Verdis Requiem

Två dödsfall och ett requiem 

Innan Verdi 1874 komponerade sitt Requiem hade han knappt skrivit någonting annat än operor. Dessa hade gjort honom berömd och rik, och efter hans senaste triumf med Aida i Milano 1872 (efter uruppförandet i Kairo året innan) förklarade den 58-årige kompositören offentligt att han hade gjort sitt som kompositör och flyttade till sitt landställe i Busetto. Där ägnade han sig åt sina jordbruksfastigheter och hospitalet i Villanova, som han själv hade instiftat. Att han inte helt och hållet skulle kunna låta bli att skriva musik visar Otello (16 år efter Aida) och Falstaff. Till Verdis ’’eftersläntrare’’ hör också den stora Messa da Requiem. Dess långa skapelseprocess börjar dock redan många år tidigare, i samband med Rossinis död 1868. ’’En stor man har lämnat oss. Han var en ära för Italien’’, skrev Verdi omskakad och initierade ett ambitiöst projekt för att hedra den älskade kollegan: tretton kompositörer skulle tonsätta varsin del av en Messa per Rossini. Han själv komponerade det avslutande Libera me. Otroligt nog levererade alla sin musik, men verket blev ändå inte framfört under Verdis livstid, främst på grund av organisatoriska problem. 

Ett annat dödsfall – även den högst personligt för Verdi – föranledde honom fem år senare att plocka fram sitt Libera me igen: Satsen blev utgångspunkt för en fullständig egen dödsmässa, som sågs av Verdis samtida–och kanske även av honom själv–som ett avslut och ett testamente för hela sitt skapande. 1873 dog nämligen Alessandro Manzoni, en av Italiens mest betydande författare, och en viktig röst i Risorgimento (kampen för Italiens enande), i vilken även den politiskt ytterst engagerade Verdi deltog. Hans Requiem uruppfördes på första årsdagen av Manzonis död i kyrkan San Marco i Milano som del av en minnesgudstjänst. Men redan tre dagar senare gavs verket på det berömda operahuset La Scalas scen. 

Och konsertsalen känns verkligen som en mer lämplig miljö för detta grandiosa verk, som skämtsamt har kallats för en opera med liturgisk text.  

Verdi måste skriva som Verdi

Musiken är utan tvekan teatralisk; man behöver bara lyssna till tenorens Ingemisco, altens Liber scriptus, eller hela strukturen av det gripande Libera me för sopran och kör. Ett tema ur Lacrymosa-satsen är hämtad ur Verdis opera Don Carlos, och han skrev de oerhört krävande solostämmorna speciellt för sina favoritsångare, som alla hade sjungit huvudrollerna i Aida i Milano. Kanske var det hans fru Giuseppina Strepponi som uttryckte det bäst: ’’Verdi måste skriva som Verdi’’. Ändå var Verdi tydlig med att hans Requiem inte skulle framföras i opera-stil. Känslorna förmedlas omedelbart och personligt, inte genom operahandlingens artificiella filter. Det finns inga rollkaraktärer, inte heller vokalakrobatik som självändamål. I stället tittar Verdi ofta tillbaka till kyrkomusikens konventioner, till exempel i inledningen av Agnus Dei med sin enstämmiga, oackompanjerade melodi som liknar gregoriansk sång. 

Ändå fick verket utstå mycket kritik. Inte bara för att den inte uppfyllde tidens krav på en enkel, traditionsmedveten kyrkomusik, men också eftersom det var allmänt känt att Verdi ’’inte precis var en bild av en troende människa’’, som Strepponi diplomatiskt formulerade det. Men som musikkritikern Eduard Hanslick konstaterade ’’är en konstnärs tro inte relevant för verkets religiösa dignitet.’’ Att Verdis Requiem känns så äkta beror på att Verdi lyckas med att förmänskliga det religiösa till en universell, humanistisk syn på döden och sorgeprocessen. Skräcken inför döden, vilken Verdi framställer i det omskakande Dies Irae, behöver inte en vision av den yttersta domen för att vara fasansfull. Verdi skriver för de levande, inte för de döda. På detta vis liknar Verdis dödsmässa för Manzoni (som i sin tur var övertygad katolik) mycket Ein deutsches Requiem av Johannes Brahms, som beundrade Verdi och sade om hans Requiem: ’’Bara ett geni kunde skriva det.’’ 

Till skillnad från en ”vanlig” mässa har ett requiem ingen strikt fastlagd text som kompositörer behöver rätta sig efter. Verdi plockar de latinska texterna ur delar av dödsmässans liturgi. Eftersom Gloria och trosbekännelsen Credo inte ingår i den, behövde Verdi inte tonsätta ord han själv inte verkligen trodde på. Även texten In Paradisum, som ger till exempel Faures Requiem en så tröstande, explicit kristen avslutning, saknas hos Verdi. Han slutar istället med Libera me, en del av själva begravningsliturgin.

Verdis musik berättar den emotionella sanningen bakom texter som många har svårt att tro på bokstavligen. Den tyska Filosofen Ernst Bloch beskrev det som ett verk som i stället försöker att skapa ’’ett mänskligt möjligt Elysium*, för vilket det ännu inte finns någon konkretion, men kring vilket det inte heller finns någon mytologi.’’     

*paradiset

Text: Holger Schmitt-Hallenberg