Inför sitt senaste gästframträdande i Berwaldhallen i februari 2019 berättade dirigenten Giedrė Šlekytė att hon nyligen dirigerat både Brahms första och andra symfoni och att detta framförande av den fjärde skulle äga rum bara några veckor efter hennes konsert med Radiokören i Berwaldhallen. ”Men om någon bad mig hoppa in och göra även den tredje symfonin skulle jag absolut tacka ja,” sade hon med ett brett leende.

Denna inspelning kommer från en mycket romantiskt präglad konsert i Litauiska nationalfilharmonin i Vilnius. På samma konsert framfördes även Preludium och Liebestod ur Wagners Tristan och Isolde samt Robert Schumanns Cellokonsert a-moll med den uttrycksfulle österrikisk-persiske cellisten Kian Soltani.

Efter paus var det dags för Brahms fjärde symfoni, detta fullmatade orkesterverk vars första sats möttes av obekväm tystnad när symfonin framfördes för första gången för en liten skara åhörare, arrangerad för fyrhändigt piano. Musikkritikern Eduard Hanslick lär ha utropat att han under hela satsen kände sig misshandlad av två fruktansvärt intelligenta människor. Hanslick var normalt en av Brahms förkämpar. Även författaren Max Kalbeck, en annan vän och förtrogen, rådde Brahms att inte offentliggöra verket i denna form.

Men uruppförandet i Meiningen blev uppskattat, liksom den efterföljande premiären i Wien, och gradvis ändrades vännernas tonläge. Även Brahms själv kom att uppskatta symfonin. Eduard Hanslick skrev senare att ”för musikern finns inget annat modernt verk som är så lärorikt att studera. Det är som en mörk brunn; ju längre vi blickar ner i den, desto starkare lyser stjärnorna upp mot oss.”

I tidningen The Guardian skrev Tom Service om symfonin att den ”borde lämna dig intellektuellt mörbultad och känslomässigt sårad, snarare än ytligt tröstad. Det här är något av 1800-talets mörkaste och djupaste musik.” Jan Swafford, som skrev en biografi om Brahms, beskriver symfonin till och med som ”en begravningssång till Brahms arv, till en värld i fred, till hans älskade Wien, till den tysk-österrikiska medelklassen som förstod och uppskattade musik som inga andra”.

Första satsen börjar nästan ”in medias res”, mitt i handlingens skeende, med dess ständigt framåtblickande huvudtema som kommer omedelbart, utan uppbyggnad eller förvarning. Andra satsen börjar med ett beslutsamt tema i hornen som utvecklas i blåssektionen, följt av ett raskare sidotema i stråket. Till slut förenas orkestern i en rekapitulation och coda.

Tredje satsen är med god marginal den kortaste – hälften så lång, ungefär – som någon av de tre andra – men inte desto mindre genomarbetad. Den är skriven i modifierad sonatform, men har samtidigt drag av ett scherzo och fyller, som symfonins raska tredje sats, motsvarande roll. Fjärde satsen är en passacaglia, relativt sällsynt i den symfoniska repertoaren. Passacaglian härstammar från Spanien och utgör en rad variationer på ett givet musikaliskt motiv. Den liknar chaconnen, men i passacaglian får huvudmotivet förekomma i fler stämmor än i basen. Temat, baserat på en chaconne av Bach ur kantaten Nach dir, Herr, verlanget mich, varieras 30 gånger innan codan tar oss till en sista serie upprepningar av temat och en avslutande mollkadens.

David Saulesco