Upptäck Strauss & Stenhammar

Gregor Zubicky guidar publiken genom musiken

När Sveriges Radios Symfoniorkester spelar under Magnus Fryklunds ledning står Wilhelm Stenhammars musik till August Strindbergs Ett drömspel samt Richard Strauss passionerade Don Juan på repertoaren. Konserten blir en resa i både toner, tankar och känslor, då klarinettisten och musikprofilen Gregor Zubicky leder publiken genom programmet med kunskap och berättarglädje.

Ett klingande drömtillstånd

Lorensbergsteatern i Göteborg öppnade 1916 och leddes under sina första år av Mauritz Stiller, strax innan han blev internationellt känd som filmregissör. Till invigningen sattes August Strindbergs Ett drömspel upp, med scenmusik av Wilhelm Stenhammar – hans första försök inom genren och början på en rad scenmusikverk, bland annat till pjäser av William Shakespeare, Rabindranath Tagore och Hjalmar Bergman.

Strindbergs och Stenhammars konstnärliga temperament tycktes vara mycket olika på ytan, men fann en gemensam ton då de möttes: introspektiv, suggestiv och djupt förankrad i det nordiska känslolandskapet.

Ett drömspel, skrivet 1901, är ett av dramatikerns mest särpräglade verk. En poetisk, symbolistisk och nästan impressionistisk pjäs där handlingen drivs, inte av logik eller kronologi, utan av känslor, minnen och drömlika övergångar. Dramat skildrar guden Indras dotter, som stiger ner till jorden för uppleva människans lidande på nära håll. Genom hennes ögon möter vi en värld fylld av längtan, smärta och fåfänglighet – men också av skönhet och stunder av nåd.

Stenhammar, då kapellmästare i Göteborg och redan en av Sveriges mest respekterade tonsättare, antog utmaningen och svarade med musik med ett rikt och nyanserat tonspråk. Han använde en förhållandevis liten orkester, men med stor variation i färg och klang. Musiken växlar mellan symfoniskt klingande partier, lyriska vinjetter och melodramer. Den är återhållsam, ibland skissartad, men alltid lyhörd för textens tonfall. Harmoniken rör sig i svävande, modala landskap, vilket förstärker den drömlika känslan och för tankarna till både Griegs lyrik, Sibelius naturmystik och fransk impressionism.

Ett drömspel speglar också Stenhammars konstnärliga sökande vid den tiden, då han brottades med senromantikens arv och strävade efter en mer personlig, nordiskt förankrad röst, och drömspelsmusiken kan ses som ett steg på denna väg.

Verket framförs sällan i sin helhet i konsertsammanhang, men som en orkestersvit får musiken här stå på egna ben. Klangerna viskar snarare än ropar, och låter lyssnaren dröja sig kvar i ett tillstånd av förundran, vemod och stilla längtan.

Ett mästerverk som tänder den senromantiska elden

Med Don Juan slog den 24-årige Richard Strauss igenom som en av senromantikens mest explosiva röster. Verket är en symfonisk dikt, alltså berättande musik utan ord, och bygger på Nikolaus Lenaus (1802–1850) tolkning av Don Juan legenden. Karaktären är en desillusionerad idealist, som söker den perfekta kärleken men gång på gång möter besvikelse (Lenau skrev den efter en olycklig förälskelse i en gift kvinna).

Denna psykologiska tolkning tilltalade den unge Strauss. Han var redan intresserad av att musikaliskt gestalta inre tillstånd snarare än enbart yttre handling, och Don Juan blev hans första stora verk inom genren han skulle komma att förknippas med under hela sin karriär.

Den symfoniska dikten är kort, intensiv och kraftfull. Den bländar, förför och krossar, precis som sin huvudperson. Musiken präglas av färgprakt och stark dynamik, och verket inleds med ett virilt, glänsande, obönhörligt tema som skulle komma att bli ikoniskt. Snart följer lyriska, drömska och ibland vemodiga avsnitt, som det berömda oboesolot, ett av orkesterlitteraturens allra vackraste. Strauss målar Don Juans kärleksmöten, äventyr och inre tvivel med en orkestrering som är både virtuos och psykologiskt laddad. Mjuka violinsolon antyder kärleksscener, medan tunga brassackord och vild energi gestaltar hans yttre och inre strider. Finalen är lågmäld och mörk – hjälten går självmant mot döden, uppgiven inför livets tomhet.

Don Juan revolutionerade det senromantiska tonspråket, och med överdådig energi, subtil färg och dramatisk precision visade Strauss hur orkestern kan uttrycka både extas och existentiellt djup. Musiken lockar och berör, och utgör ett lysande porträtt av människans djupa längtan efter att finna mening i livet.

Text: Andreas Konvicka