Havsmusik och symfoniska danser

Säsongsöppning med hav och dans

Havet och dansen, två uråldriga faktorer som påverkat mänskligheten sedan urminnes tider, möts i öppningskonserten för Berwaldhallens säsong 2026/2027, där naturens rytm och människans historia flätas samman. I musiken lever dessa rötter vidare, och under förste gästdirigent Maxim Emelyanychevs ledning får Nina Stemme och Sveriges Radios Symfoniorkester utforska deras klangvärldar.

Smyths vrakplundare

När uvertyren till Ethel Smyths The Wreckers (Vrakplundrarna) brusar i gång hör vi genast havet, inte som idyll, utan som en urkraft. Operan, som uruppfördes 1906, utspelar sig i ett kargt kustsamhälle i Cornwall, där invånarna medvetet låter fartyg gå på grund för att sedan plundra vraken. I centrum står två människor som vägrar delta i denna brutala tradition, och i stället tänder varningseldar för att rädda sjömännen. Konflikten mellan individens samvete och kollektivets hårda lagar driver dramat framåt, och uvertyren är ett koncentrat av operans moraliska och emotionella konflikter. Orkestern målar upp ett landskap präglat av vind och vågor, där mörka, böljande stråkklanger möter blixtrande brass och rytmiska utbrott som erinrar om stormens raseri. Samtidigt anas mer lyriska partier, musik som bär på medkänsla och mänsklig värme mitt i det obevekliga.

Smyths tonspråk är förankrat i den senromantiska traditionen, med drag av både tysk orkesterprakt och fransk färgrikedom, men uttrycket är högst personligt. The Wreckers räknas i dag som Smyths främsta sceniska verk, och uvertyren har etablerat sig som ett självständigt orkesterstycke.

Peter Grimes och Sea pictures

När operan Peter Grimes hade premiär 1945, innebar det ett internationellt genombrott för Benjamin Britten och en nystart för den engelska operan. Handlingen är förlagd till ett litet fiskarsamhälle på Englands östkust, där havet ständigt är närvarande som livsnerv, hot och spegel av människans inre. Peter Grimes är enfiskare som orsakar sina lärlingars död, trakasseras av småstadsbefolkningen och förlorar förståndet.

Britten var själv djupt förankrad i kustlandskapet kring Aldeburgh, och hans känsla för havets växlingar är påtaglig. Han sammanställde fyra orkesterinterludier ur operan som snart fick ett eget liv på konsertscenen, Dawn, Sunday Morning, Moonlight och Storm. De skildrar inte bara naturen utanför den lilla kustbyn, utan även operans psykologiska innehåll och titelrollens kamp mot samhället och sina inre demoner. 

Dawn öppnar i ett disigt gryningsljus, och stråkarnas stilla rörelser och harpans klanger skapar en känsla av öppen horisont. I Sunday Morning bryts stillheten av kyrkklockornas rytmiska motiv i träblås och slagverk, och byns religiösa ritualer kontrasteras mot havets eviga rörelse. Moonlight för oss in i nattens stilla sken, där musiken tycks sväva viktlös och drömlik. Avslutande Storm är däremot ett rasande kraftprov, där orkestern piskar fram vågor av ljud i en dramatik som nästan slår över i det våldsamma.

Sea Pictures (1899), ett verk där havet får bära både mänskliga känslor och existentiella frågor, skrevs för alten Clara Butt och blev Elgars enda sångcykel med orkester.Verket rymmer både senromantisk prakt och en personlig, nästan introspektiv ton, och består av fem sånger till texter av olika poeter. Tillsammans formar de en båge mellan vila och inre stillhet, vidare till dramatisk rörelse och kamp. Havet framträder som vagga och spegel, som plats för kontemplation och som kraft att övervinna.Redan i den inledande Sea Slumber Song vaggar orkestern fram en mörk, mjukt böljande klangvärld där sången tycks stiga ur djupet. I den korta In Haven möter vi en mer intim ton, en stilla hamn som symbol för kärlekens trygghet. Sabbath Morning at Sea vidgar perspektivet med nästan hymnlik högtidlighet, medan Where Corals Lie skimrar av drömsk längtan. Avslutande The Swimmer bryter fram med dramatisk energi, och här piskas vågorna upp och rösten kastas mellan kraft och triumf.

Rachmaninovs symfoniska danser

Symfoniska danser är Rachmaninovs sista stora orkesterverk och konstnärliga testamente, komponerat 1940 under hans exil i USA. Här sammanfattar han ett liv i musik, från det ryska arvet och den ortodoxa kyrkans klangvärld till den sena romantikens glöd och den moderna tidens skärpta rytmik. Resultatet är musik med fylliga motiv, rytmisk nerv och en harmonik som ständigt förskjuter marken under lyssnaren. Den blickar både bakåt och framåt, och dansen blir bärare av minne, identitet och existentiell kamp.

Verket är tredelat, och i den första satsen möts en markerad, nästan kantig rytm och en lyrisk, bred melodi som andas nostalgi. Rachmaninov citerar här ett tema ur sin egen första symfoni, ett verk som en gång möttes av svidande kritik. Genom att återvända till detta material ger han det nytt liv, som om han återupprättade sina egna musikaliska rötter.

Den andra satsen är en förvriden vals. Här anas salongens elegans, men under ytan finns något ironiskt. Valsrytmen böljar som i ett drömtillstånd där skönhet och oro samexisterar, sedd genom minnets filter.

I finalen skärps dramatiken. Rachmaninov låter två motiv stå mot varandra – det medeltida Dies irae-temat, som han ofta använde som symbol för döden, och en uppåtsträvande melodi hämtad ur den ortodoxa påskliturgin. Här ställs mörker mot ljus, undergång mot uppståndelse. Musiken kulminerar i en kraftfull och rytmiskt laddad avslutning, som tycks bekräfta livets energi.

Text: Andreas Konvicka