Gustav Mahler var en stor naturälskare. Somrarna då han skrev på sin Symfoni nr 3 d-moll bodde han i en stuga utanför Salzburg, vid alperna. Mellan arbetspassen tog han långa promenader i de vackra omgivningarna och lät inspirationen komma. ”Det tycks mig alltid så märkligt att de flesta när de talar om ’naturen’ bara tänker på blommor, småfåglar och skogsdoft. Ingen av dem känner Dionysos eller den store Pan.”

Det är ingen slump att Mahler hänvisar till de två grekiska fruktbarhets-, natur- och musikgudarna. Faktum är att Mahler övervägde att döpa hela symfonin till just ”Pan” med hänvisning till både den grekiske guden och till själva ordets betydelse: ”allt”. Mahler sympatiserade också med filosofen Friedrich Nietsches idé om människans upphöjda tillstånd, ”övermänniskan” som kan möta såväl tillvarons skönhet som dess hemskhet utan att vika, och som kan omfamna hela livet och naturen.

Även om han senare strök dem hade Mahler formulerat ett tydligt program för symfonin. Det förklarar också varför den är så o-symfonisk till form och utförande, något som Mahler själv verkade närmast stolt över. Hans andra symfoni hade mötts med förvirring och irritation och nu skulle han inte göra avbön; tvärt om skulle han bräcka det med sitt nya verk. Symfonin är i sex satser, totalt över 90 minuter lång varav enbart första satsen utgör mer än en halvtimme.

Första satsen börjar i proverbialt mörker med djupa toner i mässingsblåset – ”Pan vaknar” kallade Mahler inledningen, syftande som sagt på guden såväl som på självaste naturen – som efterhand övergår i en frisk och ljuv pastoral med drillande stråkar och flöjter. Till slut mynnar första satsen ut i en jublande marsch: ”Sommaren marscherar in”.

Andra satsen, ”Vad ängens blommor säger mig”, inleds mjukt och graciöst men blir efterhand allt livligare. Tredje satsen fortsätter på det pastorala spåret: ”Vad skogens djur säger mig” kallade Mahler den, och en bild skulle kunna vara en kavalkad av djur i prunkande natur, inte helt olik en gammal tecknad film. Från ingenstans bryter ett våldsamt fortissimo ut: allsmäktige Pan visar sig igen i all sin majestät.

Efter det våldsamma slutet på satsen innan börjar den fjärde satsen, ”Vad människan säger mig”, svagt och återhållsamt. En sångsolist framför Midnattssången ur Nietsches Så talade Zarathustra: ”O Människa! Tag dig i akt!” Hela satsen tycks stum av förväntan och andäktighet. Som kontrast kommer den fröjdefulla femte satsen som med diskantkör, klockor och trumpeter närmast för tankarna till julmusik. ”Vad änglarna säger mig” hämtar text från folkviseboken Des Knaben Wunderhorn och beskriver hur Gud förlåter aposteln Petrus för sina synder.

Sjätte satsen återtar och varvar inslag från de tidigare delarna i symfonin och lyfter sakta men säkert till en mäktig, förlösande avslutning där Mahler för första gången sedan i slutet av första satsen använder sig av hela orkesterns samlade krafter. Som Mahler själv hade skrivit i ett brev: ”Föreställ dig ett verk så storslaget att det faktiskt speglar hela världen – vi är, så att säga, instrument som spelas på av universum. Mitt verk börjar som ett musikaliskt poem som omfamnar alla stadier av utveckling. Det börjar med den livlösa naturen och slutar med Guds kärlek.”

Text: David Saulesco