arrow

MUSIKEN BERÄTTAR: GÅSMORS SAGOR

Maurice Ravel skrev ursprungligen Gåsmors sagor som en gåva till en god väns barn: en svit med fem pianostycken inspirerade av olika sagor. Kort därefter utvecklade han sviten till en balett med färgrik, trollbindande orkestermusik. I sångsamlingen Folk Songs bearbetar Luciano Berio folksånger från olika länder och generationer. Här framförs den i ursprungsversionen för kammarensemble.

I Nationalencyklopedin beskrivs folkmusik som ”musik med rötter i det gamla bondesamhället som blandats med städernas populär- och konstmusik” och att ”’böndernas musik’ kan följas tillbaka till antiken och till ännu tidigare kulturer”.

Båda dessa sidor av det folkmusikaliska myntet förekommer i Luciano Berios Folk Songs, en samling bearbetningar av såväl gamla som nya folksånger från den gamla och den nya världen. Berio var en experimentell och banbrytande tonsättare, men på intet sätt fast i det modernistiska spåret.

Berio återvände till folkmusiken flera gånger under sin karriär. Han ville ”skapa en förening mellan folkmusiken och vår musik”. Till sångsamlingen Folk Songs har han valt elva sånger. Sju är gamla och härstammar från Armenien, Italien, Frankrike och Azerbajdzjan. De övriga fyra skrevs på 1900-talet: två av John Jacob Niles, en folkmusiker från Kentucky i USA, och två av Luciano Berio själv.

Berio skrev Folk Songs för Cathy Berberian, en amerikansk mezzosopran känd för sin otroliga vokala skicklighet och som arbetade med många av 1900-talets stora tonsättare. Folk Songs är en spänstig utmaning för solisten, inte bara ifråga om sångerna i sig utan också de ständiga skiftningarna mellan olika språk, uttryck och stämningar.

På denna konsert framförs sångsamlingen sin i originalversion, för kammarensemble. Berio omarbetade den senare för symfoniorkester, men under rådande omständigheter ter sig kammarversionen som mer anpassad till de gällande reglerna för fysisk distans.

Inte bara folkmusik, utan även sagor och legender har täta band till konstmusiken och den klassiska musiken. Maurice Ravels balett Gåsmors sagor baseras på flera klassiska sagor, bland annat Törnrosa och Tummeliten från Charles Perraults sagosamling, vilken givit baletten sitt namn. Men i likhet med flera av Ravels andra verk var också baletten ursprungligen pianomusik.

Ravel skrev 1908 en svit för fyrhändigt piano: fem stycken som skulle vara tillräckligt lättspelade för små barn. Mottagarna av denna present var Jean och Mimi vars föräldrar, Cipa och Ida Godebski, var goda vänner till Ravel och stora kulturälskare. Pianosviten uruppfördes 1910 i Paris, dock inte av Jean och Mimi – styckena visade sig trots allt vara för svåra – utan av två andra lovande små pianister.

1911 omarbetade och utökade Ravel pianosviten till en balett. Som ramhandling valde han sagan om Törnrosa; de övriga sagorna är drömmar skänkta av den goda fen under Törnrosas förtrollade sömn. Baletten inleds med en prolog och Törnrosas födelsedagsfest, där hon sticker sig på spinnrocken, och fortsätter med de fem pianostyckena som vävs ihop av korta mellanspel.

Musiken är finstämd, detaljrik, utan överdådiga gester. Orkestern är relativt liten, med 1900-talsmått, men med relativt små medel åstadkommer Ravel – som var omvittnat skicklig i sin orkesterbehandling – stor variation i klang och stämning och det är ljuvligt lätt att lockas in i den sagovärld som Ravel med stor värme och kärlek bjuder in lyssnaren till.

Nu när vi äntligen får välkomna publik till Berwaldhallen igen vill vi fira det genom att inleda varje konsert med en fanfar. Denna konsert inleds med Benjamin Brittens Fanfare for St Edmundsbury för tre trumpeter. Varje trumpetare spelar först sina respektive stämmor i tur och ordning. När de sedan spelas tillsammans flätas stämmorna samman allt mer, tills de förenas i triumferande ackordstötar. En bild, om man skulle vilja, av musikens enande kraft.

