Under vintermånaderna 1785–86 hade den 30-årige Mozart huvudet fullt av operamusik. Det var nu Figaros bröllop tog form på allvar; operan skulle komma att ha premiär den 1 maj 1786. Men Mozart vore inte Mozart om han inte haft ett (förmodligen ohälsosamt) antal andra projekt i gång samtidigt – han var ju arbetsnarkoman långt innan ordet uppfanns.

Ett projekt var de så kallade ”akademierna”. Under fastetiden, alltså de dryga sju veckorna före påsk, höll teatrarna i Wien stängt. Däremot var det fritt fram för olika privata aktörer att utnyttja lokalerna för konsertverksamhet och Mozart var en av de som gärna nappade på denna möjlighet. Han var sedan några år tillbaka verksam i staden som frilansande tonsättare, musiker och lärare, och tog varje tillfälle i akt att framföra sin musik för en betalande publik.

Det var till sådana akademier han i rask takt, under några månader, skrev tre sinsemellan ganska olika pianokonserter: den 22:a, glansfull och festlig; den 24:e, mörk och dramatisk; och däremellan den 23:e i A-dur, den leende och ljusa, en av de mest älskade av Mozarts pianokonserter.

Ljuset och klarheten märks redan i hur melodierna presenteras i första satsen – med en självklarhet, organiskt och flödande. Först i orkestern, för att sedan tas upp och vidareutvecklas av pianisten, och att det är en pianostämma skapad av en person med en stor förkärlek för instrumentet råder det inget tvivel om. Den ”ljusa” tonarten A-dur gör det lätt för stråkmusikerna att få sina instrument att klinga med sonoritet och briljans – det är en tonart som ligger bra i handen. Även instrumentationen har en lätthet i sig: Här hör vi inga pukor och trumpeter, och oboerna har ersatts av de mildare klarinetterna.

Missta nu inte ljuset och lättheten för ytlighet. Allvaret och de mörka undertonerna finns där också. Eller, som Carl Nielsen så insiktsfullt beskrivit Mozart: ”Han visar inte fram sina smärtor med tåraflöden (…) han hemfaller inte åt självömkan; men öppnar sina allra innersta djup med ett själfullt leende som säger allt.” Det citatet passar in på åtskilligt av Mozarts musik, men är kanske extra träffande när det gäller hans 23:e pianokonsert, och då i synnerhet den långsamma andra satsen. Hör bara hur klarinetten svarar efter pianots inledande fraser, vilket vemod i den där melodin. Den om något är väl ”ett själfullt leende som säger allt”!

Så den sista satsen: ett jublande och snabbt rondo. Det är som om Mozart, som den erfarna musikskapare han var, tänkte: ”Nu vet jag hur jag ska göra för att få publiken att gå hem med ett leende på läpparna.”

Text: Christina Hedlund

Det var en gång för länge sedan, långt borta i Österlandet…

Den symfoniska sviten Scheherazade av Nikolaj Rimskij-Korsakov är en sagoberättelse i toner. Det är musik som låter oss svepas med till en värld av romantik, prinsar och prinsessor, vådliga sjöresor och andra makalösa äventyr. Inspirationen hämtade han från sagosamlingen Tusen och en natt, vilket gav honom anledning att emellanåt låta sin strålande vackert orkestrerade musik bölja ut i österländskt färgade tonfall. Temat som spelas av en soloviolin, och som återkommer genom hela verket, är den unga Scheherazades röst: hon som i samlingens ramberättelse i kraft av sitt skarpa intellekt, och genom att så skickligt berätta sina tusen och en sagor, lyckades rädda sitt eget liv.

Men egentligen var Rimskij-Korsakov mycket noga med att det här inte är programmusik, i den mening att exakta händelser är återgivna i musiken. Han var också mycket tveksam till om det var rätt att ha kvar de fyra satsernas titlar, som han ursprungligen hade skrivit in i partituret: Havet och Sinbad sjöfararens skepp, Sagan om prins Kalender, Den unge prinsen och den unga prinsessan, samt Festen i Baghdad och skeppsbrottet. Kanske, menade tonsättaren, vore det bättre att benämna satserna med musiktermer: Preludium, Ballad, Adagio, Final?

Rimskij-Korsakov landade till slut i att det vore bäst att inte ha några benämningar alls på de fyra satserna. Ändå har sagorubrikerna hängt med, och nog går det att höra hur han i sin musik skildrar karaktären i berättelserna. Det kan vara värt att lägga märke till vad han påpekade i sin självbiografi: ”Allt jag ville var att lyssnaren, om denne uppskattade mitt stycke som symfonisk musik, skulle bära med sig intrycket att det tveklöst är en orientalisk berättelse om ett antal fantastiska händelser och inte blott fyra stycken spelade efter varandra.”

Text: Christina Hedlund