arrow

So We Will Vanish med Anne Sofie von Otter

Mikael Karlssons sångcykel So We Will Vanish, om den naturliga förgörelsen i naturen, är tillägnad den svenska mezzosopranen Anne Sofie von Otter och Svenska Kammarorkestern. När hon nu framför verket i Berwaldhallen är det tillsammans med Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Jukka-Pekka Saraste. Det mångbottnade verket The Ring of Fire and Love av finländska kompositören Outi Tarkiainen inleder denna konsert som avslutas med Pjotr Tjajkovskijs fjärde symfoni – inspirerad av hans korta, olyckliga äktenskap.

Outi Tarkiainen är en av den nya generationens finska tonsättare. Uppvuxen i Rovanie har hon ett starkt band till den omgivande naturen som följer med in i hennes verk. Det gör också barnafödande och moderskap som hon upplever som dåligt representerade ämnen i konstformen musik.

The ring of fire är ett vulkaniskt bälte som omger Stilla havet där också de flesta jordbävningarna i världen inträffar. Det är också benämningen på den ljusring som uppstår runt månen vid höjdpunkten av en total solförmörkelse. Samma uttryck används även för att beskriva vad en kvinna känner när hon föder och barnets huvud passerar genom hennes bäcken. Det ögonblicket är det farligaste i barnets liv, den lilla skallen utsätts för enormt tryck, en förberedelse för livet som ingen annan. Med verket The Ring of Fire and Love reflekterar Tarkiainen över alla betydelserna av begreppet, men i synnerhet det kreativa och katastrofala ögonblick som mor och barn genomlever tillsammans.

Mikael Karlsson är tonsättaren som efter havererade juridikstudier återupptog sitt pianospel, vilket så småningom ledde till att han antogs till en tonsättarutbildning i New York. Staden har också blivit hans hem medan han har byggt sin tonsättarkarriär. Vi känner honom kanske främst för musiken till hans och koreografen Alexander Eks baletter av En midsommarnattsdröm och Eskapist på Kungliga Operan i Stockholm, eller som tonsättare till Melancholia, operaversionen av Lars von Triers film. Musik till datorspelet Battlefield finns också på hans cv. So we will vanish är Karlssons kommentar till miljöfrågan; tre reflektioner över hur tiden för människa, flora och fauna i slutänden är utmätt. Verket är tillägnat Svenska Kammarorkestern och mezzosopranen Anne Sofie von Otter som här även är solist.

I slutet av 1866 erbjöds Pjotr Tjajkovskij ett generöst underhåll av den förmögna, ryska affärskvinnan Nadezjda von Meck som var stor beundrare av Tjajkovskijs musik. De två hade aldrig träffats och kom heller aldrig att göra det, allt enligt von Mecks önskemål. Däremot brevväxlade de flitigt under många år framöver. Henne ekonomiska stöd bidrog till att Tjajkovskij kunde påbörja arbetet med sin fjärde symfoni. Han skrev till von Meck att han väldigt gärna ville tillägna henne den och avslöjade att hon i musiken skulle komma att finna uttryck för sina ”innersta tankar och känslor”.

Symfonin fick ett tämligen ljumt mottagande vid både det ryska och tyska uruppförandet. I England var man mer positiv, men i New York Times skrevs att den ”visade sig vara en av de mest gediget Ryska, det vill säga barbariska, kompositioner som någonsin hörts i stan”. Detta till trots har den blivit en av det sena 1800-talets mest spelade symfonier och har av många betraktats som Tjajkovskijs mest framstående.

Text: Karin Ekedahl


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER

dot 2024/2025

Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

Jukka-Pekka Saraste är sedan sommaren 2023 nytillträdd chefsdirigent och konstnärlig ledare för Helsingfors stadsorkester. Han var tidigare chefsdirigent för WDR Symfoniorkester i Köln 2010–2019. Dessförinnan chefsdirigent och konstnärlig ledare för Oslo-Filharmonien 2006–2013, sedermera utnämnd till den norska orkesterns förste hedersdirigent någonsin.

Han har tidigare tjänstgjort hos bland andra Skotska Kammarorkestern, Finska Radions Symfoniorkester – hos vilka han numera är hedersdirigent – och Torontos Symfoniorkester. Han är grundare av och konstnärlig ledare för Finländska Kammarorkestern och medgrundare av stiftelsen LEAD! som erbjuder mentorprogram för unga dirigenter och solister.

Saraste har gästat alla stora världsorkestrar, från Londons Filharmoniska Orkester, Gewandhausorkestern i Leipzig, NHK Symfoniorkester i Tokyo och Orchestre de Paris till San Franciscos Symfoniorkester, New Yorks Filharmoniker, Bostons Symfoniker, samt alla de stora skandinaviska orkestrarna. På senare år har han även etablerat sig som operadirigent med stora framgångar vid Theater an der Wien och Bayerska Statsoperan i München.

