Harding & Veronika Eberle

Få verk har haft ett så märkligt öde som Robert Schumanns Violinkonsert i d-moll. Efter att ha legat bortglömd i över 80 år togs den fram av nazisterna som ett ”ariskt” alternativ till Mendelssohns då förbjudna violinkonsert, och uruppfördes av Georg Kulenkampf i Berlin den 26 november 1937. En månad senare spelades konserten i USA av violinisten Yehudi Menuhin, som ansåg att den var ”länken mellan Beethovens och Brahms violinkonserter”.

Konserten blev Schumanns sista orkesterverk och komponerades hösten 1853 för violinisten Joseph Joachim, underbarnet som han träffat hemma hos Mendelssohn 1843. I ett brev till Schumann hade denne klagat över bristen på vettig violinrepertoar. Trots ett lyckat samarbete kring Schumanns Fantasi för violin och orkester i C-dur i september 1853 rann arbetet med konserten ut i sanden. Den ansågs bära spår av Schumanns tilltagande psykiska sjukdom och efter dennes död 1856 vägrade Clara och Joachim låta trycka den och förpassade den till gömmorna. Numera är konserten införlivad i den stående repertoaren och finns i åtskilliga inspelningar, bland annat med Daniel Harding som dirigent. Första satsens ödesmättat punkterade huvudtema avlöses av en drömsk, långsam sats (den enda Joachim hade accepterat) som i sin tur utan uppehåll övergår i en dansant leende final i en slags hövisk polonäsrytm.

Anton Bruckner är med sina mäktiga symfonier en av romantikens särlingar. När han kom till Wien 1868 drogs han in på Wagners sida i den pågående konflikten med Brahms, trots att den förstnämndes konstteorier inte alls intresserade Bruckner. Men intryck av Wagners orkesterteknik hade han redan tagit under tiden som organist i Linz domkyrka. Först efter uruppförandet av den sjunde symfonin i Leipzig 1884 hyllades Bruckner som ett geni, mer i Tyskland och Holland än i det övriga Europa. Numera räknas han till den symfoniska musikens nydanare och banade även väg för en tonsättare som Gustav Mahler.

Ryktet om att Bruckners osäkerhet skulle ha föranlett de många omarbetningar hans symfonier blev föremål för stämmer inte. Tvärtom var han konstnärligt mer målmedveten än man föreställer sig. Inom ramen för det 1929 grundade Brucknersällskapet gavs symfonierna ut i två olika utgåvor, något som knappast minskat förvirringen kring de olika versionerna. Den väldiga Symfoni nr 5 i B-dur – komponerad 1875–76, reviderad fram till 1878 och uruppförd först 1894 – föreligger emellertid bara i en version. Det är den enda symfoni av Bruckner som har en långsam inledning. Den återkommer i den kontrapunktiskt förtätade finalen med dess kulminerande brasskoral.

Text: Henry Larsson