Mozarts Divertimento med Robilliard, Johnsson och Kiseliov

Underhållande mästerverk

Ordet divertimento kommer från italienskans divertire, som betyder att roa eller underhålla. Wolfgang Amadeus Mozart skrev ett flertal sådana verk för olika instrumentkombinationer under sin livstid – lättsamma och underhållande musikstycken i flera satser, ursprungligen avsedda som taffelmusik (”bordsmusik”) eller bakgrundsmusik vid fester och sociala tillställningar. De präglas ofta av livligt samspel, melodiös skönhet och en glad stämning, även om de kan rymma djup och komplexitet.

Stråktrion i Ess-dur K. 563 komponerades 1788, samma år som Mozart även skrev sina tre sista symfonier, och är hans enda fullbordade i formatet. Trots sin lilla besättning och med till synes enkla medel, betraktas det som en av hans absoluta mästerverk inom kammarmusiken. Verket är tillägnat frimuraren, och den av Mozart återkommande finansiären Michael Puchberg, som tack för ännu ett lån. Vid premiären 1789 spelade kompositören själv viola, hans favorit bland stråkinstrumenten.

Genial lätthet

Divertimentot blandar dansant elegans och fyllig virtuositet, men också harmonisk djärvhet och innerligt allvar. De tre instrumenten turas verket igenom om att spela melodin, och samtala med varandra. Satsföljden är typisk för liknande ”underhållande” verk: en snabb inledningssats motsvaras av en liknande avslutningssats, med två långsamma satser och två menuetter däremellan. Trots sin typiskhet så gör variationen i de sex satsernas tempo och form att musiken aldrig blir enformig eller förutsägbar.

Första satsen, Allegro, börjar med en samlad, nedåtgående rörelse som snart ersätts med snabba tonföljder mellan instrumenten vilka i sin tur utmynnar i mjukare melodier. Man kan luras att tror att det hela kommer förbli lättsamt, men plötsligt mörknar klangen och får en annan färg. I den andra satsen, Adagio, smeks vi med av en sångbar melodi, där cellon inleder och violinen tar vid med långa linjer som stiger, dröjer och söker sig vidare. Satsens inneboende värme får ett drag av oro när skavande toner tillåts klinga tillsammans.

En tydlig danspuls lättar på trycket i den första menuetten, där oväntade avbrott gör att vi inte heller här kan vara helt säkra på vart musiken är på väg. I efterföljande Andante får en enkel melodi nya oväntade variationer där instrumenten byter roller med varandra och musiken leker sig fram i klangen.

I den sista menuetten bjuds vi åter upp till en dans som omgärdas av två kontrasterande trioavsnitt. I finalen, Allegro, tar rörelsen fart på nytt när närmast trallvänliga melodier möter snabba tonväxlingar i ett energiskt spel. Mozarts Divertimento slutar i känslan av att det tre instrumenten till slut har kommit överens, utan att någon egentligen har behövt höja rösten. Kvar lämnas man med känslan av en övertygande lätthet, en mästerlig chimär av en genial kompositör.

Text: Anna Rickman och Bodil Hasselgren