Edward Elgar

Edward Elgar var i hög grad en självlärd tonsättare, formad av musiklivet i den engelska landsorten men med blicken riktad mot de stora europeiska traditionerna. En tonsättare där praktfull orkesterklang, personlig melankoli och nationell självkänsla ofta möts.

SIR EDWARD WILLIAM ELGAR

Född: 2 juni 1857 i Broadheath i Worcestershire, England.

Död: 23 februari 1934 i Worcester i Worcestershire, England.

Utbildning: Fick hemundervisning i musik av sin far och spelade både violin och piano, läste på egen hand böcker om musik, och berättade senare att han lärde sig mest av Hubert Parrys artiklar i Groves musikuppslagsverk. Utvecklade sin instrumentkännedom som konsertmästare i en musikförening i Worcester och som arrangör åt musikföreningen, sin bror Franks blåsorkester och en blåskvintett där Elgar själv spelade fagott.

Verk i urval: Orkesterverk som Enigmavariationerna, Pomp and Circumstance-marscherna, två fullbordade symfonier, Falstaff och orkestersviterna The Wand of Youth; flera stora kantater, däribland Gerontius dröm; solokonserter för violin, cello respektive fagott; dessutom ett stort antal körverk och sånger.

Omfamnade den nya tekniken: Mellan 1914 och 1925 dirigerade Elgar själv en rad inspelningar av sina verk åt skivmärket His Master’s Voice, HMV. Musikskribenten Robert Philip beskrev Elgar som ”den förste tonsättaren som tog grammofonen på allvar”, fastän tekniken ännu inte var fullt utvecklad. 1925 introducerades den elektromagnetiska mikrofonen, vilket höjde ljudkvaliteten på inspelningar enormt, och än en gång var Elgar den förste tonsättaren som drog nytta av den nya tekniken. Inspelningarna gjordes med Londons symfoniorkester, Royal Albert Hall Orchestra samt då nybildade orkestrar som BBC symfoniorkester och Londons filharmoniska orkester.