Musik från Wien

Torsdagssamtal med Edith Söderström: Den livsfarliga valsen

Före konserten den 12 november samtalar radioprofilen Edith Söderström med Erik Mattsson, intendent på Dansens Museum samt dansvirtuosen Virpi Pahkinen om wienervalsen, dess olika sociala och sceniska aspekter men också om valsen som kulturell idé och projektionsyta. Varför ansågs den en gång så farlig? Hur använder sig Richard Strauss av valsen i Salomes dans?  Och vad symboliserar den egentligen i Maurice Ravels nydanande verk La Valse?

Samtalet sker på scenen ca 18.00 -18.30, före ordinarie konsert och ingår i konsertbiljetten.

Upptäck fler torsdagssamtal med Edith Söderström.

En vals rakt ner i avgrunden

Tidigare chefsdirigenten Daniel Harding kommer på efterlängtat återbesök till Stockholm. Med sig har han den schweiziske världspianisten Francesco Piemontesi. Uppdraget? Att djupgräva i den wienska musikmyllan.

Om det historiska Paris är konstens- och litteraturens förlorade eldorado, är Wien musikens. Utforskandet av Wien som musikstad, både som idé och faktisk vagga för delar av västerländsk musikkanon, ligger till grund för denna konsert som särskilt tar fasta på den omhuldade wienervalsen.

Uvertyren till Die Fledermaus, Csárdás och Künstlerleben

Det är alltså i de välfyllda balsalarna i 1800-talets Wien som vår musikaliska resa tar vid. Föga förvånande är det valskungen själv, Johann Strauss den yngre, som sätter stämningen med tre på varandra följande valser. Konserten inleds med uvertyren till Die Fledermaus, tonsättarens berömda operett från 1874 – som bjuder på lika delar smittsamma melodier som dramatiska vals-tornados.  Även om Johanns far (med samma namn) var en älskad valsmakare, var det sonen som kom att lyfta wien-societetens bruksmusik till konstens domäner. Med sin utsökta känsla för orkesterns klangmöjligheter fick han valsen att lyfta från golvet, bli till något drömskt nästan undflyende. Det blir särskilt tydligt i den sorgmodiga och vackra Csárdás, mellanaktsmusik ur tonsättarens opera Ritter Pásmán och för många känd från wienerfilharmonikernas nyårsdagskonsert. Triptyken avslutas med den nio minuter långa Künstlerleben en vals, laddad med så många skilda teman att den drar åt tondikten. Nu har så slutgiltigt valsen lämnat dansgolvet och förvandlats till ett musikaliskt idiom, ett stoff, ett idématerial.

Vårt inledande wienervalsmedley leder vidare in i det tidiga 1900-talets mörka fin-de-siècle-stämningar. Den neurotiskt störda kvinnan stod högt på agendan vid denna tid, inte minst tack vare Freuds exkursioner i det undermedvetna. Richard Strauss opera Salome baserad på Oscar Wildes pjäs med samma namn, utgör kan man säga summan av denna konstnärliga tendens. I De sju slöjornas dans, dansar den blodtörstiga och erotiskt ohämmade Salome för Herodes och beseglar därmed profetens öde. Strauss suggestiva dansmusik är en dramatisk klassiker som nått långt utanför operarepertoaren. Inte minst nyttjar han valsens på en gång oskuldsfulla, på en gång hypnotiska signalspråk för att befästa den unga skönhetens förförelsekraft. Musiken slutar i ett dramatiskt, harmoniskt kaos, förebådande den dödshämnd som Salome ska utkräva för att hon blivit avvisad.

Arnold Schönbergs pianokonsert

Efter paus flyttar vi fram positionerna, och landar i andra wienskolans modernistiskt tillnyktrade ljus, eller natt kanske passar bättre i detta sammanhang. Det har blivit dags för Arnold Schönbergs pianokonsert skriven 1942 under exilen i Los Angelses. Musik sprungen ur krigets mörker med andra ord, men med stråk av hoppfullhet. Tysklands krigslycka har vänt och amerikanerna har gått in i kriget. Anteckningar som Schönberg nedtecknat och som återfanns efter hans död ger stycket följande indelning: Andante (Livet var så enkelt), Molto Allegro (Hat bröt plötsligt ut), Adagio (Det ledde till en mycket allvarlig situation), Rondo Giocoso (Men livet går vidare). Schönbergs pianokonsert är musik som kontemplerar över sin samtid, modern till sitt innehåll men formmässigt besläktad med det gamla Wien inte minst Brahms ande vilar över dess arkitektur. Stycket kommer i fyra delar som anspelar på sonatformen. Dialogen mellan piano och orkester följer en brahmsiansk böljande modell och de pianistiska partierna är expressionistiska och svårspelade. Tonspråket är fortsatt tolvtonsbaserat, men kan sägas ha frigjort sig till del från den yngre Schönbergs dogmatism. Snarare är stycket fullt av melodiska blinkningar, inte minst anas i andantet konturerna av en wienervals.

Vid pianot för att uttolka detta rika och mångskiftande verk sitter Francesco Piemontesi som blivit omskriven för sitt konstfulla spel och sitt intressanta val av repertoar. För Piemontesi kommer känslan först, teknisk briljans är endast ett medel, aldrig ett mål i sig, som han uttryckt det själv.

Ravels mästerverk La Valse

Konserten knyts ihop med Ravels mästerverk La Valse som kan ses som en modern dekonstruktion av just en Wienervals à la Johann Strauss den yngre. Ravel var ett uttalat fan av den formsäkre österrikaren och hans valsexperiment kan till del ses som ett slags hyllning till den äldre tonsättarkollegan. Vad Ravel gör och som laddar hans verk med en sådan makalös nerv är att han bryter upp den, låter den snurra sönder sig själv i realtid. Den vackra, molnlätta vals som stiger ur tystnadens mörker ska snart öka i tempo,  tappa sin raka, klara tonalitet och gå vilse i sin egen hypnotiska logik. Så gestaltar den lille fransmannen med det stora musikhuvudet hur wienervalsen invaderar den dansande människan och fyller henne med musikalisk extas. Enligt egen utsago var det så han såg på verket, men eftervärlden har uppfattat fler klangbottnar vilket ytterligare vittnar om styckets många dramatiska facetter. För den historiskt intresserade är det svårt att inte koppla den urspårade valsen med en epoks upphörande, hur det Hapsburgska Wien med sina gammalmodiga seder och perukerade adelsstyre, dansade sig ner i det första världskrigets avgrund.