Musiken berättar: Gåsmors sagor

I Nationalencyklopedin beskrivs folkmusik som ”musik med rötter i det gamla bondesamhället som blandats med städernas populär- och konstmusik” och att ”’böndernas musik’ kan följas tillbaka till antiken och till ännu tidigare kulturer”.

Båda dessa sidor av det folkmusikaliska myntet förekommer i Luciano Berios Folk Songs, en samling bearbetningar av såväl gamla som nya folksånger från den gamla och den nya världen. Berio var en experimentell och banbrytande tonsättare, men på intet sätt fast i det modernistiska spåret.

Berio återvände till folkmusiken flera gånger under sin karriär. Han ville ”skapa en förening mellan folkmusiken och vår musik”. Till sångsamlingen Folk Songs har han valt elva sånger. Sju är gamla och härstammar från Armenien, Italien, Frankrike och Azerbajdzjan. De övriga fyra skrevs på 1900-talet: två av John Jacob Niles, en folkmusiker från Kentucky i USA, och två av Luciano Berio själv.

Berio skrev Folk Songs för Cathy Berberian, en amerikansk mezzosopran känd för sin otroliga vokala skicklighet och som arbetade med många av 1900-talets stora tonsättare. Folk Songs är en spänstig utmaning för solisten, inte bara ifråga om sångerna i sig utan också de ständiga skiftningarna mellan olika språk, uttryck och stämningar.

På denna konsert framförs sångsamlingen sin i originalversion, för kammarensemble. Berio omarbetade den senare för symfoniorkester, men under rådande omständigheter ter sig kammarversionen som mer anpassad till de gällande reglerna för fysisk distans.

Inte bara folkmusik, utan även sagor och legender har täta band till konstmusiken och den klassiska musiken. Maurice Ravels balett Gåsmors sagor baseras på flera klassiska sagor, bland annat Törnrosa och Tummeliten från Charles Perraults sagosamling, vilken givit baletten sitt namn. Men i likhet med flera av Ravels andra verk var också baletten ursprungligen pianomusik.

Ravel skrev 1908 en svit för fyrhändigt piano: fem stycken som skulle vara tillräckligt lättspelade för små barn. Mottagarna av denna present var Jean och Mimi vars föräldrar, Cipa och Ida Godebski, var goda vänner till Ravel och stora kulturälskare. Pianosviten uruppfördes 1910 i Paris, dock inte av Jean och Mimi – styckena visade sig trots allt vara för svåra – utan av två andra lovande små pianister.

1911 omarbetade och utökade Ravel pianosviten till en balett. Som ramhandling valde han sagan om Törnrosa; de övriga sagorna är drömmar skänkta av den goda fen under Törnrosas förtrollade sömn. Baletten inleds med en prolog och Törnrosas födelsedagsfest, där hon sticker sig på spinnrocken, och fortsätter med de fem pianostyckena som vävs ihop av korta mellanspel.

Musiken är finstämd, detaljrik, utan överdådiga gester. Orkestern är relativt liten, med 1900-talsmått, men med relativt små medel åstadkommer Ravel – som var omvittnat skicklig i sin orkesterbehandling – stor variation i klang och stämning och det är ljuvligt lätt att lockas in i den sagovärld som Ravel med stor värme och kärlek bjuder in lyssnaren till.

Nu när vi äntligen får välkomna publik till Berwaldhallen igen vill vi fira det genom att inleda varje konsert med en fanfar. Denna konsert inleds med Benjamin Brittens Fanfare for St Edmundsbury för tre trumpeter. Varje trumpetare spelar först sina respektive stämmor i tur och ordning. När de sedan spelas tillsammans flätas stämmorna samman allt mer, tills de förenas i triumferande ackordstötar. En bild, om man skulle vilja, av musikens enande kraft.

Text: David Saulesco