Text: David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Alain Altinoglu är sedan 2016 musikalisk ledare för Kungliga Myntteatern i Bryssel, där han rönt stor uppmärksamhet och hyllats för sitt framgångsrika ledarskap och sina inspirerande, medryckande tolkningar. Bland annat blev han trefaldigt nominerad vid International Opera Awards 2020. Han har nyligen satt upp såväl Strauss Rosenkavaljeren och Offenbachs Hoffmanns äventyr som världspremiären av Pascale Dusapins Macbeth Underworld. Hösten 2021 tillträder han som chefsdirigent för Hessens radiosymfoniker, hr-Sinfonieorchester Frankfurt.

Som gästdirigent engageras han regelbundet av bland andra Wienfilharmonikerna, Philadelphia Orchestra, Berlinfilharmonikerna, Kungliga Filharmonikerna och Bayerska radions symfoniorkester samt alla stora Parisorkestrar. Bland höjdpunkterna under säsongen 2019–2020 kan nämnas framförandet av hans egna arrangemang av Debussys svit ur Pelléas och Mélisande med Bostons symfoniorkester. Han har gästat operahus som Metropolitan Opera, Royal Opera House, Wiener Staatsoper och alla Paris tre operahus, liksom festivalerna i Bayreuth, Salzburg, Orange och Aix-en-Provence. Han uppträder även regelbundet med mezzosopranen Nora Gubisch.

Nora Gubisch är en av sin generations mest eftertraktade mezzosopraner. Bland hennes operaroller kan nämnas titelrollerna i Bizets Carmen, Vivaldis Juditha triumphans, Philippe Fénélons Salammbô och Brittens The Rape of Lucretia. Hon har även gjort flera Wagnerroller som Magdalene i Mästersångarna i Nürnberg, Waltraute i Ragnarök och Brangäne i Tristan och Isolde. Hon uppträder med dirigenter som Georges Prêtre, Nikolaus Harnoncourt, Kent Nagano och Christoph Eschenbach och orkestrar som New Yorks filharmoniker, Wienfilharmonikerna, Staatskapelle Dresden, Londons symfoniorkester och Orchestre de Paris.

Hon är även aktiv som kammarmusiker och uppträder regelbundet med pianisten och dirigenten Alain Altinoglu. Med honom har hon spelat in musik av Henri Duparc och Maurice Ravel och hon har även spelat in bland annat Michael Tippetts A Child of Our Time, Engelbert Humperdincks Königskinder och Zoltán Kodálys Háry János. Nyligen har hon verkat på Det Kongelige Teater i Köpenhamn, Musikverein i Wien, Kungliga Myntteatern i Bryssel och debuterat på Wiener Staatsoper.

Musiken

Ungefärliga tider

1215 slöts ett avtal mellan Englands kung Johan utan land, adeln och prästerna. I korthet gick avtalet ut på att kungen delade med sig av sin makt till de två övre stånden, som bland annat fick förmåner i skattefrågor. Dokumentet har senare fått betydelse som symbol för hela folkets frihet och inte bara samhällets övre skikt. Avtalet kallas Det stora frihetsfördraget, eller Magna Carta Libertarum.

Året innan avtalets skrevs under lär en grupp adelsmän ha samlats i ett kloster i staden Bury St Edmunds, där de beslöt sig för att förmå kung Johan att skriva under avtalet. Den här historiska anknytningen förblir en stolthet för staden som bland annat gestaltades i form av ett historiespel, inte helt olikt Medeltidsveckan på Gotland, som hölls under en två veckorsperiod i juni 1959. Hundratals skådespelare, musiker, kostymörer, producenter och andra var involverade i denna enorma och än i dag väl ihågkomna produktion.

Benjamin Britten, vid det laget en väletablerad tonsättare med jättesuccéer som Peter Grimes, Albert Herring, Billy Budd och The Turn of the Screw till sitt namn, skrev en fanfar till Bury St Edmunds historiespel. Britten hade själv anknytning till regionen, då han växte upp i kuststaden Lowestoft i samma grevskap, Suffolk.

