Salonen & Wang x 2

Rautavaaras första pianokonsert

När Esa-Pekka Salonen för tredje gången i sitt residensprogram intar pulten i Berwaldhallen har han med sig världens just nu mest firade pianist, Yuja Wang. Med sin tekniska briljans, konstnärliga sensibilitet och inte minst sina djärva musikaliska program har hon fått en hel musikvärld på fall. Således ingen chock att hon har plockat upp musik av, förvisso internationellt beryktade men i samtiden något bortglömde, efterkrigstonsättaren Einojuhani Rautavaara på repertoaren. Rautavaaras första pianokonsert är en återupptäckt pärla som skräddarsydd för den virtuosa Wang. Här utmanas många konventionella föreställningar om vad pianistisk skicklighet är och kan vara. Inte minst i den första satsen där vänsterhanden febrilt trollar fram ”chopinska” arpeggion samtidigt som ledmotivet spelas med höger underarm(!). Konstrasten mellan det ornamenterade, klassiskt välljudande kompet och det brutala, klangmassiva sabotaget med högerarmen, är lätt svindelframkallande. Ett verk som på ett sinnligt vis gestaltar 1900-talets motsägelsefulla musikaliska praktiker, den ständiga dragkampen mellan det tonalt skönljudande och den moderna aversionen för detsamma.

Konsert för vänster hand

Inleder konserten gör Salonen och Radiosymfonikerna med den måleriska sjunde symfonin av Jean Sibelius. Sibelius egen benämning på verket då det premiärspelades i Stockholm 1924 var Fantasia Sinfonica. Kanske ett mer passande namn, skrivet som det är för att uppföras i ett stycke, knappt en halvtimme långt. Det smäktande storvulna motivet i brasset, som briserar för andra gången i finalen, är väl värt sin väntan. Få kan som Sibelius bygga upp mot melodisk förlösning, så obemärkt och utan åthävor.

Efter paus är det åter dags för Wang att inta scenen. Hon fortsätter sin exposé av hypertekniskt krävande och samtidigt ”rumphuggna” pianokonserter. Denna gång med Maurice Ravels ikoniska Konsert för vänster hand, skriven efter första världskriget för den krigsskadade pianisten Paul Wittgenstein. Ett verk där många av Ravels musikaliska signaturer ges spelutrymme. Här finns den rika, varierade orkesterkoloriten, det spansk-orientaliska flörtandet i melodiken, det häftigt dansanta anslaget och de bluesiga halvtonerna. Men i första hand är det ett dynamiskt och virtuost stycke, där vänsterhandens ödsliga piruetter ställs mot orkesterns uppbrusande svar. Som alltid när det gäller Ravel, präglas hans tonkonst av en raffinerad för att inte säga utsökt balans mellan utgjutelse och hjärnexercis.

Både Debussy och Ravel har varit otroligt viktiga [för mig]. Jag hade La Mer på mitt nattduksbord i ett par år. Jag menar, det lämnade aldrig min sida eftersom jag var så fascinerad av verket, och jag försökte lära mig… – Esa-Pekka Salonen

Debussys havspoem

Konserten avslutas lika drömskt som den inleddes, med ytterligare en ”orkesterfantasi” eller tondikt om man så önskar. Det rör sig om Claude Debussys La mer (Havet). En kittlande, marin dagdröm, som kommit att bli en av samtidens riktiga dirigentfavoriter, alltsedan Leonard Bernstein gjorde den odödlig på skiva. La mer är lika lekfull som den är ambitiös, satsernas titlar lika enkla som drömska – ta bara De l’aube à midi sur la mer (Till havs från tidig gryning till mitt på dagen). Här frammanas bilder av dåsig sol, ljusblått skimmer och stiltje. Debussys förmåga att med sitt associativa tonspråk gestalta verkets undertitlar får havet att närmast materialisera sig i lyssningsakten. Som försökte tonerna lösgöra sig ur sin abstrakta fångdräkt och på allvar närma sig det världsliga. Klangprakten och sinnligheten är dess livsluft, ett slut som perfekt summerar konserten i sin färgstarka helhet.

Text: Edith Söderström