Musiken berättar: Eldfågeln

Konserten sänds i Sveriges Radio P2 och med bild på Berwaldhallen Play fredagen den 6 nov kl 19.00.

Med så starka sagokopplingar är det inte helt otippat att inleda denna konsert med uvertyren ur Mozarts sista opera, Trollflöjten. Många känner den nog främst genom paradnummer som Nattens drottnings aria Der Hölle Rache, men redan i uvertyren börjar de musikaliska fyrverkerierna att smälla: från de tre inledande ackorden till den berusande fugan som följer. Operan är stöpt i egyptisk mystik och hemliga symboler och betraktas med all rätt som ett av Mozarts mästerverk.

Tondikten Luonnotar betraktade Jean Sibelius själv som ett av sina allra bästa verk, och många Sibelius-fantaster är nog beredda att hålla med honom. Just Luonnotar sticker ut bland hans övriga tondikter såtillvida att Luonnotar själv, eller Ilmatar som hon också heter, gestaltas av en sångsolist. Luonnotar och Ilmatar är de två namnen på luftens och naturens gudinna i finsk mytologi.

Sibelius skildrar Luonnotars roll i världens skapelse: Från en enslig tillvaro i rymdens tomhet finner hon vår fortfarande helt vattentäckta planet, hetsad av kraftiga stormar. En dykand uppenbarar sig på himlen och Luonnotar låter den bygga sitt bo i hennes knä. Den ruvande anden värmer upp Luonnotars knä så pass att hon skälver till och andens ägg faller ur knäet. Äggen splittras, men ur spillrorna bildas himlen, månen och stjärnorna.

När den unge och ännu oprövade Igor Stravinsky fick i uppdrag att komponera en balett för Ryska baletten i Paris var det till en historia som skulle vara så exotisk och lockande att den franska publiken inte skulle kunna hålla sig borta. Balettens historia är en sammansättning av delar ur olika ryska folksagor och legender.

Den obehaglige Kosjtjej är en välkänd figur i rysk sagotradition. Han kallas ofta för ”den odödlige” eller ”dödstrotsaren” då han, i likhet med J. K. Rowlings onde trollkarl Voldemort, gömmer sin själ i olika föremål för att inte kunna dödas. Den mäktiga men oberäkneliga eldfågeln och prins Ivan, balettens hjälte, är också vanliga gestalter i ryska sagor.

Baletten Eldfågeln blev en fenomenal succé och det stora genombrottet för Stravinsky, som över en natt gick från anonymt tonsättarlöfte till namnet på allas läppar. 1911, året efter premiären, satte Stravinsky ihop en konsertsvit, med ett urval av nummer ur baletten, skriven för samma mycket stora orkester. 1919 beställde den schweiziske dirigenten Ernest Ansermet en omarbetad svit för en normalstor symfoniorkester. Till denna andra svit gjorde Stravinsky också ett nytt urval:

Efter inledningen får vi först höra eldfågeln själv, sedan de tretton prinsessorna som Kosjtjej tagit tillfånga. Därpå följer den infernaliska dans som Kosjtjej och hans undersåtar tvingas dansa av den ursinniga eldfågeln, tills de somnar av utmattning. Efter den hörs en vaggsång, under vilken prins Ivan hittar ägget som rymmer Kosjtjejs själ. Till sist den triumferande avslutningen: Kosjtjej är död, prinsessorna och alla hans fångar är fria och på avstånd hörs eldfågeln en sista gång.

Konserten inleds med Aaron Coplands kända Fanfare for the Common Man: en hyllning till den vanliga, strävsamma människan och allas vår rätt att leva i fred, frihet och gemenskap.

Text: David Saulesco

INFORMATION OM KONSERTERNA I NOVEMBER

Med anledning av de nu aktuella skärpta restriktionerna i Stockholmsregionen spelas konserterna utan publik i hallen. Konserterna sänds i Sveriges Radio P2 och med bild på Berwaldhallen Play.