arrow

INSTÄLLD - ORPHEUS & ADÈS

Med anledning av den rådande coronasituationen måste vi tyvärr meddela att Berwaldhallens publika evenemang är inställda till och med den sista september. Läs mer här.
I augusti och september kommer vi att fortsatt sända konserter i Sveriges Radio P2 och på Berwaldhallen Play.

Berwaldhallen presenterar stolt säsongens tonsättare i fokus, dirigenten och kompositören Thomas Adès. Här bjuder han på sin nyskrivna pianokonsert med Kirill Gerstein, världspianisten som verket också är tillägnat, samt baletter med gudomliga förtecken av Ludwig van Beethoven och Igor Stravinsky.

Den berömde koreografen och dansaren Salvatore Viganò skrev vanligtvis också sin egen musik. Sannolikt kom idén att denna gång ge Ludwig van Beethoven kompositionsuppdraget från den musik- och dansintresserade kejsarinnan Maria Theresia. Kanske inspirerades också Beethoven lite extra av temat. Prometheus, som enligt myten stjäl elden från Zeus för att skapa människan ur några lerklumpar, var under romantiken nämligen något av en symbol för den moderna människan och det är möjligt att Beethoven här såg ett släktskap.

Premiären på Burgtheater i Wien 1801 blev en stor framgång för den unge tonsättaren och musiken klingar med omisskännligt färgstarkt, ”Beethovenskt” temperament. Men Prometheus bjuder också på spännande tongångar som vi inte är så vana vid från Beethovens övriga orkesterverk. Bland annat begagnar sig Beethoven här av harpan.

Beethoven var ju inte bara tonsättare utan också en skicklig pianist. Detsamma gäller för den produktive och energiske Thomas Adès, som har kallats den störste brittiske tonsättaren i sin generation. Adès är dessutom en erkänd dirigent och i denna konsert möter vi honom både som dirigent och som tonsättare. Adès har gjort sig känd som en musikalisk alkemist som hämtar inspiration från såväl historien som vår tids musik. Hans pianokonsert är inget undantag; i detta mångfasetterade verk korsas influenser från senromantisk tradition med anspelningar på samtida populärmusik.

Thomas Adès skrev sin pianokonsert speciellt för Kirill Gerstein, som sedan dess succéartade premiär 2019 har framfört verket världen runt tillsammans med Adès. Gerstein har beskrivit konserten som “ett mästerverk vars like vi inte har sett sedan Prokofjev och Ravel”. Gerstein föddes 1979 i Ryssland men flyttade som 14-åring med sin familj till Boston där han blev antagen vid välrenommerade Berklee College of Music. 2001 vann han första priset i Arthur Rubinstein Competition och har sedan dess haft stor framgång som en av sin generations mest spännande pianosolister.

Med en far som var operasångare vid Mariinskijteatern växte Igor Stravinsky upp omgiven av dans och musik. Förhållandet mellan de två konstformerna fascinerade honom genom hela livet och han räknas som en centralfigur för 1900-talets dansmodernism. Baletten Orpheus skrevs i nära samarbete med dess beställare George Balanchine som kallats för den moderna amerikanska balettens fader.

Verket bygger på den antika myten om Orfeus och Eurydike som genom historien har varit ett populärt ämne inom dans, musik och teater. Till Orpheus komponerade Stravinsky uppfinningsrik musik med ett transparent och behärskat uttryck och likt Beethoven i Prometheus lyfter Stravinsky fram harpan, som här spelar rollen som Orfeus luta. Trots sin lågmäldhet är det här Stravinsky-musik som inte kan undgå att göra ett djupt intryck på sin lyssnare.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Thomas Adès är en hyllad tonsättare och musiker som regelbundet arbetar med världens ledande orkestrar, operagrupper och festivaler. Bland hans verk kan nämnas operor som The Exterminating Angel som hade premiär på Salzburgfestivalen 2016, The Tempest och Powder Her Face, orkesterverk som Tevot och Polaris, violinkonserten Concentric Paths, Totentanz för orkester och sångsolister och senast hans Konsert för piano och orkester som uruppfördes 2019 med Bostons symfoniorkester och Kirill Gerstein.

Han har varit konstnärlig partner vid Bostons symfoniorkester sedan 2016. Han leder orkestern i Boston och Tanglewood, spelar kammarmusik med orkesterns medlemmar och leder deras nutida musikfestival. Som gästdirigent engageras han av bland andra filharmonikerna i Los Angeles, San Francisco och London, BBC Symphony Orchestra, Gewandhausorkestern i Leipzig och Concertgebouworkestern. Förutom sina egna operor har han bland annat dirigerat Stravinskys Rucklarens väg samt Gerald Barrys Alice’s Adventures Under Ground. Han uppträder också som pianist, på bland annat Carnegie Hall och Wigmore Hall, samt med New York-filharmonikerna.