Han har spelat in samtliga symfonier av Jean Sibelius och Carl Nielsen med Finska Radions Symfoniorkester. Med Torontos Symfoniorkester har han spelat in verk av Béla Bartók, Henri Dutilleux och Sergej Prokofjev. Och med WDR Symfoniorkester i Köln har han spelat in bland annat Arnold Schönbergs Pelleas och Melisande, Gustav Mahlers symfonier nr 5 och 9, samt Beethovens samtliga symfonier.

Saraste har en förkärlek för romantiska orkesterverk, i synnerhet sådana av Beethoven, Bruckner, Sjostakovitj, Stravinsky och Sibelius, och är internationellt hyllad för sina Mahler-tolkningar. Han har tilldelats Pro Finlandia-medaljen, Sibelius-medaljen, finska statens musikpris, och 2023 förärades han Kommendörstecknet av Finlands Lejons orden. Han är hedersdoktor vid universiteten i York och Toronto samt vid Sibelius-Akademin i Helsingfors.

Anne Sofie von Otter är en av Sveriges internationellt mest framgångsrika sångare genom tiderna. Sedan debuten 1983 har hon sjungit på alla världens stora operahus och med en ständigt föränderlig repertoar har von Otter briljerat i roller som Octavian i Der Rosenkavalier av och Leonora i världspremiären av Thomas Adès The Exterminating Angel samt framträdanden som Madame de Croissy i Dialogues des carmélites av Poulenc och Charlotte Andergast i Höstsonaten av Sebastian Fagerlund.

Säsongen 2023/24 spelade von Otter rollen som Gaby i uruppförandet av Melancholia, skriven av Mikael Karlsson, på Kungliga Operan i Stockholm och i december 2024 kommer hon även att medverka i Karlssons opera Fanny och Alexander på La Monnaie / de Munt i Bryssel.

Som konsertsångerska har von Otter haft en regelbunden närvaro på världens viktigaste scener med en mångsidig repertoar som inkluderar verk av Mahler, Berlioz, Bach och Weill. Hennes Lieder-inspelningar sträcker sig från klassiker av Schubert, Schumann, Wolf och Mahler, till mindre kända samlingar från Cécile Chaminade, Korngold, Peterson-Berger och Stenhammar.

Von Otter har arbetat med dirigenter som Georg Solti, Claudio Abbado och John Eliot Gardiner och med artister som Elvis Costello, Rufus Wainwright, Benny Andersson och Björn Ulvaeus. Hon utnämndes 2011 till kommendör av Arts et Lettres-orden för sina insatser för fransk musik, är ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien och utnämndes 1995 till hovsångare. Anne Sofie von Otter är även en av dagens mest inspelade artister och är fyrfaldig Grammisvinnare och har vunnit två Grammy Awards. Hon har en betydande katalog från sitt långa samarbete med Deutsche Grammophon där några exempel inkluderar Grammy-vinnande Douce France, Des Knaben Wunderhorn av Mahler, Händels Ariodante, Giulio Cesare in Egitto och Hercules.

Musiken

Ungefärliga tider

Titeln till den finska tonsättaren Outi Tarkiainens The Ring of Fire and Love syftar på det vulkaniska bälte som omgärdar Stilla havet, och där de flesta av världens jordbävningar sker. Namnet refererar också till det fenomen som inträffar vid solförmörkelse, då månen blockerar ljuset från solen och det uppstår en kraftigt strålande ring på himlen – som en brinnande gloria. Därtill härleder Tarkiainen titeln till ögonblicket då barnets huvud vid förlossningsögonblicket passerar en kvinnas bäcken – med tonsättarens egna ord ”ett verk för orkester om detta omvälvande, kreativa, kataklysmiska ögonblick som de genomlever tillsammans.” Sitt korta format till trots – nio minuter i en enda sats – är det alltså ett stycke som skildrar eld och kärlek i det stora och det lilla.

Tarkiainen har i flera av sina verk återkommit till naturen, ofta med tonvikt på de arktiska naturförhållandena. Så till exempel i Midnight Sun Variations (2019) och det tillhörande stycket Songs of the Ice. Där utforskade hon isens förvandling från vintertjock till sommartunn i musikaliska texturer som hon skapade med hjälp av bland annat dundrande timpani och skimrande piccolaflöjt. Född i finska Rovaniemi har Tarkiainen studerat både jazz och klassisk komposition vid Sibelius-Akademin, Guildhall School i London och i Miami. 2022 hade hennes opera A Room of One’s Own, baserad på författaren Virginia Woolfs kända essä, premiär i tyska Hagen. The Ring of Fire and Love var ett beställningsverk av Kungliga Filharmonikerna och uruppfördes i Konserthuset våren 2021.

