Gilbert tolkar Mahlers nia

En tid präglad av sorg

Mahler komponerade sin nionde symfoni under åren 1909–1910, i en tid då hans liv präglades av både sorg och sjukdom. Han hade nyligen förlorat sin fyraåriga dotter Maria Anna i scharlakansfeber och difteri, han själv diagnostiserades med en hjärtsjukdom som skulle ta hans liv fyra år senare, äktenskapet med Alma började vackla och han hade tvingats lämna sin tjänst som operachef i Wien. Samtidigt var han på höjden av sitt konstnärskap, och i denna symfoni möts mänsklig sårbarhet och monumental uttryckskraft. Här anas en ny riktning, jämfört med de tidigare symfonierna, där musiken sträcker sig bortom tonalitetens gränser och stundtals närmar sig en mer atonal klangvärld. Den stora orkesterapparat som Mahler gärna använde i sina tidigare verk, får här ge vika för en mer avskalad klangbild. Nu framträder en koncentrerad uttrycksfullhet, där det kontrapunktiska arbetet blir allt viktigare och den symfoniska väven ges en skör men raffinerad transparens.

Från innerlig närhet till kosmisk vidd

Sedan Beethovens tid florerade en mytbildning kring att nio symfonier utgjorde en gräns, en magisk gräns som ingen stor tonsättare kunde passera. Schubert och Bruckner dog innan de fullbordat sina tionde, och Mahler kände till denna ödesmättade tradition. Kanske valde han därför att kalla Das Lied von der Erde (1908) för en ”symfoni”, i all utom namn, innan han vågade skriva sin nionde.

Mahler brottades hela livet med existentiella frågor – meningen med livet, döden och vad som väntar bortom den, och i hans nionde symfonin märks detta tydligare än någonsin. Här sammanfattas hela Mahlers konstnärliga värld, från folkvisans enkelhet till den mest avancerade kontrapunkt, från innerlig närhet till kosmisk vidd.

Ett mycket tillfredsställande tillägg till min lilla familj. Den säger något jag har haft på tungan länge – kanske, som helhet, bäst formulerat vid sidan av den Fjärde (men helt annorlunda).

– Gustav Mahler om symfoni nr 9

Ett avsked i fyra satser

Symfonin öppnar med en långsam första sats, som rör sig mellan lyrisk stillhet och plötsliga, våldsamma utbrott. En skälvande rytm, ibland tolkad som ljudet av hjärtslag, ger musiken en känsla av både oro och försoning. Satsen slutar i ett utdraget, nästan andlöst avsked. Alban Berg kallade första satsen ”den största Mahler någonsin komponerat”, en musik där kärleken till jorden och livet ställs mot vissheten om döden.

De två mellansatserna kastar lyssnaren tillbaka till jordiska scener, där sats nummer 2 är en så kallad Ländler, en rustik, österrikisk folkdans i tretakt. Men dansen är tvetydig, förvriden och kantig, som om marken rörde sig  under fötterna. Den tredje satsen är ett burleskt och hetsigt scherzo, där ironin övergår i ren desperation. Musiken drivs framåt med en närmast manisk energi, vilket  ger en känsla av världens obönhörliga hastighet.

I finalen öppnas dörren mot stillheten, och musiken når en innerlighet som är lika mycket en bön som ett avsked. Adagiot inleds med breda stråk, delvis avbrutna av mörkare klanger. Gradvis löses tonerna upp, tempot dras ut och ljudet tunnas tills endast tystnad återstår, som om symfonin andades sitt sista andetag. I slutet citerar Mahler ur sina Kindertotenlieder: ”Der Tag ist schön auf jenen Höh’n”(Dagen är vacker på de höjderna).” Här får vi höra en enkel, ljuvlig sång om hur ett barn föreställer sig himmelriket, och en vision av oskuldsfull glädje och frid bortom jordelivet.

Text: Andreas Konvicka