Klaus Mäkelä, Janine Jansen & Amihai Grosz

Konserten sänds på Berwaldhallen Play och i Sveriges Radio P2 fredag den 22 oktober kl. 19:00.

Fransmannen Pierre Boulez, en av 1900-talets musikaliska frontfigurer, står för kvällens inledande fanfar. Septetten Initiale för sju brassinstrument är en komposition från 1987, det vill säga relativt sen men likväl typisk Boulez. Vid den här tiden hade sjuttiotalets elektronmusikaliska äventyr börjat klinga av och tyngdpunkten i Boulez karriär blev den firade dirigentens. Initiales blandning av modernitet i uttrycket kombinerat med traditionell instrumentation är ett koncept som Boulez redan i början av sin tonsättargärning ofta praktiserade med framgång.

Söker man information om vad en Sinfonia concertante egentligen är kan man vara nästan säker på att Wolfgang Amadeus Mozarts Sinfonia concertante Ess-dur för violin, viola och orkester nämns som ett av musikhistoriens främsta exempel på kompositionsformen och som en av höjdpunkterna i Mozarts skapande. Blandningen av symfoni och konsert för ett varierande antal soloinstrument hade omkring åren 1770-1830 ett starkt fäste i Paris, en stad som Mozart besökte tre gånger och av olika skäl kom att få ett traumatiskt förhållande till. Med tanke på Mozarts rykte som stjärnpianist glömmer man lätt att han också var en framstående violinist. Åter i Wien skrev han 1779 detta mästerverk för hovkapellet i Salzburg. Det uruppfördes med kapellets konsertmästare Antonio Brunetti som violinsolist, medan Mozart själv tog hand om violastämman.

Renässansmästaren John Dowland publicerade 1604 sin instrumentalsvit Lachrimae, or Seaven Teares, en cykel som tar lyssnaren genom olika stadier av tårfylldhet, tårar av ensamhet, desperation, kärlek eller glädje. Samlingen har av eftervärlden jämförts med Bachs Die Kunst der Fuge i fråga om kontrapunktisk och variationsteknisk skicklighet. Här hör vi den inledande satsen Lachrimae Antiquae, som en musikalisk motsvarighet till en välvald rensare av smaklökarna vid mitten av en finare middag.

Tio år efter att Robert Schumann förutspått symfoniformens död var han själv i färd med sin Symfoni nr 2, den av hans fyra numrerade symfonier som kom att hållas allra högst av kolleger som Brahms och Tjajkovskij. Arbetet fördröjdes av den växande psykiska instabilitet som börjat plåga Schumann och som med tiden förmörkade slutet av hans liv. Men att mästerverk skapas under svåra förhållanden är ju inte helt ovanligt i konstens värld. Tredje satsen är ett adagio espressivo av enorm skönhet, en höjdpunkt i den romantiska musiken och en påminnelse om det felaktiga i påståendet att orkestrering inte var Schumanns starka sida. Symfonin slutar i triumf och, liksom denna konsert började, med en fanfar.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Ungefärlig konsertlängd: 1 tim 50 min inkl. paus