Den tre minuter långa fanfaren är skriven för tre trumpeter, men den kan också betraktas som tre korta – knappt en minut långa – fanfarer för solotrumpet. De tre stämmorna är skrivna i varsin tonart – C, F respektive D – med endast toner som förekommer i övertonsserien. Det innebär att de är spelbara på naturtrumpeter, alltså sådana trumpeter som saknar ventiler och därför, enkelt uttryckt, är lämpade för att spela i en viss tonart.

I Brittens Fanfare for St Edmundsbury spelas de tre stämmorna först i tur och ordning. Den första har en lyrisk, lugn och värdig karaktär. Den inleds också med övertonseriens typiska tonmaterial. Den andra stämman är ljus och rytmisk, ännu mer karaktärsfull än den första. Den tredje stämman är kanske den mest typiskt fanfarlika, med ett hjältemodigt och ystert uttryck.

Sist av allt spelas de tre stämmorna tillsammans. Var för sig framstår stämmorna som tämligen harmoniskt harmlösa. Tillsammans bildar de olika rytmiska anslagen och ackordens ständiga växlingar mellan konsonans och dissonans en oförutsägbar och mycket spännande helhet. Men gradvis förenas stämmorna och leder fram till en jublande avslutning med stolta ackordstötar, helt i samklang med varandra.

Text: David Saulesco

Luciano Berio var inte särskilt förtjust i det välbekanta konceptet med tonsättare som plockar upp folkmusik och stöper om den till klassisk musik. Nej, skriver han, ”jag har alltid känt mig djupt obekväm när jag lyssnar till folksånger som framförs med pianoackompanjemang”.

Desto mer tyckte han om folkmusiken i sig. ”Mitt förhållande till folkmusik är ofta av emotionellt slag. När jag arbetar med den fångas jag alltid av en nervkittlande upptäckarlust,” berättar han, och tillägger att han ständigt återvänder till folkmusiken för att skapa en länk mellan den och sina egna idéer om musik. Detta kanske överraskar en och annan som känner Berio som en av efterkrigstidens främsta avantgardetonsättare. Tillsammans med Stockhausen, Boulez och Ligeti hörde han till dem som satte stark prägel på Darmstadtskolan under dess storhetstid på 1950-talet. Det var seriell musik, elektronmusik och allt annat som hörde den ultramodernistiska musiken till.

Men Berio stannade inte vid att vara modernist utan tog steget vidare, mot postmodernismen. I musiksammanhang kan det handla om att tonsättaren i sitt skapande beaktar att ett musikverk inte kommer till i ett tidsligt eller rumsligt vakuum. Varje tonsättare bär med sig en oändlig mångfald av associationer och minnen, både personliga minnen och sådant som vi människor minns kollektivt.

En konsekvens av det kan vara att de vanliga gränsdragningarna för konstmusiken inte gäller. Ett musikstycke kan innehålla citat ur andras verk och genrer kan blandas på alla möjliga, oväntade sätt. I sitt kanske mest berömda verk, Sinfonia, lät Berio till och med musiken kommenteras av de medverkande medan den pågår!

I det här gränsöverskridandet och genreupplösningen kommer folkmusiken in i bilden. När Berio komponerade sitt verk Folk Songs samlade han ihop folksånger från en rad länder och musikkulturer: USA, Frankrike, Sardinien, Sicilien och Armenien. Han bearbetade sångerna på olika sätt, tolkade om rytmen och harmoniken och arrangerade dem för orkester för att, som han själv uttrycker det: ” understryka sångernas expressiva och kulturella rötter, alltså inte endast sångernas etniska ursprung utan också deras autentiska historiska bruk”.

Till saken hör att alla sångerna inte är ”äkta” folksånger. Black is the Color och I Wonder as I Wander är i själva verket komponerade av amerikanske sångaren och folkmusikuppsamlaren John Jacob Niles, men som versioner av traditionella melodier. La donna ideale och Ballo har Berio själv skrivit musiken till, även om texterna är folklig tradition. Äkta folkmusik eller ej är resultatet en samling sånger, företrädesvis på temat kärlek och längtan, som är både personliga, levande och går rakt in i hjärtat på den som lyssnar.

