Mälkki & Altstaedt tolkar Salonen

Berwaldhallens redaktör Bodil Hasselgren berättar mer om konserten

Sibelius vattennymfer

Les Océanides av Gustave Doré, ca 1860

Säsongens sista konsert går i havets, flyktens och den efemära skönhetens tecken. Musiken spänner över hundra år, från tidigt 1900-tal till våra dagar – ändå är den märkligt sammansvetsad. Programmet inleds med Jean Sibelius skira, svärmiska tondikt Okeaniderna, inspirerad av vågskum och vattennymfer. Lek och lätthet, ungdom och sorglöshet är bärande epitet, men som alltid med Sibelius, finns också ett mer vemodigt anslag i musiken. En dov, underliggande ton i den färgrika orkesterklangen som liksom drar stycket mot havsbotten, minner oss om alltings hastiga förlopp.

På podiet för att frambesvärja dessa subtila och hastiga skiftningar i musiken, står den prisbelönta finska stjärndirigenten Susanna Mälkki. Ytterligare en av Finlands många eftersökta orkesterdirigenter att komma till Berwaldhallen. Och lyckosamt får hon inleda med nationalklenoden Sibelius i ett av hans mer återhållsamma, lyriska stycken.

Samtidsmusikens uttolkare

Esa-Pekka Salonens Artist in Residence är slut för denna gång och avskedet blir naturligtvis något utöver det vanliga. En av världens idag kanske främste solocellister, fransk-tyske Nicolas Altstaedt kommer till Berwaldhallen för att framföra Salonens cellokonsert. Altstaedt är utöver sin spelskicklighet berömd för sitt öppna sinne och vida spann vad avser stilar och repertoar. Det har gjort honom populär bland samtida tonsättare, varav flera har specialskrivit musik för honom. Salonens cellokonsert tillägnades förvisso ursprungligen cellolegendaren Yo Yo Ma men samtidsmusik-konnässören Altstaedt är inte den som låter sig avskräckas. Han har nyligen spelat in verket på skiva och gjort den till en del av sin repertoar och nu tar han med den, till stockholmsscenen. Rykande dagsfärsk.

Cellokonserten inleds dramatiskt i fallande orkesterrörelser ur vilka en svällande stråkton frigör sig. Det är omedelbar musik som genast fattar tag i lyssnaren. Salonen själv talar om ”en linje som formerar sig ur kaos”. Släktskapet med Sibelius är tydligt, i de långa fraseringarna och de häftiga temperamentsväxlingarna. Grunden till verket, lades en sommar, berättar han, under vilken han hängav sig åt att enbart leka med och hitta nya audio-texturer. En slags grundforskning som kom väl till pass när han senare började skissera på sin cello-konsert. Och kanske förklarar det verkets nästan fysiskt förnimbara karaktär. Om än dynamiskt skiftande i de tre olika satserna, binds stycket samman av sin just sinnliga intensitet och sitt expressiva modus, där till och med de mest stillastående toner vibrerar av liv. En verklig virtuos, säger Salonen avseende just cello-konserten, bör förmå just det där – att gjuta närvaro och kommunicera musikaliskt i de mest återhållna av fraser. En, i stycket inneboende, utmaning som lär ha tilltalat Altstaedt.  

Cello-konserten blir ett vackert och väl valt avslut på ett spännande artistinresidens-år. Som alltid hos Salonen känns musiken aldrig pliktskyldig eller pastischartad, utan glöder av övertygelse och egensinne. Alltsammans säkert väglett av Mälkki – själv cellist i grunden. Något som så klart gör sitt till i ett program av denna kaliber.

Säsongens grand final; Prokofjevs mästerligt krängande femma

Från Sibelius utsökta, färggranna penseldrag via Salonens omedelbart fängslande cellokonsert är steget inte långt till konsertens och säsongens sista stycke. Det rör sig om Prokofjevs femte symfoni skriven under andra världskrigets slutskede, 1943 vid hemkomsten till det stalinistiska Sovjet. För tonsättare verksamma under terror-regimens välde, gällde det att navigera mellan officiella påbud och det egna skapandet. Med andra ord att finna ett konstnärligt utlopp utan att väcka ogillande. Och få besitter väl som Prokofjev förmågan att skriva berättande utan att hemfalla åt det ändamålsliga. Hans musik blir aldrig saklig, den kan låna sig till många tolkningar. Ändå har symfonin ett distinkt anslag – krigets fasor anas latent i de plötsliga krängningarna, de dissonanta fanfarerna, mullret i slagverket. Resultatet är en närmast hallucinatorisk musikalisk fresk, där allt och inget tycks rymmas, där växlingarna mellan det vackert utmejslade och hotfullt störande, är lika snabba som eleganta. ”Femman”, hans kanske mest kända symfoni, är ett musikaliskt mästerverk som med en osannolik lätthet blandar det lyriskt drömmande med symfonisk dramatik.

Text: Edith Söderström