Han är flerfaldigt prisbelönad för sina verk och skivinspelningar. Senast tilldelades han våren 2020 Toru Takemitsu Composition Award i Tokyo i samband med en konsert i Tokyo Opera City.

Kirill Gerstein uppmärksammas för sin kombination av outsläcklig nyfikenhet med energiskt och fantasifullt musicerande. Under säsongen 2019–2020 turnerade han med Thomas Adès Konsert för piano och orkester som specialskrivits för honom, från uruppförandet med Bostons symfoniorkester till konserthus runt om i USA och Europa, oftast med Adès själv som dirigent. Han har också varit involverad i en ny urtextutgåva av Tjajkovskijs Pianokonsert nr 1 b-moll, som han också framfört på turné med Tjeckiska filharmonikerna och Semyon Bychkov och även spelat in på skiva.

Andra verk som Gerstein framfört regelbundet de senaste åren är Gershwins Pianokonsert F-dur som han spelat in med St Louis symfoniorkester och David Robertson, liksom musik av Busoni, Liszt, Ravel och Mozart. Han har inlett omfattande konsertserier med Minnesota Orchestra och pianoverk av Rachmaninov, och med Chicago symfoniorkester och Beethovens pianosonater och konserter.

Han ger även nyskapande och omväxlande kammarkonserter med teman som ”Revolt och social oro” eller ”En resa genom Europa”, där tonsättare som Adès, Bartók och Kurtág på ett genomtänkt sätt varvas med Haydn, Schubert och Brahms.

Musiken

Ungefärliga tider

Den som fick uppdraget att sätta upp baletten Prometheus var den italienske dansaren och koreografen Salvatore Viganò, andre balettmästare vid hovet i Wien. Viganò var känd som sin tids store koreograf och som en förnyare inom danskonsten. Innan han kom till Wien hade han haft befattningar i hemlandet Italien, men också i Madrid, London och Venedig. Han var även tonsättare och hade studerat för sin landsman, Luigi Boccherini, som han för övrigt också var släkt med.

Verkets hjälte är Prometheus som introducerar vetenskapen och konstarterna till mänskligheten, symboliserade av två statyer. Prometheus leder statyerna till parnassen för att Apollo, konsternas gud, ska undervisa dem. Apollo låter Amfion, Arione och Orfeus lära dem om musiken. Melpomene undervisar dem i teater, Terpsichore och Pan lär dem om herdedans och Bacchus om heroisk dans.

Vanligtvis skrev Viganò själv musiken till sina föreställningar. Idén att engagera den unge Ludwig van Beethoven kom sannolikt från den dans- och musikintresserade kejsarinnan Maria Theresia. Även om Beethoven bara hunnit fylla trettio år hade han redan visat sig kapabel att skriva effektfull musik. I bagaget hade han bland annat sin första symfoni, två pianokonserter och Pathétique-sonaten.

Till Prometheus skapade Beethoven en uvertyr, en introduktion, femton ytterligare nummer och en final. Det hörs att Beethoven var medveten om att musik för scenen delvis krävde en annorlunda ton än musik ämnad för konsertsalen. Han använder sig av orkesterns färger på ett mer målande sätt, bland annat med harpa och bassetthorn, två instrument som spelar begränsade roller i hans övriga orkesterverk.

Den dramatiska uvertyrens inledning erinrar om början på den första symfonin, med en flytande tonalitet. Även i introduktionen – Storm – hörs musik med laddad stämning, som pekar framåt mot ovädret i Pastoralsymfonin. I första satsen börjar statyerna komma till liv som man och kvinna, för att i tredje satsen försöka fly från Prometheus. I femte satsen spelar musan Euterpe flöjt, ackompanjerad av harpa och stråkar, varpå andra träblåsinstrument tar över taktpinnen. I den energiska finalen hörs ett tema som känns igen från finalsatsen i Eroicasymfonin, som skulle se dagens ljus några år senare.

Premiären ägde rum på Burgtheater i Wien den 28 mars 1801 och blev en stor framgång för Beethoven. Kanske blev han lite extra inspirerad av just Prometheus-temat. Enligt myten stal titanen Prometheus elden från gudarna och gav den till människorna, och han sägs också vara den som skapade människorna ur några lerklumpar. För romantikens människor hade myten en stark symbolisk betydelse. Prometheus blev en sinnebild för den moderna, revolutionära och upplysta människan. Det är möjligt att Beethoven i Prometheus såg en anförvant.

