40 ÅR AV MUSIK: FANFAR FÖR BERWALDHALLEN
I fyrtio år har Berwaldhallen stått värd för fantastisk musik från hela världen. Denna jubileumskonsert bjuder på såväl Ingvar Lidholms Fanfar, en gång det första stycke som hördes i hallen, liksom en helt ny dubbelkonsert för två av världens främsta trumpetare, Håkan Hardenberger och Jeroen Berwaerts, Nigredo: Dark Night of the Soul av Tobias Broström. Kronan på verket: Schuberts ofullbordade symfoni. Fira hela Sveriges konserthus med Sveriges Radios Symfoniorkester och chefsdirigent Daniel Harding.
Åtminstone tre gånger har Ingvar Lidholms pampiga Fanfar ljudit, och alla de gångerna har den spelats av Sveriges Radios Symfoniorkester. Första gången var i juni 1956, då festivalen ISCM World Music Days hölls i Stockholm. Det var för övrigt just till festivalen som fanfaren skrevs. 23 år senare spelades den igen, när Berwaldhallen invigdes den 30 november 1979. Ytterligare 20 år efteråt markerade den tjugoårsjubiléet för detta Sveriges Radios konserthus och denna konsert, nästan på dagen 40 år sedan Berwaldhallen invigdes, är det dags igen.
Lidholms fanfar, vars historia är tätt knuten till Radiosymfonikerna och Berwaldhallen, blir en symbolisk krona på ett fantastiskt konsertprogram. ”Fantastisk” är ett ord som gärna slängs med lite vårdslöst, men här kommer det verkligen till sin rätt. Valskungen Johann Strauss den yngre, som om det funnits en Billboard-lista på 1800-talet hade varit sin tids Max Martin, bidrar med den stiliga uvertyren till en av hans mest populära operetter: Läderlappen. Det är festlig, jublande, medryckande musik. Det är ingen slump att ordet jubileum, som betyder ”jubelår”, liknar och delar ursprung med just att jubla och är det något Strauss uvertyr inbjuder till, så är det just att höja sig ur sin stol och jubla.
Konserten bjuder också på ett verk av en av dagens stora svenska tonsättarstjärnor, Tobias Broström. Nigredo: Dark Night of the Soul är både ett virtuost bländverk, skrivet för två av världens främsta trumpetsolister, och samtidigt ett inåtblickande, filosofiskt verk som bottnar djupt i det mänskliga psyket. Håkan Hardenberger och Jeroen Berwaerts är två av dagens främsta musiker på sitt instrument. I 40 år har Berwaldhallen stolt välkomnat världens främsta dirigenter, musiker och gästensembler och presenterat dem inte bara för konsertpubliken utan hela Sverige genom utsändningarna i Sveriges Radio P2 och på webben.
Vad vore en jubileumskonsert utan en symfoni? Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent Daniel Harding tolkar med sedvanlig detaljkänsla och nyansrikedom Schuberts ofullbordade Symfoni h-moll. Fastän tonsättaren bara färdigställde de första två av antagligen fyra satser och skissade den tredje satsen hålls den bland Schuberts vackraste och mest välgjorda instrumentalverk. Inte minst första satsens dramatiska öppning har blivit legendarisk och såväl citerats flitigt som fått stå modell för åtskilliga andra häftiga musikstycken. Berwaldhallen är och förblir hela Sveriges konserthus med såväl den älskade klassiska repertoaren som den nyaste och häftigaste musiken på sin repertoar.
Text: David Saulesco
Medverkande
Sveriges Radios Symfoniorkester, Radiosymfonikerna, är kända som en av Europas mest allsidiga orkestrar. De har en bred och spännande repertoar och ligger hela tiden i framkant. Orkestern har mottagit ett flertal utmärkelser och uppskattas för sin stora musikaliska bredd, men även för sina samarbeten med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister.
