Brahms violinkonsert

Konserten sändes på Berwaldhallen Play och i Sveriges Radio P2 den 18 september 2020.

Sveriges Radios Symfoniorkesters chefsdirigent Daniel Harding möter återigen violinisten Leonidas Kavakos, känd över hela världen som en musiker av högsta klass. I februari 2019 tolkade han Mendelssohns violinkonsert tillsammans med orkesterns förste gästdirigent, Klaus Mäkelä. Nu har turen kommit till ett av genrens viktigaste verk: Johannes Brahms violinkonsert i D-dur.

Brahms komponerade gärna under semestrarna, då han fick vila och inspiration av naturen. Violinkonserten skrevs i natursköna Pörtschach am Wörthersee i södra Österrike då Brahms var 46 år gammal och på höjden av sin karriär. Konserten skrevs för vännen och virtuosen Joseph Joachim. Som förebild hade han Beethovens violinkonsert. De delar inte bara tonarten D-dur, utan även karaktären och solostämmans hjältemodiga kamp med orkestern.

Joachim ville bidra till att solostämman blev idiomatisk och spelbar och hjälpte Brahms med detaljerna. Uruppförandet på nyårsdagen 1879 dirigerade Brahms själv. Det lyriska, musikaliskt mogna verket ansågs svårspelat, precis som Beethovens konsert, trots Joachims assistans. Kanske berodde det på att Brahms till slut inte lyssnade på alla vännens förslag. Det var ”en konsert mot violinisten”, som Joachim själv sade.

Pianisten Leif Ove Andsnes har beskrivit Franz Schuberts Gesang der Geister über den Wassern som ”ett av hans mest magiska stycken”. I texten liknar Johann Wolfgang von Goethe människans själ vid vattnet, som kretsar mellan himlen och jorden. Schubert tonsatte dikten flera gånger. Denna – Andsnes favoritstycke – är den mest kända. Den är skriven för manskör och en stråkensemble bestående av altfioler, violonceller och kontrabasar.

Gradualpsalmen Christus factus est är knuten till Skärtorsdagen. Texten – ”Kristus blev för vår skull lydig” – handlar om hur Jesus dör på korset för mänsklighetens skull. Anton Bruckner gjorde hela tre körsättningar av psalmtexten. Den sista tillkom 1884 och är den som Radiokören framför på denna konsert, dirigerad av den engelske kör- och operadirigenten Sam Evans. Han gästade tidigare Berwaldhallen i oktober 2019 som kormästare vid uppsättningen av Edward Elgars Gerontius dröm. Detta gästspel genomförs med stöd av projektet Momentum: Our Future, Now.

På 1850-talet grundade Johannes Brahms en damkör i Hamburg som han dirigerade och skrev musik för. Hans sjuttonde opus, Fyra sånger för damkör, härstammar från den här tiden. Två valthorn och harpa understryker och färgar den vackra, bedrägligt enkla körsatsen. Den andra sången är en sättning av Shakespeares kända text Come away, come away, death, översatt till tyska. Texten till den fjärde sången sades härstamma från gammal keltisk poesi, men skrevs i själva verket på 1700-talet av skotske diktaren James MacPherson.

Antonín Dvořák älskade hela livet sitt hemland och den tjeckiska folkmusiken som han inspirerades av i flera av sina verk. När han 1892, på inbjudan av den förmögna Jeanette M. Thurber, flyttade med sin familj till New York för att bli rektor vid hennes nya nationella musikkonservatorium dröjde det därför inte länge innan hemlängtan slog till. Dvořáks stora intresse för folkmusik var en av anledningarna till att han erbjudits jobbet som rektor. Thurber önskade nämligen att Dvořák skulle delta i skapandet av en amerikansk nationalmusik.

Med hjälp av bland andra den afroamerikanske sångaren och tonsättaren Harry T. Burleigh fick Dvořák lära känna både spirituals och indianernas musik, och blev förtjust. Han betraktade dem som grunden till ”en stor och ädel musikalisk tradition” och uppmanade amerikanska tonsättare att gräva där de stod för att hitta sin egen musikaliska identitet.

När han skrev sin nionde symfoni, med smeknamnet Från nya världen, grävde Dvořák dock inte där han stod utan i den tjeckiska mylla han själv vuxit upp i. Han färgade dock de tjeckiska klangerna med ”andan i de svartas och indianernas melodier. Jag har helt enkelt skrivit teman i vilka jag till exempel har lagt in vissa för den indianska musiken karakteristiska drag.” Dvořák konstaterade också, rätt och slätt, att symfonin ”är och kommer alltid att förbli tjeckisk musik”. Symfonin blev en succé redan vid uruppförandet i Carnegie Hall i december 1893, mitt under Dvořáks tid i New York.

Text: David Saulesco och Andreas Konvicka