Francesco Cavalli (Caletti) föddes 1602 i Crema, och fick sin första musikaliska undervisning av sin far. Så småningom hamnade han i Venedig, anställdes som kantor vid den prestigefyllda San Marco-kyrkan, och fick dess kapellmästare Claudio Monteverdi som lärare.

Venedig var centrum för det nya fenomenet opera, som var på väg att bli en europeisk kulturverksamhet. Cavalli kom att bli den främste och mest spelade italienska operakompositören under den venetianska operans första tid, och hans 41 operor var drivande i den nya utvecklingen att rikta uppmärksamheten mot uttrycksfulla arior, snarare än recitativ.

Cavalli hade en stor dramatisk begåvning och kunde med några få toner och enkla fraser fånga essensen i en  dramatisk situation, med hjälp av spännande modulationer och intrikata rytmer. Han var också en mästare på rika, melodiösa recitativ, och utvecklade Montiverdis tendens att låta recitativen övergå till arioson.

La Calisto  komponerades 1661, och bygger på ett libretto av Giovanni Faustini (1615-1651) som sammanflätar två klassiska myter ur Ovidius Metamorfoser, de om Kalisto och Endymion. Ämnet valdes för att möta publikens smak för komedier med lätt erotiskt innehåll, då de tröttnat på de klassiska gudaberättelserna.
Texten kan även tolkas som en manifestation för tankefrihet under ett århundrade då inkvisitionen härjade, och vetenskapen fick stryka på foten för kyrkan. Endymions rollfigur är till exempel väldigt lik Galileo Galilei, astronomen som var tvungen att avsäga sig sin kunskap strax innan operan skrevs.

I början av andra akten klättrar Endymion upp till toppen av berget Lycaeus för att beskåda stjärnorna och sin älskade Diana, mångudinnan som dyker upp på natthimlen. I recitativet och arian Erme e solinghe cime… Lucidissima face (Ni avlägsna, ensamma höjder… O ljusaste ansikte), sjunger han om månens skönhet, och somnar så småningom.

Text: Andreas Konvicka

Giovanni Antonio Boretti (cirka 1640-1672) var en italiensk operasångare (bas), född i Rom men verksam i republiken Venedig och är mest ihågkommen som tonsättare till sina åtta operor. Från mitten av 1600-talet och framåt efterfrågade den venetianska publiken mer variation och virtuositet i melodier och vokala linjer, och Borettis musikaliska språk var rikt varierat och dramatiskt flexibelt. Detta gjorde att han blev efterfrågad och populär som kompositör.

Till den venetianska karnevalssäsongen 1667-68 komponerade Francesco Cavalli ett drama om den romerske kejsaren Heliogabalus. Premiären ställdes dock in med kort varsel då porträttet av kejsaren var alltför starkt, och möjligen trampade Cavalli och den anonyme librettisten på makthavarnas ömma tår. I operan skildras kejsaren som en excentrisk, hänsynslös man, som gör vad som helst för att få den kvinna han trånar efter. En del av förklaringen till att verket plockades bort, kan också ha varit att Cavallis sakliga stil blivit passé. Istället fick Boretti sätta upp sin version av samma opera, Eliogabalo. Medan Cavallis vällustiga och uppgivna kejsare mördas på slutet, överlever han och ångrar sina handlingar i Borettis komposition. Eliogabalo fick sin premiär 30 december 1667 på Teatro Santi Giovanni e Paolo.

I tredje och sista akten sjunger Eliogabalo den vemodiga och lätt ironiska arian, Chi scherza con Amor (Vem skämtar med Amor?) om att leka med kärlek är som att leka med elden, och att det oundvikligen slutar i tårar; ett öde mera skoningslöst än att torteras av självaste Fallaris (grekisk tyrann på 500-talet f.kr. känd för sin grymhet).

Text: Andreas Konvicka

Giovanni Antonio Boretti (cirka 1640-1672) var en italiensk operasångare (bas) men även en på sin tid framstående kompositör, mycket uppskattad för sina nydanande åtta operor. Mycket av informationen om hans korta karriär, som främst tillbringades i Venedig, härrör från förord till hans operors libretton.
Innan han kom till Venedig var Boretti kyrkosångare i Basilica di Sant’Antonio di Padova mellan 1659 och 1661, men avskedades för att ha varit frånvarande utan lov. Han kom förmodligen till Venedig 1662 och tillbringade mycket av de följande nio åren där, med undantag för några tillfälliga anställningar i operahus runt om i Italien. Förutom den tidigaste kända operan, La Zenobia som framfördes i Wien, fick alla Borettis operor sina premiärer i Venedig. Operan Claudio Cesare komponeras i december 1671, och bara några månader senare dog Boretti av okänd orsak under förberedelserna för sin sista opera, Domitiano.

