arrow

BRAHMS ANDRA SYMFONI

Efter den första symfonins födslovåndor gick arbetet med den andra symfonin snabbt för Johannes Brahms. Hans befrielse hörs också i musikens upplyftande, optimistiska stämning. Här tolkas symfonin av schweiziske stjärnskottet Lorenzo Viotti som uppträder i Berwaldhallen för första gången. Dessutom bjuder han på Zoltán Kodálys medryckande Danser från Galánta.

Upplev konserten från 22 okt på Berwaldhallen Play

I Nationalencyklopedins artikel om folkmusik beskrivs den som ”musik med rötter i det gamla bondesamhället som blandats med städernas populär- och konstmusik”. Längre ner i artikeln står det att folkmusik ”i bemärkelsen ’böndernas musik’ kan följas tillbaka till antiken och till ännu tidigare kulturer”. På 1800- och 1900-talet intresserade sig många tonsättare i Europa och USA för folkmusik från olika delar av världen.

En av de mest kända europeiska musikforskarna är Zoltán Kodály, som också arbetade en hel med vännen och tonsättarkollegan Bela Bartók. Bartók liknade användningen av en folkmelodi i oförändrad form vid Bachs behandling av koralmelodier men beskrev också att en tonsättares verk kunde ”präglas av en atmosfär av folklig musik” och att denne då har ”anammat den folkliga musikens idiom, som blivit hans musikaliska modersmål.”

Kodálys yrkesliv kretsade kring folkmusiken och han anammade helt klart också folkmusikens idiom i sin egen musik. Orkesterverket Danser från Galánta skrevs på beställning till Budapests filharmoniska orkesters 80-årsjubileum. Galánta är en by längs järnvägen mellan Wien och Budapest där Kodály bodde i flera år som barn. Där hörde han också en känd romsk orkester spela: ”Det var de första orkesterklangerna som nådde mina barnaöron”, som han själv senare beskrev det.

Verket använder så kallad verbunkos-musik, en typ av dansmusik som användes vid den ungerska militärens uppvisningsnummer på 1700- och 1800-talet för att locka nya rekryter. Verbunkos-uppvisningar har två delar – ”lassú”, långsam, och ”friss”, frisk – och så även Kodálys verk. Efter den lättjefullt sävliga lassú-delen väntar en vild och frejdig friss-del med en rad snabba dansteman som garanterat väcker liv i den segaste av oktobertrötta lyssnare.

Även Johannes Brahms hade ett stort intresse för folkmusik. På 1900-talet kunde Kodály spela in folksånger på fonografcylindrar men Brahms var tvungen att skriva ner melodier och texter för hand. Han lämnade ifrån sig ett stort antal sådana manuskript och gjorde också flera arrangemang av folksånger. Som orkestertonsättare plågades Brahms länge av att han förväntades nå upp till Beethovens till synes ouppnåeliga standard. Följaktligen tog det mer än 20 år för Brahms att skriva färdigt sin första symfoni, där den konstnärliga kampen – och segern – nästan går att höra.

Den andra symfonin, däremot, tillkom under loppet av en sommar, året efter att den första symfonin haft premiär. Brahms själv, möjligen med glimten i ögat, skrev till sin förläggare att den andra symfonin ”är så melankolisk att du inte kommer att stå ut”, men snarare är den ljus och optimistisk till uttrycket. Befriad från yttre och inre demoner, och omgiven av den vackra österriska landsbygden, skrev Brahms en varm och melodisk symfoni med ett strålande, jublande slut.

Och, apropå att jubla: Nu när vi äntligen får välkomna publik till Berwaldhallen igen vill vi fira det genom att inleda varje konsert med en fanfar. Denna konsert inleds med Benjamin Brittens Fanfare for St Edmundsbury för tre trumpeter. Varje trumpetare spelar först sina respektive stämmor i tur och ordning. När de sedan spelas tillsammans flätas stämmorna samman allt mer, tills de förenas i triumferande ackordstötar. En bild, om man skulle vilja, av musikens enande kraft.

David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Den schweiziske opera- och orkesterdirigenten Lorenzo Viotti är chefsdirigent för Gulbenkianorkestern i Lissabon sedan hösten 2018. Säsongen 2021–2022 tillträder han som chefsdirigent både för Nederländska filharmoniska orkestern och vid Nederländska nationaloperan i Amsterdam. Han debuterade vid nationaloperan i Amsterdam redan i september 2019, då han hoppade in för Mark Elder vid deras dubbelföreställningar med Leoncavallos Pajazzo och Mascagnis Cavalleria rusticana.

