Beatrice Rana i Ravels pianokonsert

Sjostakovitjs satiriska miniopera

Enligt Zjadanov-doktrinen, som presenterades i Sovjet 1946 och riktade sig mot kulturell kosmopolitism, var världen uppdelad i två läger: den imperialistiska (amerikanska) och den demokratiska (sovjetiska). Utländska influenser bannlystes medan inhemska sovjetiska prestationer lyftes fram och belönades. Konstnärer, artister, författare och intelligentia skulle inordna sig i partilinjen. ”Den enda konflikt som är möjlig inom sovjetisk kultur är konflikten mellan bra och bäst” var huvudprincipen. 1948 utfärdades ett musikdekret, en ”antiformalismkampanj”, där ”formalism” avsåg konst skapad för konstens egen skull utan social målsättning. Dekretet ledde till skarp kritik och förföljelse av Sovjets främsta kompositörer, bland dem Dmitrij Sjostakovitj, som påstods ha skrivit ”hermetisk” – lufttät – musik och att ha missbrukat dissonans. Många av de attackerade tonsättarna blev tvingade att göra offentlig avbön.      

Sjostakovitjs Antiformalistitjeskij rajok är en satir över Zjadanov-doktrinen och den antiformalistiska kampanjen. I denna komiska miniopera finns musikaliska referenser till traditionella georgiska och ryska melodier, och texten baseras på citat från musiker- och tonsättarkonferenser. Verket uruppfördes 1989, 14 år efter kompositörens död.   

I Berwaldhallen framförs Sjostakovitjs sällan spelade satir av den polskfödde basen Alexander Teliga tillsammans med sångarstudenter från Kungliga Musikhögskolan och Radiosymfonikerna.

Weinberg vägrade antiformalism

Den polskryske judiske tonsättaren Mieczysław Weinberg föddes 1919 i Warszawa. Han avlade sin examen vid musikkonservatoriet 1939, samma år som Nazityskland invaderade Polen. När tyskarna närmade sig Warszawa flydde han först till Sovjet och sedan till Uzbekistan. Weinbergs djupa, livslånga vänskap med Sjostakovitj uppstod 1942 då han skickade partituret av sin första symfoni till den äldre kollegan, som direkt tog den unge kompositören under sina vingars beskydd.                                                       

Weinberg flyttade till Moskva 1943, och vid krigsslutet var tonsättarkarriären i full gång. Men kulturpolitiken i Sovjet radikaliserades snabbt, vilket ledde till ökande repression och intensifierad officiell förföljelse av judar. Weinberg trakasserades och bevakades konstant av inrikesministeriet, och eftersom han vägrade att bli partimedlem och delta i antiformalismkampanjen fick han få statliga uppdrag. Därför komponerade Weinberg mest för film och scen fram till slutet av 1950-talet, då han åter började skriva konsertmusik. Sina största framgångar nådde han på 1960-talet. Men musiksmaken förändrades och Weinbergs kompositioner framfördes alltmer sällan. I vår tid märks återigen ett ökande intresse för hans verk.

Symfoni nr 21

Weinbergs livssyn präglades av humanism och motstånd mot fascismen, och han arbetade i många olika former, genrer och stilriktningar, alltifrån film- och cirkusmusik till storslagen opera, från enkla melodier med ackompanjemang till komplex tolvtonsmusik. Med influenser från judisk, polsk, rysk och moldavisk folkmusik skapade han en egen, högst personlig kompositionsstil, där barndomsupplevelser och traumat från andra världskriget är återkommande teman. Symfoni nr 21, tillägnad offren i Warszawas ghetto, blev Weinbergs sista fullbordade komposition för stor orkester, skriven 1988–1991. Symfonins sex delar löper sömlöst in i varandra till en enda lång sats, vari ett citat ur Frédéric Chopins Ballade nr 1 i g-moll ingår. En soloviolin spelar en central roll genom hela verket, och en sopranröst, här framförd av den svenska sopranen Karolina Bengtsson, som sjunger ett ordlöst requiem – dödsmässa – avslutar symfonin.          

Rana i Ravels jazziga pianokonsert

Maurice Ravels Pianokonsert i G-dur har en wienklassisk uppbyggnad med tre satser, snabb-långsam-snabb, och är inspirerad av såväl baskisk folkmusik som amerikansk jazz och blues. Verket blev en dundersuccé vid uruppförandet 1932 och är sedan dess en storfavorit i pianorepertoaren. ”Musiken i en konsert bör vara lättsam och briljant och inte sträva efter djup eller dramatiska effekter” menade tonsättaren själv. Verket framförs vid kvällens konsert av världspianisten Beatrice Rana och Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av den litauiska dirigenten Mirga Gražinytė-Tyla.

Text: Elisabet Ljungar