Christina Hedlund

I Maurice Ravels vänkrets fanns makarna Cipa och Ida Godebski. De var stora kulturälskare och stod värd för konstnärsträffar och salongskonserter där bland annat den framstående konstnärsgruppen Les Apaches var stamgäster. 1906 tillägnade Ravel makarna Godebski sitt pianostycke Sonatine. Några år senare, när makarna Godebskis barn Mimi och Jean blivit så gamla att de börjat ta pianolektioner, skrev Ravel en svit med fem enkla, fyrhändiga pianostycken till barnen.

Ravel hade själv barnasinnet kvar, även i trettioårsåldern, och hade inga problem att umgås med barn. Han baserade pianostyckena på olika kända sagor, varav två kom från sagosamlingen Gåsmors sagor av Charles Perrault. Ravel skrev till och med in små citat ur sagorna i pianonoterna, för att sätta musiken i sitt sammanhang. Gåvan var nog mycket uppskattad, även om Mimi och Jean själva inte uruppförde styckena, som visade sig vara för svåra.

1911, året efter att pianosviten uruppförts, tillfrågades Ravel om att omarbeta sviten till en balett, vilket han också gjorde. Han skrev även ny musik till baletten: ett preludium och en förhistoria, samt mellanspel som knyter ihop de återstående scenerna, vilka motsvarar de fem pianostyckena. Som ramhandling för baletten utgick Ravel ifrån sagan om Törnrosa.

Prinsessan Florine dansar i sin trädgård medan hennes kammarjungfru sitter vid en spinnrock. Men prinsessan snubblar, ramlar och sticker sig på spinnrockens vassa nål. Hon faller i djup, förtrollad sömn men den goda fen uppenbarar sig för att vaka över den förhäxade prinsessan. Den goda fen skänker prinsessan tre drömmar för att roa henne under sin långa, långa sömn…

Först drömmer prinsessan om Skönheten och Odjuret. ”När jag tänker på ditt goda hjärta syns du inte så ful för mig” säger Skönheten. ”Jag har ett vänligt hjärta,” svarar Odjuret, ”men jag är ändå ett monster.” Tack vare att Skönheten ser bortom Odjurets monstruösa utseende bryts förtrollningen över honom och han förvandlas tillbaka till en prins.

Nästa dröm handlar om Tummeliten, en av den fattige skogshuggarens sju söner som han övergivit mitt ute i skogen. Tummeliten är klyftig nog att lämna ett spår av brödsmulor efter sig, för att kunna hitta hem igen, men för sent upptäcker han att fåglarna ätit upp alla smulor och vägen hem verkar omöjlig att återfinna.

Den tredje drömmen handlar om en prinsessa med ett öde inte helt olikt Florines eget. Prinsessan Laidronette har förvandlats till väldens fulaste kvinna av en ond fe. Hon hamnar i ett fjärran rike befolkat av små vackra, juvelprydda lilliputvarelser. En dag hittar hon en magisk källa. När hon tvättar sig i källan bryts den onda fens förtrollning och hon blir sitt vanliga jag igen.

Prinsessan Florines drömmar bryts plötsligt när hon väcks av prinsens kyss. Ljuv kärlek blomstrar mellan prinsen och prinsessan och den goda fen välsignar det unga paret i den vackra trädgården.

I typiskt Ravelsk anda är musiken full av omsorgsfullt utmejslade detaljer och noggrant balanserade orkesterfärger. Några år tidigare hade Mahler skrivit Das Lied von der Erde för en veritabel jätteorkester; här är orkesterstorleken betydlig mer ödmjuk, även om ett släktskap märks i till exempel slagverkssektionen, men musiken är lika full av förtrollande nyanser och skiftningar.

Text: David Saulesco

Ungefärlig konsertlängd: 60 min

Att du ska känna dig trygg som konsertbesökare i Berwaldhallen är viktigt för oss!
Här kan du läsa mer om hur ditt trygga konsertbesök går till och vad som gäller vid biljettköp.