Radiosymfonikerna har sedan 1979 varit knutna till Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen. Förutom publiken på plats i Berwaldhallen, når orkestern många lyssnare via radion och digitala medier, samt genom sitt samarbete med EBU. Konserter strömmas även regelbundet via Berwaldhallen Play och sänds av Sveriges Television, vilket ger publiken ännu fler möjligheter att njuta av en av världens främsta orkestrar.
”Orkestern känner stor ödmjukhet inför musiken och har en underbar känsla för musikalisk inlevelse och kreativitet”, enligt Daniel Harding, Radiosymfonikernas chefsdirigent sedan 2007. ”Jag har aldrig dirigerat en konsert där orkestern inte har spelat med livet som insats!”
Radioorkestern grundades för första gången 1925 i samband med de första radioutsändningarna i Sverige. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Orkestern har under åren haft flera framstående chefsdirigenter. Två av dem, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har senare utnämnts till hedersdirigenter.
Daniel Harding är Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent sedan 2007 och från 2019 även orkesterns förste konstnärlige ledare, med ett uppdrag som omfattar att hitta nya programformat för att presentera klassisk musik. Det arbetet inleddes redan säsongen 2014/15 med den uppmärksammade konsert- och föreläsningsserien Interplay. Harding är även hedersdirigent för Mahler Chamber Orchestra som han arbetat med i över 20 år. Säsongen 2024/25 tillträder han som chefsdirigent vid Accademia Nazionale di Santa Cecilia i Rom.
Som eftertraktad operadirigent har han lett hyllade uppsättningar vid La Scala i Milano, Theater an der Wien, Wiener Staatsoper, Royal Opera House i London, Covent Garden och vid festivalerna i Aix-en-Provence och Salzburg. Han arbetar regelbundet med Wienerfilharmonikerna, Berlinerfilharmonikerna, Bayerska Radions symfoniorkester, Concertgebouworkestern, La Scala-filharmonikerna, Dresdens stadsorkester och Londons symfoniorkester. 2018 utnämndes han till konstnärlig ledare för Anima Mundi-festivalen i Pisa.
Daniel Harding turnerar regelbundet med Sveriges Radios Symfoniorkester till Europas mest prestigefyllda konsertscener och har spelat in flera uppmärksammade skivor med orkestern. Hans kontrakt som chefsdirigent och konstnärlig ledare fortsätter till och med våren 2025. ”Det är allt ovanligare att förhållandet mellan dirigent och orkester inte bara håller mer än ett decennium, utan också fortsätter att växa” säger han om sitt samarbete med orkestern. ”Det är också ovanligt att en orkester som besitter högsta musikaliska kvalitet samtidigt så tydligt vill fortsätta att utvecklas.”
Efter att ha spelat trumpet som barn intresserade sig Harding för dirigering i tonåren. 17 år gammal satte han upp Arnold Schönbergs Pierrot lunaire med några studiekamrater, vilket ledde till jobb som assistent åt Simon Rattle vid Birminghams stadssymfoniorkester. Ett år senare fick han själv leda orkestern, vilket blev hans professionella debut som dirigent.
2002 mottog Harding den franska utmärkelsen Chevalier de l’Ordre des Arts et des Lettres och 2017 nominerades han till Officier des Arts et Lettres. 2012 valdes han in som ledamot i Kungliga Musikaliska Akademien. 2021 tilldelades han Commander of the Most Excellent Order of the British Empire. Han är även utbildad trafikpilot.
Malmösonen Håkan Hardenberger är vår tids störste trumpetsolist, både i känsliga och nyansrika framföranden av den klassiska repertoaren och som pionjär för nya, virtuosa solistverk. Bland framstående tonsättare som skrivit verk för honom kan nämnas Rolf Wallin, Benjamin Staern, Rolf Martinsson, Robin Holloway, Mark-Anthony Turnage, Harrison Birtwistle, Toru Takemitsu och Brett Dean. Sedan många år är han även en hängiven dirigent som gästar exempelvis BBC Philharmonic, Svenska Kammarorkestern, Dresdner Philharmonie och RTÉ National Symphony Orchestra. Sedan 1980-talet har han spelat in en mängd hyllade album med såväl trumpetkonserter som solostycken och kammarmusik. Han är professor i trumpet vid Musikhögskolan i Malmö, fellow vid Royal Northern College of Music i Manchester och han är även en uppskattad mästarkursledare runt om i världen.