Viotti utnämndes till Årets nykomling vid International Opera Awards 2017. Han fick sitt stora genombrott efter att ha vunnit flera stora dirigenttävlingar: Salzburgfestspelens tävling för unga dirigenter 2015 och både Cadaqués int-ernationella dirigenttävling och MDR:s dirigenttävling 2013.

Han har redan gästat stora orkestrar världen över, däribland Gewandhausorkestern i Leipzig, Concertgebouworkestern i Amsterdam, Tokyo symfoniorkester, Franska nationalorkestern i Paris, Clevelands symfoniorkester och Montreals symfoniorkester. Bland hans kommande projekt kan nämnas Gounods Faust på Nationaloperan i Paris, Verdis Otello på Nationaloperan i Amsterdam och Massenets Thaïs på Teatro alla Scala.

Musiken

Ungefärliga tider

1215 slöts ett avtal mellan Englands kung Johan utan land, adeln och prästerna. I korthet gick avtalet ut på att kungen delade med sig av sin makt till de två övre stånden, som bland annat fick förmåner i skattefrågor. Dokumentet har senare fått betydelse som symbol för hela folkets frihet och inte bara samhällets övre skikt. Avtalet kallas Det stora frihetsfördraget, eller Magna Carta Libertarum.

Året innan avtalets skrevs under lär en grupp adelsmän ha samlats i ett kloster i staden Bury St Edmunds, där de beslöt sig för att förmå kung Johan att skriva under avtalet. Den här historiska anknytningen förblir en stolthet för staden som bland annat gestaltades i form av ett historiespel, inte helt olikt Medeltidsveckan på Gotland, som hölls under en två veckorsperiod i juni 1959. Hundratals skådespelare, musiker, kostymörer, producenter och andra var involverade i denna enorma och än i dag väl ihågkomna produktion.

Benjamin Britten, vid det laget en väletablerad tonsättare med jättesuccéer som Peter Grimes, Albert Herring, Billy Budd och The Turn of the Screw till sitt namn, skrev en fanfar till Bury St Edmunds historiespel. Britten hade själv anknytning till regionen, då han växte upp i kuststaden Lowestoft i samma grevskap, Suffolk.

Den tre minuter långa fanfaren är skriven för tre trumpeter, men den kan också betraktas som tre korta – knappt en minut långa – fanfarer för solotrumpet. De tre stämmorna är skrivna i varsin tonart – C, F respektive D – med endast toner som förekommer i övertonsserien. Det innebär att de är spelbara på naturtrumpeter, alltså sådana trumpeter som saknar ventiler och därför, enkelt uttryckt, är lämpade för att spela i en viss tonart.

I Brittens Fanfare for St Edmundsbury spelas de tre stämmorna först i tur och ordning. Den första har en lyrisk, lugn och värdig karaktär. Den inleds också med övertonseriens typiska tonmaterial. Den andra stämman är ljus och rytmisk, ännu mer karaktärsfull än den första. Den tredje stämman är kanske den mest typiskt fanfarlika, med ett hjältemodigt och ystert uttryck.

Sist av allt spelas de tre stämmorna tillsammans. Var för sig framstår stämmorna som tämligen harmoniskt harmlösa. Tillsammans bildar de olika rytmiska anslagen och ackordens ständiga växlingar mellan konsonans och dissonans en oförutsägbar och mycket spännande helhet. Men gradvis förenas stämmorna och leder fram till en jublande avslutning med stolta ackordstötar, helt i samklang med varandra.

Text: David Saulesco

Zoltán Kodály var en mångsysslare inom musiken – tonsättare, forskare och pedagog. Hans arbete med att samla in och dokumentera ungerska folkvisor ledde till vänskap med tonsättarkollegan Béla Bartók, som Kodály kom att samarbeta med i sin fortsatta forskning.