Text: Axel Lindhe

Första satsen, Allegramente, börjar med att huvudtemat presenteras först av pianot och sedan tillsammans med orkestern. En marschliknande del leder över till det mer uttrycksfulla sidotemat som än en gång först spelas av pianot och sedan tas upp av orkestern. Genomföringsdelen utforskar huvudtemat innan en minikadens i oktaver leder vidare till återtagningen, i fortissimo. Den följs av en solokadens baserad på sidotemat, först spelad i tremolo och sedan i flera oktaver. Pianot får först sällskap av hornen och sedan av hela orkestern. Satsen avslutas med en coda som bygger på huvudtemat och marschdelen från satsens början.

Andra satsen, Andante gravemente, består av en ackordisk introduktion och en melodi, som paras ihop med en motmelodi, och en andra idé med en enkel fallande melodi över stigande harmonik. Den första melodin gör sig åter hörd och leder till ett klimax i fortissimo innan det ursprungliga temat spelas en sista gång, följt av en coda baserad på motmelodin.

Finalsatsen, Allegro giojoso, börjar med ett treackords-upprop följt av ett omtumlande tema för piano och orkester. Temat avbryts av ett högljutt klarinettsolo som sätter igång en burlesk kanon. Här råder det stor osämja med många olika åsikter om gällande tonart, men diskussionen hävs av uppropet än en gång. Pianot introducerar till slut ett nytt tema, likt en boll som studsar nerför en trappa, och utvecklar temat till en ackordisk höjdpunkt. Det omtumlande temat utvecklas, uppropet hörs från olika håll vilket leder till en temposänkning till en ny, långsam del i tretakt. Denna del leder fram till en avsats från vilken pianot faller hejdlöst med det omtumlande temat, och en coda radar upp alla övriga teman inför en slutlig upplösning genom uppropet.

Thomas Adès
Översatt till svenska av David Saulesco

“Jag älskar balett och är mer intresserad av det än av någonting annat” lär Stravinsky ha sagt. Uppvuxen med en far som var operasångare vid Mariinskijteatern i Sankt Petersburg var han tidigt omgiven av dans och musik. Stravinskys stora förtjusning över dans kom att sätta stort avtryck i hans tonsättarkarriär.

Det stora genombrottet kom med baletten Eldfågeln i Paris 1910, ett verk som kom att följas av Petrusjka och Våroffer. Dessa tre baletter hade Stravinsky skapat på uppdrag av ledaren för Ryska baletten i Paris, den legendariske impressarion Sergej Djagilev. Under sin långa karriär kom Stravinsky att arbeta med många andra impressarier och koreografer. En av dessa var ryskfödde George Balanchine, verksam i USA sedan 1930-talet och kallad ”den amerikanska balettens fader”.

Stravinsky och Balanchine samarbetade för första gången i Paris i slutet av 1920-talet med baletten Apollon musagète, som bygger på den antika myten om guden Apollon. Tjugo år senare, 1947, förenades de i ett nytt projekt, återigen i ett verk som baserar sig på grekisk mytologi. Denna gång var det myten om Orfeus och Eurydike. Vid den här tiden var både Stravinsky och Balanchine bosatta i USA. Baletten Orpheus hade premiär 1948 på City Center of Music and Drama i New York och blev en stor framgång.

Orpheus har 30 dansroller och är skriven i tolv episoder, samlade i tre scener. När ridån går upp sörjer Orfeus Eurydikes död. En dödsängel leder Orfeus ner i underjorden, till Hades rike. I den andra scenen tröstar Orfeus underjordens förtappade själar med sin lyra och beveker Hades. Han beger sig tillbaka med sin Eurydike, men trotsar förbudet att se på sin älskade och blir gripen av backanterna som sliter honom i stycken. Sista scenen består av Orfeus apoteos, då han upphöjs till gud och tas upp till himlarna.

Musiken till Orpheus hör till Stravinskys mest melodiska, med ett transparent och balanserat uttryck. Men det är också musik som i all sin måttfullhet klingar fantasifullt, emotionellt och varierat. Stravinsky ansåg själv att den känslofyllda stråkmusiken i andra scenens Pas de deux var verkets mest intagande avsnitt, men i det rika partituret finns många andra exempel på tonsättarens musikaliska snillrikhet och kreativa idérikedom.

Ett exempel är den välfunna inledningen, där den sörjande Orfeus droppande tårar symboliseras av harpans ömsinta och melankoliska toner mot stillsamma stråkar i bakgrunden. Ett annat exempel på musikalisk uppslagsrikedom kan höras i andra aktens Pas d’action, där backanternas omilda behandling av Orfeus åtföljs av tongångar som påminner om de råa och energiska urladdningarna i Danse Sacrale i Våroffer.

Text: Axel Lindhe