I Berwaldhallen har han bland annat framfört Mark-Anthony Turnages andra trumpetkonsert, Håkan, döpt efter solisten själv. Han medverkade även som solist vid Berwaldhallens 40-årsjubileum 2019, i Tobias Broströms konsert för två trumpeter och orkester. I samband med Hardenbergers 60-årsdag i oktober 2021 instiftades en ny tävling till hans ära av Malmö Live konserthus, tillsammans med DR Koncerthuset i Köpenhamn: Hardenberger International Trumpet Competition. En tävling som riktar sig till unga trumpetsolister under 30 år från hela världen.
Belgiske trumpetaren Jeroen Berwaerts är en internationellt hyllad musiker som omfamnar musik av alla stilar med samma fascination och hängivenhet. Hans repertoar omfattar musik från barocken till samtiden, såväl konstmusik som jazz och populärmusik. Han har uppträtt med NHK Symphony Orchestra, Wienersymfonikerna, Nordtyska Radions Symfoniorkester och filharmonikerna i Strasbourg och Luxemburg för att nämna några, liksom festivaler som Schleswig-Holstein, Takefu International, Rheingau och Ars Musica. Hans förkärlek för att sätta nya perspektiv på trumpetens standardrepertoar liksom nya verk har lett till uruppföranden av exempelvis Toshio Hosokawas Im Nebel och Francesco Filideis Carnevale. Som andre trumpetare i världen lade han HK Grubers makalöst virtuosa Busking, specialskriven för Håkan Hardenberger, till sin egen repertoar. Han har spelat in flera album med olika ensembler, inklusive Salaputia Brass där han även är ensembleledare jazzsångare och trumpetare.
Musiken
I juni 1956, samma år som tonsättaren Ingvar Lidholm tillträdde som kammarmusikchef vid Sveriges Radio, höll Internationella samfundet för nutida musik sina årliga världsmusikdagar i Stockholm. ISCM World Music Days hölls för första gången 1923 och anordnas fortfarande, med festivaler inplanerade flera år framåt, varje år i ett nytt värdland. Vid 1956 års festival var Sveriges Radios Symfoniorkester och Radiokören huvudartister och bland dirigenterna fanns namn som Karlheinz Stockhausen, Herbert Blomstedt och Sixten Ehrling. Till den fick Ingvar Lidholm det hedersamma uppdraget att skriva en invigningsfanfar.
En fanfar är traditionellt sett en kort instrumental sats, företrädesvis för mässingsinstrument som trumpeter eller horn, och som på engelska även kallas ”flourish”. Notera det alternativa ordets släktskap med ”flower”, blomma; fanfarer är i regel just utsmyckningar, typiskt sett använda som påbud för en viktig person och historiskt sett även som jaktsignal och i det militära. Redan på 1300-talet imiterades fanfarer i konstmusiken.
Ingvar Lidholms fanfar är skriven för två grupper av vardera två trumpeter, fyra valthorn och en trumslagare och är på samma gång urtypisk och ett tydligt barn av sin tid. Någon bestämd tonart finns inte – det här var trots allt musik av den nyblivne modernisten som fått sitt genombrott med det avantgardistiska orkesterverket Ritornell. Ytligt sett har den dock alla förväntade drag hos en fanfar. Hjältemodiga kvart- och kvintsprång avlöser varandra men det tonala centrumet förflyttas hela tiden. Till slut landar ändå alla på ett gemensamt durackord. Det är ju trots allt en fanfar. 23 år senare spelades fanfaren på nytt, då vid invigningen av Sveriges Radios studio ett och tillika konserthus: Berwaldhallen.