Text: Hedvig Ljungar

Musik: Mikael Karlsson
Text: Royce Vavrek
Orkestrering: Michael P. Atkinson, Mikael Karlsson

So We Will Vanish är en sångcykel om naturlig förgörelse i naturen, berättad av tre träd som antingen redan förgjorts eller som är på väg att förgöras. Titeln är ett citat från regissören Werner Herzog.

Life on our planet has been a constant series of cataclysmic events, and we are more suitable for extinction than a trilobite or a reptile. So we will vanish. There’s no doubt in my heart.

Herzog förutspår att vi, som träden, och som så många arter, är lämpade för utrotning. De tre träden i sångcykeln berättar för oss hur de försvann för att visa på hur naturligt det är att sluta existera.

I sången Doggerland berättar ett träd på havets botten utanför England om den stora landmassa som en gång fanns där men som sjunkit ner under havet. Området heter Doggerland, och där brukade mammutar, sabeltandade tigrar och lejon strosa omkring tills vågorna sköljde över marken och dränkte ett helt ekosystem. Nu ligger skogen begravd på havsbottnen.

Firehawks är ett slags hök som bland annat finns i Australien. För att tvinga fram sitt byte lyfter dessa hökar brinnande kvistar från bush fires i sin näbb och flyger till buskar eller träd, släpper kvisten, och tänder därmed eld på dem. De djur och insekter som bor i träden eller buskarna tvingas fram och höken kan lätt dyka ner och fånga sitt byte. Trädet i den här sången ser hökarna komma med eld i gapen och inser vad som är på väg att hända.

Saint Helena Olive är ett slags olivträd som runt 1994 försvann från den vilda naturen på ön Saint Helena (den växte bara där) vilket innebar att endast en enda stickling i en trädgård återstod. 2003 dog även detta träd efter att ha drabbats av en svampinfektion. Trots många försök att rädda henne lyckades man inte förhindra hennes utrotning. Sången slutar med ett mantra på hennes namn.

Texten är skriven av Royce Vavrek. Sångerna är tillägnade till Anne Sofie von Otter och Svenska Kammarorkestern.

Text: Mikael Karlsson

I. Andante sostenuto
II. Andantino in modo di canzona
III. Scherzo: Pizzicato ostinato
IV. Finale: Allegro con fuoco

Pjotr Tjajkovskijs Symfoni nr 4 komponerades under en av de allvarligaste kriser som drabbade den känsliga tonsättaren. Då den påbörjades levde Tjajkovskij i sviterna efter sitt katastrofala äktenskap med en elev. Han hade brutit samman, rymt från hustrun och gjort ett halvhjärtat självmordsförsök. Nu dök plötsligt den mystiska änkan Nadezjda von Meck upp, en stormrik musikvän som lovade förse honom med en fast lön så att han kunde koncentrera sig helt på att komponera. Hennes absoluta villkor var speciellt: De fick aldrig någonsin träffas i verkligheten. Villkoret följdes till hundra procent, men den fjärde symfonin tillägnades von Meck med orden ”Till min käraste vän”.

Partituret sändes till kollegan Sergej Tanejev, som kritiserade vad han ansåg var ”för programmatiskt” och ”för balettlikt”. Tjajkovskij protesterade, ”programmet” kunde ju inte beskrivas i ord. En symfoni borde väl uttrycka allt det som inte kan sägas, men som hjärtat skriker efter att få sagt? Tanejevs fråga om en koppling till Beethovens femte symfoni förstod han, den hade faktiskt varit en musikalisk modell. Per brev anförtroddes von Meck att första satsens anslående inledande fanfarer, som gör sig påminda då och då, står för ödet. ”Denna oundvikliga kraft, som hindrar att hoppet om lycka blir verklighet”. Valsen som följer kan absolut föra tanken till baletternas Tjajkovskij, den återkommer mot slutet av satsen i rejält förändrad form. Den andra satsen klingar av melankolisk folkvisa, men passionen saknas inte heller här. Tredje satsens inledning för enbart pizzicato-stråkar med drag av balalajka ändrar stämningen till något lättsammare. I triodelen tyckte sig tonsättaren själv höra en raglande, berusad bonde. Så börjar finalen i en anda av pompa, ståt och glädje, Tjajkovskij som allra mest praktfull. Det hotfulla ödestemat dyker upp igen, men dess kraft är bruten. Tonsättaren kunde lugna madame von Meck: ”Det finns fortfarande enkel, naiv lycka – att glädjas åt andra gör livet uthärdligt”. En triumf över ödet, trots allt.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ungefärlig konsertlängd: 1 timme 50 minuter inklusive paus

Ingår i följande konsertserier: