Hardenberger i Tanakas trumpetkonsert

Bartóks Budapest-hyllning

Fagotterna som inleder Béla BartóksTáncszvit (Danssvit) påminner om en tungt sorlande bisvärm. Strax gör klarinetter, tromboner och dånande trumpeter entré, och ton för ton byggs den båge upp som löper mellan styckets sex satser, och som pendlar mellan vidunderligt skimrande melodier och förvridna rytmer.
 Bartók komponerade Táncszvit år 1923 till 50-årsfriandet av staden Budapest. Utöver Bartók fick även de ungerska tonsättarna Ernő Dohnányi och Zoltán Kodály uppdraget att skriva varsitt stycke som framfördes av Budapestfilharmonikerna. Folkmusiken hade en central roll i Bartóks tonsättargärning, och tillsammans med Kodály ägnade han sig åt omfattande dokumentation av östeuropeisk folkmusik genom att samla in folksånger och skriva ned dem. Melodierna i Táncszvit består dock inte av några befintliga, bearbetade folkmelodier utan är Bartóks egna. I den råa, vibrerande musiken blandar han traditionella, ungerska rytmer med influenser av säckpipa liksom glissandon på celesta och harpa med trillande, drömska flöjter och unisona stråkar. Dessutom blinkar han till sin egen pantomimbalett Den mirakulösa mandarinen.

Verser av ljus – Tanakas trumpetkonsert

Tonsättaren Karen Tanakas musik har alltsedan 1990-talet präglats av frågor om människans plats i världen: om utrotningshotade djurarter, miljöförstöring och klimatförändringar. Pianosamlingen Children of Light 1998 följdes av Our Planet Earth 2010, och i båda fall hade Al Gores bok Earth in the balance och Internationella naturvårdsunionens röda lista över hotade arter ett starkt inflytande över Tanakas arbete. I linje med det utforskar hon i sitt nya stycke Verse of Light för trumpet och orkester relationen mellan den digitala teknikens framväxt och det organiska livet. Konserten är en sambeställning mellan Sveriges Radios Symfoniorkester och Malmö Symfoniorkester, skriven för den internationellt renommerade trumpetaren Håkan Hardenberger, som även är konsertens solist.

 Stycket är skrivet i tre satser, där den första och den andra är lyriska och vidsträckta medan den tredje, där bastrumman står i fokus, håller ett högre tempo. Harmoniken hålls samman av en lång pedalton, ett grepp som Tanaka använt i flera tidigare verk och som hon själv menar möjligen hänger ihop med hennes uppväxt:
– Jag har spelat orgel sedan barndomen och tjänstgjorde som organist i en episkopalisk kyrka i Kalifornien under många år. Många av mina verk kännetecknas av långa pedaltoner – kanske är det en undermedveten reflektion av mina tidiga erfarenheter av orgeln.

Saint-Saëns orgelsymfoni

Orgeln står i fokus i konsertens sista stycke, Camille Saint-Saëns överjordiskt vackra Symfoni nr 3 c-moll, även kallad Orgelsymfonin. Men även om instrumentet har en framträdande roll inte minst i det överdådiga slutet är orgeln, tillsammans med pianot, också tätt sammanvävd med resten av orkestern. Formmässigt är symfonin indelad i två satser där respektive sats är uppdelad i två partier. Musiken är på samma gång lyrisk och bombastisk: från startens febriga puls och medryckande harmonier till den avslutande finalen där fyrhändigt piano uppgår i tät dialog med förtätade stråkar, galopperande blåsinstrument och rasande timpani.

Symfonin var en beställning av the Philharmonic Society of London, och premiären som ägde rum i maj 1886 blev något av en milstolpe i den då drygt 50-åriga tonsättarens karriär. I musiken tog han intryck av Franz Liszts symfoniska poem, och det var också till Liszt som han tillägnade stycket. Liszt dog dock kort efter uruppförandet, varför det istället dedikerades till hans minne. Än i dag är orgelsymfonin den av Saint-Saëns totalt fem symfonier som spelas mest.

Konserten leds av dirigenten Emilia Hoving, som under de senare åren trätt fram som en av de mest spännande unga finska dirigenterna och som under säsongen 2025/2026 inledde sin treåriga tjänst som Associate Conductor vid Royal Philharmonic Orchestra.

Text: Hedvig Ljungar