Ravel, Debussy & Beamish

Dubbelkonsert av Beamish

Den engelska tonsättaren Sally Beamish är både hyllad och älskad och oerhört produktiv, med över 200 verk till sitt namn. Berwaldhallens publik har tidigare fått möta bland annat hennes dubbelkonsert DISTANS för Janine Jansen och Martin Fröst: sambeställd av Sveriges Radios Symfoniorkester och uruppförd av densamma. Denna nya dubbelkonsert är tillägnad två av orkesterns egna stjärnor: konsertmästare Malin Broman och solokontrabasist Rick Stotijn.

Det nya verket är en serie variationer över den skotska folkvisan Ca’ the yowes to the knowes, ”Valla fåren upp i bergen”. De två solisterna spelar med en kammarensemble ur Radiosymfonikerna. Det lilla formatet återspeglas även i verkets sammansättning, som Beamish beskriver som inspirerat av just sång- och visformens korta, kärnfulla format. Genom att para ihop solisterna med olika små ensembler i ensemblen fördjupas också bilden av de två soloinstrumenten: kontrabas och viola.

I det nya verket skall Broman spela på Beamish huvudinstrument: violan. Det valet var tonsättarens, medan Broman önskade sig att få spela ihop med Stotijn. Båda är mycket uttrycksfulla musiker, vilket också passar väl ihop med Beamish tanke om solisten som berättare, som en direktlänk mellan publiken och orkestern.

Ravels musikaliska minnesmärke

Det franska ordet ”tombeau” betecknar ett minnesmärke, som ett mausoleum eller annan gravbyggnad. Under barocken uppstod tombeau även som en typ av musikstycken skrivna till minne av någon avliden. En tombeau måste dock inte vara dyster eller stillsam; ”man kan sörja snabbt eller långsamt, i dur eller i moll”, som lutenisten Michael Ducker skriver i förordet till en skiva med minnesmusik från barocken.

François Couperin själv verkar inte ha komponerat någon tombeau. Det gjorde däremot hans farbror Louis, liksom hans samtida kollega Marin Marais. Ett minnesstycke är mer eller mindre per automatik reflekterande över till exempel den avlidnes personlighet, livsgärning eller konstnärskap. När Maurice Ravel på tidigt 1900-tal återupplivade tombeau-genren är det inte främst Couperin och dennes musik som Ravel reflekterade över, utan vänner till honom som stupat under första världskriget. Couperin och barocken gav i stället Ravel ett äldre musikaliskt ramverk att, på neoklassicistiskt sätt, fylla med ett modernt innehåll, kryddat med färgrik kromatik.

Den här orkestersviten, arrangerad av Ravel själv, innehåller fyra av sex satser från den ursprungliga versionen för piano som färdigställdes 1917. Ravel fick en del frågor om varför Le Tombeau de Couperin inte var ett stillsamt och dystert verk och lär ha svarat, i linje med tombeau-genrens ursprungliga uttryck, att ”de döda, i deras eviga tystnad, redan är ledsna nog”.

En spansk succé av Chabrier

En annan slags reflekterande kan man säga att Emmanuel Chabrier ägnade sig åt när han, efter en halvårslång rundresa i Spanien med sin fru, skrev sin orkesterrapsodi España. Av Chabriers brevkorrespondens från resan framgår att han under resan förkovrat sig i de olika regionernas folkmusik och -dans. Till vännen dirigenten Charles Lamoureux skrev Chabrier att, väl hemma skulle han komponera en ”extraordinär fantasi” som skulle få publiken att jubla och Lamoureux att vilja krama om konsertmästaren av glädje.

Mycket riktigt blev España en braksuccé, inte bara hos publiken utan också bland kritiker och kollegor. Bland spansktalande verkar det dock ha varit en vattendelare: Chabriers generationskamrat Isaac Albéniz var, så att säga, inte ett fan medan exempelvis Manuel de Falla från generationen efter hävdade att denne fransman hade lyckats skapa en autentisk tolkning av den mycket populära folkdansen jota. Och visst låter det närmast stereotypt spanskt, med synkoperade melodier och cymbaler, tamburin och triangel.

Emmanuel Chabrier själv lär i efterhand torrt ha beskrivit España som ”inget mer än ett stycke i F-dur”, inte helt olikt Maurice Ravels lätt indignerade hållning till sin egen slagdänga, Boléro. Den franske musikforskaren Roger Delage, en expert på bland annat dessa två tonsättare, menar för övrigt att spår efter Chabrier går att hitta i den mesta av Ravels musik.

Debussys lekfulla balett

I mitten av 1900-talet utsåg Pierre Boulez Claude Debussys Förspel till en fauns eftermiddag till brytningspunkt för den moderna konstmusiken. Men flera decennier tidigare hävdade Gustav Mahler att Chabriers España var startskottet för den nya tidens musik. Även Debussy tog tidigt i sitt konstnärskap intryck av Chabrier, innan han utvecklade det mer personliga tonspråk som hörs i exempelvis hans ”dansade poem”, baletten Jeux.

Titeln betyder ”spel” eller ”lek” på franska och anspelar på balettens något absurda handling: Tre ynglingar letar efter en borttappad tennisboll i en trädgård. I det skumma skymningsljuset kastar gatlyktornas sken skuggor som inspirerar till kurragömma och andra lekar. Plötsligt dyker det upp en annan tennisboll, som från ingenstans, och ynglingarna springer förskräckta i väg.

Musiken är infallsrik, ständigt föränderlig, nyckfull; vid den tiden skrev musikkritikern Émile Vuillermoz att det är som om den ”ändrar tempo och dynamik varannan takt”. Formmässigt skulle man kunna likna Jeux vid ett slags variationsverk. Tråkigt är det hur som helst aldrig och Debussys klangrika orkestersats gör på intet sett saken sämre. Verket slutar i samma impressionistiska dunkel som det börjar, men längs vägen har det gnistrat och sprakat i regnbågens alla färger.

Text: David Saulesco

Den vackraste musiken för vänner som dödats i kriget skrev Maurice Ravel under första världskrigets slut. Per Feltzin närstuderar ett av de sex stycken som bildar sviten Le Tombeau de Couperin i avsnittet nedan av Klassikern:

Speglingar och Reflektioner