Brahms andra symfoni

Upplev konserten från 22 okt på Berwaldhallen Play

I Nationalencyklopedins artikel om folkmusik beskrivs den som ”musik med rötter i det gamla bondesamhället som blandats med städernas populär- och konstmusik”. Längre ner i artikeln står det att folkmusik ”i bemärkelsen ’böndernas musik’ kan följas tillbaka till antiken och till ännu tidigare kulturer”. På 1800- och 1900-talet intresserade sig många tonsättare i Europa och USA för folkmusik från olika delar av världen.

En av de mest kända europeiska musikforskarna är Zoltán Kodály, som också arbetade en hel med vännen och tonsättarkollegan Bela Bartók. Bartók liknade användningen av en folkmelodi i oförändrad form vid Bachs behandling av koralmelodier men beskrev också att en tonsättares verk kunde ”präglas av en atmosfär av folklig musik” och att denne då har ”anammat den folkliga musikens idiom, som blivit hans musikaliska modersmål.”

Kodálys yrkesliv kretsade kring folkmusiken och han anammade helt klart också folkmusikens idiom i sin egen musik. Orkesterverket Danser från Galánta skrevs på beställning till Budapests filharmoniska orkesters 80-årsjubileum. Galánta är en by längs järnvägen mellan Wien och Budapest där Kodály bodde i flera år som barn. Där hörde han också en känd romsk orkester spela: ”Det var de första orkesterklangerna som nådde mina barnaöron”, som han själv senare beskrev det.

Verket använder så kallad verbunkos-musik, en typ av dansmusik som användes vid den ungerska militärens uppvisningsnummer på 1700- och 1800-talet för att locka nya rekryter. Verbunkos-uppvisningar har två delar – ”lassú”, långsam, och ”friss”, frisk – och så även Kodálys verk. Efter den lättjefullt sävliga lassú-delen väntar en vild och frejdig friss-del med en rad snabba dansteman som garanterat väcker liv i den segaste av oktobertrötta lyssnare.

Även Johannes Brahms hade ett stort intresse för folkmusik. På 1900-talet kunde Kodály spela in folksånger på fonografcylindrar men Brahms var tvungen att skriva ner melodier och texter för hand. Han lämnade ifrån sig ett stort antal sådana manuskript och gjorde också flera arrangemang av folksånger. Som orkestertonsättare plågades Brahms länge av att han förväntades nå upp till Beethovens till synes ouppnåeliga standard. Följaktligen tog det mer än 20 år för Brahms att skriva färdigt sin första symfoni, där den konstnärliga kampen – och segern – nästan går att höra.

Den andra symfonin, däremot, tillkom under loppet av en sommar, året efter att den första symfonin haft premiär. Brahms själv, möjligen med glimten i ögat, skrev till sin förläggare att den andra symfonin ”är så melankolisk att du inte kommer att stå ut”, men snarare är den ljus och optimistisk till uttrycket. Befriad från yttre och inre demoner, och omgiven av den vackra österriska landsbygden, skrev Brahms en varm och melodisk symfoni med ett strålande, jublande slut.

Och, apropå att jubla: Nu när vi äntligen får välkomna publik till Berwaldhallen igen vill vi fira det genom att inleda varje konsert med en fanfar. Denna konsert inleds med Benjamin Brittens Fanfare for St Edmundsbury för tre trumpeter. Varje trumpetare spelar först sina respektive stämmor i tur och ordning. När de sedan spelas tillsammans flätas stämmorna samman allt mer, tills de förenas i triumferande ackordstötar. En bild, om man skulle vilja, av musikens enande kraft.

David Saulesco

Tidigare meddelat program samt medverkande utgår (Ravels Gåsmors sagor, Alain Altinoglu dirigent, Nora Gubisch mezzosopran).