Sjostakovitjs nionde symfoni

Tjajkovskijs rokoko-tema

1876 skrev Pjotr Tjajkovskij till en vän att han kände sig trasig och andligen ur led. För att finna frid fördjupade han sig i sin stora förebild Mozarts musik och påbörjade sitt arbete med Variationer över ett rokokotema för cello och 1700-talsorkester – dubbla träblåsare, horn och stråkar – som uruppfördes året därpå. Verket är influerat av klassicismen både rent musikaliskt och i sin eleganta struktur, samtidigt som romantik och slavisk melodik vävs in i omisskännlig Tjajkovskij-anda. Efter en kort orkesterintroduktion presenterar cellon temat och därefter följer åtta olika variationer varav den näst sista ger solisten, som här är Sveriges Radios Symfoniorkester egen solocellist Aleksei Kiseliov, ges stora möjligheter att uttrycka sin virtuositet.

Nadezjda von Meck

Vid denna tid hade Tjajkovskij lärt känna affärskvinnan, musikälskaren och mecenaten Nadezjda von Meck. Den förmögna änkan blev hans beskyddarinna och gav honom under tretton år ett rikligt årligt ”stipendium”, vilket gjorde att han kunde ägna sig på heltid åt sitt komponerande. De båda växlade över 1 200 brev men möttes aldrig. von Meck träffade däremot kompositören bakom konsertens andra verk,den unge fransmannen Claude Debussy, då hon under några år hade honom anställd som pianolärare till sina barn. Debussy betraktas som en av de mest inflytelserika tonsättarna under tidigt 1900-tal. Genom sin poetiska och känsliga användning av orkestern, banade han väg och är förgrundsgestalt för den musikaliska stilepok som kallas impressionismen, där klangfärg och improvisatoriska drag betonas och påminner om de impressionistiska målarnas sätt att måla.

Debussys impressionistiska debut

Prelude à l’après-midi d’un faune inspirerades av den franske symbolistpoeten Stéphane Mallarmés dikt En fauns eftermiddag. Faunen – en mytisk kombination av man och get – vaknar upp ur sin eftermiddagsslummer och dagdrömmer om sina möten med ett antal nymfer tidigare under dagen. Hans tankar blir suddiga och blandas upp med skogens och blommornas dofter. Han njuter av vindruvorna, solens värmande strålar och den varma marken som sluter sig kring hans trötta kropp. Debussy ville återge diktens känsla av vaghet och overklighet, solvärmen, doften av skogen och blommorna, ljudet av faunens mumlande för sig själv när han kämpar för att minnas. En förförisk flöjtmelodi inleder och slingrar sig genom stycket som rör sig mellan dröm och verklighet och framkallar bilder av erotik och berusning. Uruppförandet ägde rum i Paris den 22 december 1894 och betraktas som Debussys första alltigenom impressionistiska verk.

Sjostakovitj nionde symfoni

Dmitrij Sjostakovitj påbörjade arbetet med sin Symfoni nr 9 i januari 1945 och avslutade det i augusti samma år. Röda armén hade besegrat Nazityskland och nu förväntade man sig ett hjältemodigt musikaliskt segermonument. Detta år av triumf – vad vore mer självklart än en hyllning till Josef Stalin?
Men när symfonin med sina fem korta satser i klassicistisk Haydn-stil uruppfördes i november 1945 väckte den stor förvåning. Yttersatserna går i en lekfull, skämtsam ton, och med sina skeva melodier och klanger kunde de passat i en Chaplinfilm, en antiklimax full av galghumor. Om Stalin dyker upp någonstans är det som i en skrattspegel, iförd clownnäsa och bucklig cylinderhatt. Verket gäckade och förvirrade åhörarna, detta var inte den ärorika stämning man hoppats på och förväntat sig!

Sjostakovitj förefaller snarast dumdristig med tanke på tidens skoningslösa repression i Sovjetunionen. Så länge andra världskriget pågick hade sovjetiska komponister haft en relativt stor frihet. Genom att referera till världsläget kunde man skriva mera komplext och personligt, eftersom myndigheterna hade uppmärksamheten riktad åt annat håll. Efter segern fick dock den noggranna officiella kontrollen förnyad kraft.  Stalins och Partiets roll skulle lyftas fram, och man såg med stränga ögon på vad man ansåg vara ”västlig förgiftning”.
Efter den första förvirringen vaknade misstänksamheten. Symfonin betraktades som bedrägligt lättviktig, full av cynism och elakt groteskeri. Musikens danser och cirkuseffekter utmanade Stalin och hans bild av sovjetmakten med en paradoxal och närmast subversiv sprängkraft. Från officiellt håll kritiserades stycket för ideologiska svagheter och att det misslyckades med att ”reflektera den sanna andan hos folket i Sovjetunionen”. Även i väst mottogs verket kyligt. Symfonin nominerades 1946 till Stalinpriset, men vann inte. Istället bannlystes den 1948 och fick inte spelas igen förrän 1955, två år efter Stalins död.                    

Text: Elisabet Ljungar