Borettis musikaliska uttryck är rikt varierat och dramatiskt flexibelt, och speglar den växande tendensen att överge äldre, enklare stilar för en vokalexhibitionism som nu blir på modet. Sinfonian som inleder andra akten av operan, visar tydligt detta nya musikaliska uttryckssätt.Crudo amor non hai pieta (Hänsynslösa kärlek, du är skoningslös), är likt många av Borettis mest framgångsrika arior skrivna som klagande melodier, ackompanjerade av stråkar och med en löpande bas som förmedlar de starka känslorna i texten.

I andra akten sjunger kejsaren Claudius (10 f.Kr. – 54 e.Kr) sitt lamento om hur ”den hänsynslösa kärleken är utan nåd. Den släcker allt förnufts ljus och binder gudar som människor vid sina bojor”.

Text: Andreas Konvicka

Giovanni Bononcini (1670-1747) är ännu en barockkompositör vars namn, som en gång var lika välkänt som Händels, idag fallit orättvist i glömska. Han föddes i en musikerfamilj från Modena, men blev vid åtta års ålder föräldralös, och flyttade senare till Bologna för att studera musik. Han anställdes så småningom av familjen Colonna i Rom, en mäktig beskyddare av konsten, och träffade genom dem Silvio Stampiglia som blev hans librettist under tiden i Rom. Deras framgångsrika samarbete resulterade bland annat i sex Serenatas, fem operor och ett oratorium. Kompositörens berömmelse tog honom så småningom till alla de stora musikaliska huvudstäderna i Europa, och när han anlände till London i oktober 1720 var det han, inte Händel, som under två säsonger var stjärnan på firmamentet.

Ungdomsverket La Costanza non gradita 1694) är en Serenata, en ny typ av kantat utvecklad av Bononcini och Alexander Scarlatti, och var ett av Bonocinis första storskaliga verk. Ariorna är korta, och ackompanjerade av enbart continuo. Stampiglias text kompletteras och förhöjs av Bononcinis musik, som lyckas förmedla dess kontrasterande känslor.

I den vemodiga arian Infelice mia Costanza (Min olyckliga beständighet), sjunger den grubblande Aminta hur hennes trohet och kärlek går lottlös och obelönad, och att grymhet är det rätta namnet på den makt kärleken utövar.

Text: Andreas Konvicka

Giovanni Bononcini (1670-1747) etablerade sin berömmelse på 1690-talet genom att komponera mer än tvåhundra solokantater, fem operor och sex serenatas. Musiken kopierades och spreds utomlands.
Hans serenatas var populära, skrevs huvudsakligen till festivaler i augusti månad och beställdes av de förmögna mecenaterna i Rom, som kunde vara kardinaler såväl som adelsmän. De framfördes under påkostade fester på mecenaternas terrasser, eller på scener byggda utanför deras palats.
I augusti 1692 skrev Bononcini och librettisten Silvio Stampiglia (1664-1725) sin första serenata, La nemica d’Amore (Kärlekens fiende) för sin beskyddare, Filippo II Colonna.

Den handlar om hur nymfen Clori först avvisar herden Tirsis och sedan satyrens Filenos försök att uppvakta henne, eftersom hon vägrar ge upp sin högt uppskattade frihet.
Pastoraler som denna var mycket uppskattade, då de speglade idealen för den arkadiska akademin, som hade grundats i Rom 1690. Akademins vars syfte var att förhöja den rena, enkla och ursprungliga skaldekonsten.

Till påföljande år, augusti 1693, komponerades uppföljaren La nemica d’Amore fatta amante (Kärlekens fiende har blivit en älskare). Scenariot kretsar återigen kring kärleken mellan Clori och Tirsis, och Filenos intriger för att förhindra den.

I den inledande sinfonian förs vi till en pastoral värld, där tiden står stilla. Ärkelutan (teorben)  improviserar drömmande, innan ensemblen ansluter. Soloviolinen utforskar motivet, medan ensemblen exponerar Bononcinis affektiva kromatik, där de små tonstegen i ackorden skapar en sorgsen känsla.

Text: Andreas Konvicka

Operan Rinaldo blev 1711 en startpunkt för den uppskattade, italienska opera serian i London, och gav upphovsmannen Georg Friedrich Händel stor popularitet. Efter att tidigare ha levt och verkat i Italien flyttade han till London, och utsågs 1719 till musikchef för The Royal Academy of Music, ett nystartat företag som under kungligt beskydd skulle producera italienska operor. Händel skulle inte bara komponera, utan även ansvara för sångare och orkester samt anpassa operor från Italien förframförande i London.

