poème fick sin premiär med Eugène Ysaÿe som solist i Nancy i december samma år, men blev först uppmärksammat när det uppfördes i Paris följande vår inför en entusiastisk publik. Först gav Chausson sitt verk titeln Le Chant de l’amour triumphant (Den triumferande kärlekens sång), efter Turgenjevs novell, och det har föreslagits att Chausson var ute efter att skriva programmusik. Men senare framhävde han motsatsen: ”Det innehåller inga beskrivningar eller berättelser, endast en känsla.”

Text: Axel Lindhe