Matteuspassionen

Det är oklart hur många gånger Johann Sebastian Bach tonsatte passionshistorien, evangeliernas skildringar av Jesu lidande och död. Tyvärr har bara två bevarats: Johannespassionen, uruppförd 1724, och Matteuspassionen, troligen uruppförd samma år som den skrevs, 1727. Platsen var naturligtvis Thomaskyrkan i Leipzig där Bach varit kantor sedan 1723.

Matteuspassionen är ett av musikhistoriens mest himlastormande mästerverk, starkt bidragande till att Bach fått smeknamn som ”den femte evangelisten” eller ”Guds speleman”. Sådana romantiserande omskrivningar verkar dock stämma dåligt med tonsättarens självbild. Matteus evangelium är långt mer omfattande och detaljrikt i sin berättelse om Jesus på korset än det från evangelist-kollegan Johannes, vilket också återspeglas i det senare verket. Matteuspassionen är i en större skala, komponerad för soloröster, dubbelkör och dubbel orkester. Behändigt nog hade Thomaskyrkan dubbla orgelläktare av olika storlek.

Texten utgörs av kapitlen 26 och 27 i den lutherska bibelns evangelium enligt Matteus, men Höga visan skymtar också förbi. Därtill kommer arior och koraler, de senare med olika textförfattare och utvalda av Bach själv. Librettist var Picander, pseudonym för Christian Friedrich Henrici, med rykte om sig att vara en rätt liten mästare. Denna text anses vara hans främsta prestation, sannolikt skriven i nära samarbete med tonsättaren. Centralfiguren är Evangelisten som för historien framåt, medan övriga sångsolister ger röst åt dramats olika deltagare.

Bachs anteckningar från 1729 om sin upplevelse av vad som tidigare antagits var uruppförandet tyder på vissa konstnärliga brister. Just det året var dessutom en annan passion, av Gottfried Frober, långfredagens publikmagnet. Redan då var det svårt att välja mellan alla kulturevenemang. Leipzig lär också ha varit en musikaliskt konservativ stad. En beskrivning från 1732 av vad som bör vara Bachs Matteuspassion talar om stor förvirring, med kommentarer som ”Gud bevare oss, mina barn! – det är som en komisk opera”. Nog ingen vanlig reaktion i dag.

Berömt är den tjugoårige Felix Mendelssohns succéartade återupplivande 1829 av det då tämligen bortglömda mästerverket genom ett framförande i Berlin. Det var första gången verket spelades utanför Leipzig och intresset för Bachs hela skapande nytändes som i ett enda slag. Mormoderns gåva till unge Felix några år tidigare, partituret till Matteuspassionen, hade verkligen burit frukt!

Text: Gunnar Lanzky-Otto