Adès, Bengtson & vänner

Långt ifrån krigisk

Konserten inleds med den irländske kompositören Gerald Barrys Trumpeter från 1998. Ett verk som, trots sin titel och den kortfattade beskrivningen “A trumpeter is a cavalry or artillery soldier who gives signals with a trumpet”, låter långt ifrån krigisk. För den som tänker sig en staccatoartad fanfar möts i stället av en eftertänksam, närmast melankolisk komposition i enbart fjärdedelstakter – mer lik en övningsskala än ett stridsrop och  “Sad/simply” är den enda spelanvisning som ges. Den upplevda enkelheten i melodin lämnar ändå ett intryck av djupare, svårfångad mening. Är det trumpetarens inre liv vi får höra? Kanske är det hela ett typexempel på Barrys underfundiga humor och hans sätt att komponera med inspiration från livets mest oväntade hörn – alltid med en kompromisslös syn på musikens uttryck. Att verket finns tillgängligt för nästan 20 olika instrument är ett uttalat sätt att erbjuda olika perspektiv på samma idé.

Adès, Couperin & Bengtson

Thomas Adès relation till den franske barockkompositören François Couperin (1668–1733) går långt tillbaka. Redan 1994 arrangerade han Couperins Les Barricades mystérieuses för septett, och samma år komponerade han även Sonata Da Caccia för den ovanliga kombinationen oboe, horn och cembalo. Verket är en hommage till Couperin och hans L’Apothéose de Corelli från 1724 – i sig en hyllning till den italienske kompositören Arcangelo Corelli – men också till Debussy, vars ofullbordade fjärde sonat för olika instrument hade samma tilltänkta besättning. Adès, då nyutexaminerad från universitetet, ville utforska hur dessa tre instrument kunde samspela, samtidigt som han strävade efter att skriva något tidlöst – ett verk som inte direkt kunde härledas till 1990-talet. I Sonata Da Caccia känns Adès kalejdoskopiska, dekonstruerade barockstil igen från bland annat Three Studies from Couperin. De fyra satserna bär titlarna Gravëment (allvarligt), Gaiëment (glatt), Naïvement (naivt) och Galament (ridderligt), och dessa karaktärer speglas tydligt i musiken – med lika delar gravallvarlig tyngd som kaxig humor.

Adès Reveilles för trumpet och piano från 2011 får därefter sin sverigepremiär med kompositören själv vid flygeln och Ellinor Bengtson som solist. Likt Barrys Trumpeter antyder verket en militär koppling: Reveilles, eller revelj på svenska, är den signal som används för att väcka soldater vid soluppgången – ofta med patriotisk laddning.

de Falla & Saint-Saëns

Manuel de Falla räknas som en av 1900-talets mest framstående spanska kompositörer. Hans cembalokonsert (1923–1926) skrevs specifikt för den legendariska cembalisten Wanda Landowska och hyllades av Igor Stravinsky. Trots sitt namn är konserten egentligen skriven för sex soloinstrument – flöjt, oboe, klarinett, violin, cello och cembalo – och kombinerar på ett lekfullt sätt samtida fransk neoklassicism med material från bland annat renässansen. Tack vare den noggranna avvägningen mellan cembalons möjligheter och de säregna egenskaperna hos varje instrument uppnådde de Falla en anmärkningsvärd och fängslande klangrikedom.

Som avslutning på denna kammarmusikaliska kavalkad hörs Camille Saint-Saëns septett för trumpet och pianosextett från 1880. Likt Adès och de Falla fann Saint-Saëns sin inspiration i historien – mer specifikt i franska dansformer från 1600-talet, såsom gavott och menuett, vilka han med hjälp av vad han kallade ”barocka klichéer” gjorde till sina egna. De två inledande satserna och den avslutande fjärde är närmast neoklassiska, medan den tredje satsen – passande nog kallad Intermède (paus) – är rent romantisk. Trots den ovanliga instrumentkombinationen är septetten en välbalanserad och charmfull pärla inom 1800-talets kammarmusikaliska skatt.

Text: Bodil Hasselgren