Händel var dock inte den ende kompositören som skrev för Akademien, och operan Muzio Scevola (Muzio vänsterhänt), från 1721 blev ett samarbete mellan flera tonsättare, trots viss rivalitet dem emellan. Denna typ av samarbete var vanligt förekommande i Italien, men helt nytt i England, och blev samtidigt ett bra tillfälle för det nyligen etablerade Royal Academy of Music att visa upp sina musikaliska tillgångar. Den första akten komponerades av Filippo Amadei (1690–1730), andra akten av Giovanni Bononcini (1670-1747) och akt III av Händel.

Det italienskspråkiga librettot skrevs Paolo Antonio Rolli, och bygger på Titus Livius omfattande romerska historia Ab urbe condita (Från stadens grundande).
Roms mytologiska historia utgör en historisk bakgrund för den påhittade kärlekshistorien mellan de verkliga personerna Gaius Mucius (Muzio) och Clelia. Allt utspelar sig samtidigt med den maktkamp som markerar slutet på kungadömet i Rom, och början på den romerska republiken.

Titelrollen sjöngs av den berömde kastratsångaren Senesino (Francesco Bernardi). Rollen som den plågade och dygdige älskaren passade perfekt för hans sångstil, och det var första gången Händel komponerade för honom. I tredje akten sjunger Muzio om sin kärlek i arian Spera, ché tra le care gioie (Hoppet, bland de käraste glädjeämnena). Kärleken är en starkt lysande kraft, vars lekfulla drabbningar liknas vid ett framryckande krig. En sådan attack kan dock inte försvaga skönheten hos den drabbade.

Text: Andreas Konvicka

Luca Antonio Predieri (1688-1767) tillhörde en framstående musikerfamilj från Bologna, där han sedermera var verksam som violinist och tonsättare.
Efter den framgångsrika debuten som operatonsättare med opera Partenope (1710) växte hans berömmelse, och antalet beställningar på operor ökade och kom från hela Italien. Till slut nådde ryktet om honom även det musikintresserade Wien, dit han flyttade 1737. Där blev han så småningom kapellmästare vid det kejserliga Habsburgska hovet 1741, en post han innehade i tio år.  När hans ställning gentemot det Habsburgska hovet blev mindre gynnsam återvände Predieri till sin hemstad Bologna, där han tillbringade de sista åren av sitt liv.

Predieri var mycket produktiv som operakompositör och skrev ett trettiotal operor men var även känd för sin sakrala musik och oratorier.
Han behärskade flera musikstilar, men utgick främst från sin skolning i den så kallade Bolognaskolan. Texten var viktig för honom, den skulle nå fram till lyssnaren, och hans operor präglades av noggrant komponerade recitativ. Ariorna hade en imponerande dynamisk färgsättning, som lyckades hålla åhörarna vakna.

Arian Finche salvo è l’amor suo (Så länge kärleken är säker) är hämtad ur första akten ur Scipione il giovane (Scipio den yngre). Libretto skrevs av Giovanni Francesco Bortolotti, och operan hade sin premiär i Venedig 1731 med den berömde kastratsångaren Antonio Bernacchi i titelrollen.Det är svårt att inte bli charmad och smittad av den kärlek som fyller Scipio när han sjunger om hur sin älskades kärlek, även mitt i de värsta stormarna, gör honom trygg och lugn i själen.

Text: Andreas Konvicka

Nicola Matteis den yngre (1670-1737) var en engelsk violinist och kompositör, som fick sin musikundervisning av sin far. Mot slutet av seklet var han en mycket framgångsrik artist, men lämnade snart London för Wien, där han blev violinist vid det Habsburgska hovet. Så småningom utnämndes Matteis till direktör för instrumentalmusiken, och hans främsta uppgift blev att komponera balettmusik som insättning i opera-seria. Detta var en anrik tradition vid det Habsburgska hovet, och han komponerade totalt 59 korta baletter till operor av hovkompositörer som Fux, Conti och Caldara. De ligger i allmänhet i slutet av varje akt, och har en kommenterande och dramatisk funktion.
Franska former och dansstilar dominerar, men även andra typer av dans kan förekomma. Vissa av dem betecknas som ’aria grotesca’, en typ av dans som involverade ovanliga språng, rörelser och gester. När det gäller instrumentering drog Matteis nytta av resurserna i Hofkapelle, och ibland förekommer minde vanliga instrument, som till exempel kornett och chalumeau (föregångaren till klarinetten).

