Musik i en orolig tid

Undertiteln på Richard Strauss sista opera, Capriccio, är ”ein Konversationsstück für Musik”, ett konversationsämne för musik. Den centrala idén är huruvida musiken eller orden är viktigast i exempelvis en opera, något som tonsättare och librettister genom tiderna har haft mycket olika åsikter om. I operan tävlar kompositören Flamand och poeten Olivier om den vackra grevinnan Madeleines hand och försöker överträffa varandra i konstnärlig förmåga och rang. Till sist gör de gemensam sak och skapar en opera – tillsammans. Capriccio inleds med detta stycke för stråksextett, i operan komponerat av Flamand som födelsedagspresent till grevinnan Madeleine, som sedermera fått eget liv som uppskattat konsertstycke, så som på denna konsert.

Aaron Copland har en betydligt bredare verklista än bara de ”amerikanskt” klingande verken som Appalachian Spring och Fanfare for the Common Man. I sin ungdom studerade han i Paris för betydelsefulla Nadia Boulanger, som satte sina elever att lära sig både moderna och klassiska musikformer. Under Boulangers överinseende skrev Copland dessa fyra motetter, som han senare något motvilligt lät publicera: ”Jag betraktar dem som studieverk med influenser av Musorgskij, som jag beundrade. Medan de kanske tillfredsställer en nyfikenhet hos de som undrar vad jag gjorde som student, är stilen ännu inte min egen.”

En annan av Nadia Boulangers studenter var polska violinisten och tonsättaren Grażyna Bacewicz. Hon var länge främst aktiv som violinist, men komponerade under hela sin karriär. Hon skrev tre trios för olika besättningar, varav denna är den sista, skriven 1965. Verkets två första satser är stillsamma, drömmande, med de talande fördragsbeteckningarna Moderato generoso respektive Andantino melancolico. Tredje och sista satsen, Giocoso, lägger genast in en högre växel med en studsig, nyfiket utforskande oboestämma mot färgrika harp- och slagverksklanger.

Jocelyn Hagen skrev körstycket Hands på beställning till en stor internationell körfestival där det skulle uruppföras av svenska Vocal Art Ensemble och dirigent Jan Yngwe. Hon kämpade dock med att hitta en lämplig text. ”Vilken text kunde jag välja som representerade alla närvarande? Att välja en engelsk text kändes inte rätt. Det kändes för begränsande.” Till slut valde hon att skriva en så kallad vokalis, en ordlös sång. Inspirationen slog till när hon gick hand i hand med en god vän som hon återsåg för första gången på länge. ”Det är vad stycket skall handla om: en enkel handling, att förenas i gemenskap.” Från en ensam solist förenas gradvis alla sångare i en klanglig gemenskap.

Carl Nielsens muntra och omvittnat oerhört välskrivna kvintett för blåsare kom till efter en lycklig och oväntad händelse. Över telefon råkade Nielsen hösten 1921 höra medlemmar ur Danska hovkapellets blåsarkvintett övandes på Mozarts Sinfonia concertante. Han blev så förtjust i musikernas skicklighet att han snart satte igång att skriva den Blåskvintett som uruppfördes i Köpenhamn året därpå. Enligt Nielsen själv försöker han ”gestalta de olika instrumentens karaktärer” i denna dialog mellan fem instrument. Den tredje satsen bjuder på en rad variationer av en psalmmelodi som Nielsen komponerat flera år tidigare, till texten Min Jesus, lad mit hjerte få, psalm 217 i den danska psalmboken.

Samuel Barber skrev bara en stråkkvartett. Den påbörjades 1935, blev färdig och uruppfördes året därpå, men först 1943 – efter åtskilliga förändringar av särskilt sista satsen – var Barber helt nöjd med verket. Den 19 september 1936 skrev Barber till Orlando Cole, cellisten i den ensemble som skulle ha uruppfört verket: ”Jag avslutade den långsamma satsen i dag – den blev kanon!” Just den långsamma satsen arrangerades för stråkorkester samma år som kvartetten först blev färdig. Och visst var satsen ”kanon” som Barber beskrev den; hans bitterljuva Adagio for Strings kom att bli hans antagligen mest kända verk, beskrivet som ”fullt av patos och renande passion”. Här framförs musiken i originalversion, med stråkkvartett.

Charles Ives började arbeta som organist redan som 14-åring och komponerade musik för gudstjänstbruk. Under studieåren vid Yale University influerades han vidare av sin lärare Horatio Parker och dennes sakrala verk. Tonsättningen av Psaltarpsalm 67, ”Gud, visa oss nåd och välsigna oss” eller God be merciful unto us, har ett igenkännbart Iveskt tonspråk med lager av ackord i en mjukt dissonant, välkomnande klangväv. I Elizabeth Kimbles körverk The Peace of Wild Things beskriver texten, skriven av poeten och miljöaktivisten Wendell Berry, något som många känner i dessa dagar. ”När jag misströstar allt mer över världens tillstånd” är nog ord som många känner igen sig i. Och liksom förtröstan och hopp finns i tron, så finns den också i naturen: ”Jag finner vilan hos de vilda djuren, som inte tynger sina liv med föruttagen sorg. För en stund vilar jag i världens nåd, och är fri.”

Text: David Saulesco