Text: David Saulesco
Läderlappen av Johann Strauss d.y. är världens mest spelade operett. Den mynnar ur det sena 1800-talets Wien där konstformen blev vida populär tack vare sin lätthet, till skillnad från operan med sina mäktiga intriger, lidanden och ofrånkomliga bortgångar. Operetten erbjöd istället nyckfull underhållning, lättsamma handlingar, komiska karaktärer och roande dansinslag. Den blev inte slagen på fingrarna lika snabbt för att den saknade tyngd eller mest var på skoj. Konstformen var därför perfekt för valskungen Strauss som hade en särskild begåvning för att skapa trallvänliga och dansanta melodier.
Strauss skrev gärna lättsam musik som tilltalade många och som folk kunde lägga på minnet: ”Om en operett skall bli populär,” skrev han, ”då måste alla kunna hitta något i den som passar deras smak”. Detta gällde även den fattigare delen av publiken: ”Människorna i galleriet måste också kunna få ut något av den som de minns. De här människorna har inte råd att köpa klaverutdrag, än mindre köpa sig ett piano. Därför måste man framföra den så bra att när de lämnar föreställningen så stannar något kvar i deras öron!”
Läderlappen hämtar sitt stoff från det tyska lustspelet Das Gefängnis, Fängelset, från 1851. Operetten skrevs i sin tur 1874, året efter att Wiens aktiemarknad kraschade och gav publiken en chans att fly bort en stund från samtidens oroligheter och ekonomiska problem. Läderlappen är en förvecklingskomedi om intriger, otrohet och att hålla fasaden uppe, samtidigt som den på sätt och vis själv upprätthåller en fasad av att erbjuda ren eskapism. På ytan bubblar champagnen och folket festar loss i extravaganta kostymer, men mellan raderna skildras också den dekadenta dubbelmoralen där överklassen dricker och frossar som om det inte fanns någon morgondag. Ett budskap som genljuder även i våra dagar.
Text: Mats Hansson
Tobias Broströms Nigredo: Dark Night of the Soul är en dubbelkonsert för två trumpeter och orkester. Titeln betyder inom alkemin ”sönderfall” och står för det svartaste svarta, den förruttnelseprocess som då troddes vara det första stadiet i framställningen av ”de vises sten”, urämnet som bland annat sades kunna förvandla oädla metaller till guld. Undertiteln är tagen från en dikt av den spanske 1500-talspoeten och katolske mystikern Johannes av Korset.
Psykiatern C. G. Jung, som räknas som den analytiska psykologins grundare, använde ”nigredo” som en metafor för själens dunkla natt, det ögonblick av förtvivlan när individen konfronterar sitt eget mörkaste inre. Denna konfrontation med sitt inre mörker är en förutsättning för personlig utveckling och det är främst ur denna aspekt som Broström gestaltar sitt verk. ”Det sätt jag har komponerat musiken och valt titel på knyter an till Jungs definition av nigredo som ett ögonblick av maximal förtvivlan och att detta är en förutsättning för personlig utveckling,” beskriver Tobias Broström själv.
Konserten är skriven i två satser, men kan delas upp i tre delar: Shades and Echoes, No Man’s Land/Antagonism samt Equilibrium/Dystopia och Remembrance. Första delen är energisk och rytmisk med stor harmonisk rikedom i orkestern, över vilka de två trumpetstämmorna följs åt i skuggspel och ekon. Andra delen är till en början mer vilsam, karg och mer sparsmakad i harmoniken. Ur det stilla träder en lyrisk melodi fram hos den ena trumpeten, vars melodi sedermera distraheras av den andra, antagonisten. Tredje delen är en musikalisk temperaturhöjare och stegring men också en sorts tillbakablick, sammanfattning och utveckling av tidigare använda motiv i verket.