Balettsviten Ballo dei Bagatellieri (Dockornas dans) är komponerad som avslutning av tredje akten i Contis opera Don Chisciotte in Siera Morena (1719).
Don Chisciotte med sällskap har tagit in på ett värdshus där gästgivaren Mendo, för att roa gästerna, framför en dockteater som involverar ett kungapar som förföljs av morerna. Don Chisciotte blir upprörd över parets förestående död, och tar förvirrad fram sitt svärd som han hugger huvudet av alla mor-dockorna med.
Sviten består av klassiska franska danser med ett spanskt inslag; Bourée – Marche – Guigue – La folia spaniola (den spanska galenskapen) – Guigue – Chaconne.

Text: Andreas Konvicka

Antonio Luca Predieri (1688-1767), musiker och kompositör, tillhörde en berömd musikerfamilj i Bologna och tjänstgjorde som försteviolinist och altviolinist i La basilica di San Petronio. Med sin första opera Partenope (1710) gjorde han succé, och kunde etablera sig som operakompositör. Han blev en av de mest kända operakompositörerna i sin generation, och var samtida med Vinci, Pergolesi och Porpora.
1737 flyttade han till Wien som biträdande direktör för hovkapellet och blev 1741 hovkapellmästare där, för att mot ålderns höst flytta tillbaka till hemstaden.

Predieri skrev ett trettiotal operor, uppsatta i Bologna och på andra håll i Italien, samt i Wien.
Librettona han tonsatte speglar smaken av den första arkadiska operareformen, som innebar ett närmande till texten och en bredare palett av känslomässigt uttryck.
I operorna betonade han ordens struktur och betydelse och satte dem i sitt musikaliska sammanhang, och framhävde texten genom flitigt användande av intressanta dynamiska skiftningar i ariorna. I mångt och mycket är hans musik influerad av den galanta stilen från den så kallade Bolognaskolan, för att senare i Wien utvecklas mot en större användning av polyfoni och ett friare, mer obundet orkesterpartitur.

Operan Scipione il giovane (Scipio den yngre), med libretto av Giovanni Francesco Bortolotti, hade premiär i Venedig, Teatro San Giovanni Grisostomo, 19 november 1731. Den berömde kastratsångaren Antonio Bernacchi, en av Händels gunstlingar, gjorde titelrollen.

I tredje akten sjunger Scipio den emotionellt laddade arian Dovrian quest’occhi piangere (Dessa ögon ska gråta): ”Aldrig mera ska jag få se min älskades ansikte, men din trogna kärlek hjälper mig att hålla tårarna tillbaka. Se denna själsstyrka, och darra, du falska bedragare”.

Text: Andreas Konvicka

Operatragedin Nerone, av Giuseppe Maria Orlandini (1676-1760), sattes upp för första gången under karnevalsäsongen i Venedig 1721. Librettot av Agostino Piovene bygger på Jean Racines tragiska skådespel Britannicus, och är ett utmärkt lyckat exempel på det tidiga 1700-talets operareform. Orlandini är speciellt ihågkommen för sina mer än fyrtio operor, och tillsammans med Vivaldi anses han vara en av de största skaparna av den nya operastilen som dominerade det andra decenniet av 1700-talet.

De tyska operahusen tog ofta framgångsrika italienska operor, och anpassade dem för att passa de nationella förväntningarna. Recitativen och de mindre ariorna var alltid på tyska, men de större, romantiska ariorna sjöngs på italienska.
Operor med antityranniska teman var mycket populära i Hamburg, och Nerone fick stor framgång i den version som skapades två år senare av Johann Mattheson (1681-1764).
Mattheson var son till en rik köpman, och fick en omfattande utbildning i främmande språk och musik. Han var verksam som operasångare, kompositör och musikskribent.
I arbetet med operan omvandlade han titelrollen från tenor till alt, behöll originalariorna, men översatte recitativen till tyska samt lade till några egna kompositioner.

Orlandinis framåtblickande operastil kännetecknas av ett lätt och luftigt ackompanjemang, långsamma, harmoniska rörelser, och fraseringar som är uppdelade i tvåtakts-enheter. Ariorna tenderar att vara korta och enkla, med växelvis stora intervaller och upprepade toner. Rytmen är livlig och följer stavelserna, vilket blev standard i genren under de följande decennierna.

I arian Che m’ami ti prega (Snälla, älska mig) hör vi den storhetsvansinnige Nero i vilda salvor av sextondelsnoter, stora melodiska språng och dykningar befalla Poppea att älska honom, och bedyra sin lycka över att han, som kejsare kan få vilken kvinna han vill.

Text: Andreas Konvicka