Kodály hade tillbringat sju lyckliga barnaår i byn Galánta längs järnvägen mellan Budapest och Wien. Kodálys pappa var stationsföreståndare. Byn låg i dåvarande Österrike-Ungern. Nu är den en mindre stad i Slovakien, inte så långt från Bratislava. Det är en ort med ett rikt marknadsliv, vilket i dessa trakter även brukade innebära ett rikt kulturliv – inte minst musikaliskt.

Lille Zoltán kunde i alla fall ofta och med stor glädje låta sig fascineras av en lika populär som anrik romsk musikensemble som han aldrig glömde, ”min första erfarenhet av ljudet av en orkester,” mindes han. Redan på Haydns och Beethovens tid, omkring år 1800, hade en samling danser ”efter olika zigenska musiker i Galánta” publicerats i Wien. Musikanterna som kunde avnjutas i byn närmare hundra år senare var ättlingar till dessa musiker, och med den gamla källan som grund skrev Kodály orkesterverket Danser från Galánta 1933 på beställning av Budapests åttioårsjubilerande filharmoniska sällskap.

I ett förord till partituret förklarade Kodály vilken rik melodiskatt de flesta av dansernas viktigaste motiv hade kommit ur. Verket omfattar fem mycket stämningsrika danser, plus introduktion och coda, i en kombination av klassisk rondoform och den form som Franz Liszt hade använt i sina ungerska rapsodier. Två år senare försökte Budapestoperan kombinera Galánta-danserna med Kodálys tidigare verk Danser från Marosszék till en balett – som floppade. De briljanta danssviterna fick leva vidare var för sig, och har då också visat sig fungera fint i andra balettsammanhang.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

 

Det var inte självklart och enkelt för den tyske tonsättaren Johannes Brahms att komponera symfonier. Han hade en fot kvar i wienklassicismen, var inte så intresserad av att modernisera sitt tonspråk och var samtidigt en stor beundrare av Beethoven. Det sägs att Brahms kände Beethovens ’ryggsäck’ som en belastning, att det inte fanns mer att göra efter Beethovens nia. Men Brahms var inte reaktionär, bara mycket mån om sin personliga stil och tekniska skicklighet i allt han skapade. Han gav inte sina verk berättande rubriker utan ansåg att instrumentalmusik skulle vara musik, och ingenting annat.

Först vid 43 års ålder, efter stora framgångar med pianoverk, solosånger, körverk och kammarmusik, fullbordade han 1876 sin första symfoni som han arbetat med i över 20 år. För Symfoni nr 2 i D-dur behövde Brahms betydligt kortare tid, en sommar i den österrikiska idyllen Pörtschach vid sjön Wörthersee.

Om den lugna och vänliga miljön inspirerade honom eller om han var inne i en harmonisk fas i livet vet vi inte. Brahms andra symfoni kallas dock ofta för hans ”pastoralsymfoni”. Den är betydligt ljusare och mer optimistisk än den första även om Brahms själv – om än säkert med glimten i ögat – beskrev den för en god vän som ”det sorgligaste jag har skrivit”. Visst finns stråk av vemod, särskilt i den långsamma andra satsen, men såväl valet av tonart som influenser från ländler och annan tysk och österrikisk folkmusik ger musiken en glad och festlig karaktär.

Brahms käraste väninna Clara Schuman beskrev i sin dagbok hur Brahms spelade musiken för henne på piano: ”Den här symfonin kommer att bli ännu mer framgångsrik än den första och dess genialitet och Brahms fantastiska hantverk kommer att göra intryck även på musikerna.” Uruppförandet blev mycket riktigt en sådan succé att tredje satsen repriserades.

Första satsen inleds av tre toner som likt ett motto återkommer genom hela symfonin i olika former. Två huvudteman dominerar satsen varav det andra har stor likhet med Brahms kända Wiegenlied. Andra satsen domineras av drömmande tonspråk, med avbrott för ett ljusare och snabbare mellanparti. Tredje satsen är lätt och luftig och är den sats som närmast ger symfonin sin pastorala karaktär. Fjärde satsen inleds allvarligt men är kraftfull och komplex med flera motiv från de tidigare satserna dyker upp här, liksom mottot från första satsen. Symfonin slutar jublande och livsbejakande i en storslagen stegring.

Text: Gunilla Petersén

Ungefärlig konsertlängd: 60 min

Tidigare meddelat program samt medverkande utgår (Ravels Gåsmors sagor, Alain Altinoglu dirigent, Nora Gubisch mezzosopran).