Nigredo: Dark Night of the Soul är en sambeställning mellan Malmö Symfoniorkester, Sveriges Radios Symfoniorkester och BBC Radio 3/BBC National Orchestra of Wales. Dubbelkonserten är skriven för mästertrumpetarna Håkan Hardenberger och Jeroen Berwaerts som uruppförde den i mars 2019 med Malmö Symfoniorkester och dirigent John Storgårds.
Text: Nina Sandell
Smeknamn har länge varit ett sätt att ge musikaliska verk extra lockelse. Ett fåtal benämningar härstammar från upphovspersonerna själva och kan tas på större alvar. Beethovens Eroicasymfoni är ett välkänt exempel, liksom Haydns Avskedssymfoni. I dag tilldelas även gamla kompositioner nya epitet, även om de inte har minsta relevans för själva musiken. Vem hade till exempel förknippat Mozarts tjugoförsta pianokonsert med en svensk cirkusartist innan den dök upp som ledmotiv i Bo Widerbergs film Elvira Madigan? Vad gäller symfonier är musikhistorien full av ofullbordade sådana, men när det gäller Den ofullbordade finns i vårt medvetande bara en sådan: den nästa sista av Franz Schubert.
Vi vet är att symfonin skrevs 1822. Året därpå valdes Schubert till hedersmedlem av ett musiksällskap i Graz, något han såg som en stor ära. Som tack skickade han symfonin till sällskapets ledare, en Anselm Hüttenbrenner, och hos honom blev manuskriptet liggande i mer än fyrtio år – inte för att musiken var ointressant, snarare tvärt om. Hüttenbrenner skrev själv musik och det har antagits att han ogillade konkurrensen från en, som han själv insåg, större begåvning. År 1860, långt efter Schuberts död, fick dirigenten Johann Herbeck i Wien ett brev från Hüttenbrenner om en aldrig framförd Schubertsymfoni i hans bror Anselms ägo. Ytterligare fem år senare klingade musiken för första gången.
Men varför är symfonin ofullbordad? Schubert tänkte sig fler än två satser; en skiss till en tredje sats har bevarats och visar att han åtminstone först tänkte hålla sig till den klassicistiska, fyrsatsiga formen. Kanske märkte han senare att de två färdiga satserna redan utgjorde en så perfekt enhet att inget mer behövdes – tvåsatsiga symfonier är numera ett känt fenomen – men Schubert levde nära traditionen, så det verkar osannolikt. Mer rimligt är att han av annan anledning övergav projektet. En annan möjlighet är att de två sista satserna har försvunnit. Schubert var under sin livstid i stort sett okänd utanför Österrike och sågs därhemma som begåvad, men knappast genial. Utanför vänkretsen var hans manuskript inte värdefulla – kanske tog bagaren eller slaktaren en bunt och slog in sina varor i…
Text: Sven Kruckenberg
Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 40 min (inkl. paus)
GUIDAD VISNING: Vill du veta mer om Sveriges Radios konserthus? Före varje jubileumskonsert har vi visningar med ett begränsat antal platser.
Den 28/11 ges 2 visningar, kl 17.30 och 18.00 Köp din biljett till visningen här.
Efter konserten håller baren öppet på det nyrenoverade entréplanet. Välkommen!
Biljetter
Fler konserter
DVOŘÁK SYMFONI NR 9 – FRÅN NYA VÄRLDEN
Violinisten Benjamin Beilman gästar Sveriges Radios Symfoniorkester under ledning av Elim Chan i Elizabeth Ogoneks In Silence. Dessutom får vi höra Dvoraks mäktiga symfoni Från nya världen.
POETIC (R) EVOLUTION
Unga poeter möter Sveriges Radios Symfoniorkester i ett unikt samarbete mellan Berwaldhallen och Unga Klara.
SING ALONG FÖR STORA OCH SMÅ 2021
Ett musikaliskt äventyr för hela familjen!