Hans Ek möter Rantala & Wülker

Konserten sändes kl 18:40 söndagen den 14 februari i Sveriges Radio Jazzradion och med bild på Berwaldhallen Play samt i Sveriges Radio P2 fredagen den 19 februari kl 19:00.

Hans Ek har berättat att han redan som ung student inriktad på konstmusik kände att någonting skavde. Han upplevde att den musik som påverkar flest människor ofta finns i andra genrer än den klassiska. Det satte hans agenda som dirigent och arrangör: han ville få de två världarna, klassisk musik och populärmusik, att mötas.

Symfoniorkestern med sin klangrikedom och sina outtömliga möjligheter till uttryck har alltid varit central i Hans Eks arrangörskonst. Han trollar med orkestern så att vi hör andra aspekter av musiken än vi kanske hade tänkt oss. När vi hör låtarna av och med den tyske jazztrumpetaren Nils Wülker (samtliga är från hans senaste album Go) ska vi inte bli förvånade om vi märker att hans experimentella jazz med inslag av syntpop – när den arrangerats av Hans Ek – visar sig ha egenskaper som kan leda tankarna både mot amerikansk minimalism á la Philip Glass och mot andra konstmusikaliska riktningar.

Nils Wülkers låtar vittnar om stark kreativitet. Värt att ha i minnet är att flera av dem kommit till under det senaste årets coronaisolering. I en intervju har Wülker sagt att han har försökt göra det bästa av situationen, och vågat testa andra saker än han kanske hade gjort om det inte hade varit för pandemin.

Den finländske pianisten och kompositören Iiro Rantala är känd för sin humor (i Finland har han blivit folkkär bland annat genom sina lekfullt musikpedagogiska TV-program), sin fullständigt briljanta pianoteknik (det är inte för inte som han har liknats vid Oscar Peterson) och för sin osvikliga känsla för olika musikaliska stilar. Förvisso är han först och främst jazzpianist, men Iiro Rantala har inga problem med att blixtsnabbt växla från stämningsläget i en jazzlåt för att i nästa stund gå in i känslan i till exempel ett stycke barockmusik. Det är precis vad vi får höra honom göra under konserten i Berwaldhallen, när Esbjörn Svenssons Behind the Stars följs av musik ur Bachs Goldbergvariationer.

Pianopoesi från 2012 ställs mot pianopoesi från 1741. Med ens hör vi likheterna. Det är lätt att börja fundera över de gränser vi är vana vid att rita upp mellan olika sorters musik, mellan olika genrer och musik från olika tider. Behövs de? Är skillnaderna egentligen så stora som man kan tro?

Christina Hedlund

Alla arrangemang av Hans Ek där inte annat anges.