Tjajkovskijs symfoni nr 4

Konserten sänds på Berwaldhallen Play samt i Sveriges Radio P2 fredagen den 8 april kl 19:00.

D´un matin de printemps, ” En vårmorgon”, utgör tillsammans med syskonverket, D’un soir triste, ”Under en vemodig kväll”, en diptyk. Lili Boulanger själv ansåg och betraktade dem som pendanger. Verket skrevs ursprungligen 1917 för violin och piano, men det blev flera varianter; som duett för flöjt och piano samt som trio för violin, cello och piano. Orkestreringen skedde i januari 1918, och var bland det sista som hon orkade göra. Hennes tragiska öde var utmätt redan från barndomen på grund av Crohns sjukdom, och hon kom att avlida endast 24 år gammal några månader senare. Världen förlorade en av musikhistoriens största naturbegåvningar.

De båda verken är helt olika i sin sinnesstämning, men D’un matin de printemps är det ljusaste av dem. Samtidigt finns det också inslag av vemod trots den glada karaktären, och de båda verken har beröringspunkter och likheter. Kompositionen slår an känslorna, och väcker en undran om vad som skulle ha kunnat komma ur hennes penna ifall hon fått chansen att leva vidare.

Uruppförandet av Bizets opera Carmen år 1875 blev först fiasko, men snart kom den att betraktas som ett mästerverk. Starka, intensivt lidelsefulla utspel, ett färgrikt, mångsidigt partitur och känslan av den realistiska spanska lokalfärgen, bäddade för den succé som kom en tid efter urpremiären.

Idag är operan en av de mest omtyckta och spelade i världen, och den har behållit sin popularitet. Musiken är högt älskad av många, och otaliga arrangemang för olika instrumentalbesättningar har gjorts.  Redan kort efter Bizets död sammanställde hans vän Ernest Guiraud (som komponerat recitativen i Carmen) två sviter med musik från operan. Bägge dessa innehåller sex nummer var, och följer nära tonsättarens egen orkestrering.

I svit nr 1 ingår bland annat Carmens Séguedilla.

Tjajkovskijs homosexuella läggning orsakade honom ett enormt känslomässigt lidande, vilket är mycket tydligt i den musik som skrevs kring år 1877. Tjajkovskij skrev det som skulle bli symfoni nr 4 parallellt med operan Eugen Onegin, och båda verken speglar hans korta, olyckliga äktenskap med Antonina Miljukova. Detta var ett äktenskap som han ingick i strid med sina känslor, för att följa konventionen. Situationen är väl dokumenterad i brev till den förtrogna vännen och mecenaten, änkan Nadesja von Meck, som han delgav alla sina hemligaste och mest intima tankar och känslor.

Symfonin är utan tvekan självbiografisk, men den vittnar inte bara om hans själsplågor, utan även om en ny artistisk mognad. Introduktionen är själva kärnan till hela stycket och i brev till von Meck har han beskrivit tankarna kring detta. Genom hela verket utgår han från detta tema, ett slags ”motto” som återkommer och representerar ödet ”som hindrar längtan efter lycka att nå sitt mål”. Att använda sig att ett motto i musiken var inget nytt, men att låta det övriga tonmaterialet helt genomsyras av temat var innovativt och nyskapande.

Symfonin fullbordades 1878 efter en lång semester i Västeuropa, dit han rest för att hämta kraft efter äktenskapets upplösning. Symfonin låter trots allt inte så tragisk, särskilt om man jämför med den betydligt svartare sjätte symfonin.  Han hade även funnit sällskap i den fagre, unge violinisten Joseph Kotek (som han skrev sin violinkonsert i D-dur för), och kunde nu vända blad.

Text: Andreas Konvicka