Esa-Pekka Salonen dirigerar Musorgskijs Chovansjtjina

Operan textas på svenska med textmaskin i konsertlokalen. Du kan även få textningen på svenska, eller i andra översättningar, direkt i din telefon via appen Subtitle Mobile. Mer information skickas ut till dig med konsertbiljett före föreställningen och du kan även ta del av instruktionerna här intill.

Modest Musorgskij är en djupt egendomlig, kraftfull och originell tonsättare. Till skillnad från sina samtida kollegor Pjotr Tjajkovskij och Nikolaj Rimskij-Korsakov var han nästan helt självlärd, och vilade på sitt fantastiska, instinktiva gehör och sin stora pianistiska talang. Han hämtade inspiration från gammal folklig och liturgisk rysk musik, klangen från de medeltida kyrkklockorna och, mer än något annat, det ryska språket som han älskade.

Mest av allt ville Musorgskij berätta en historia: måla människoporträtt genom att sömlöst fläta samman ord, musik och skådespel. Likt många av tidens ryska konstnärer – däribland Tjajkovskij, författaren Fjodor Dostojevskij och målaren Ilja Repin – ville Musorgskij utforska och skildra hans hemlands våldsamma och olyckliga öde. Hans medel var omfattande ”opera-krönikor” där han sökte förklara varför hans hemland då, liksom nu, har en så utpräglat katastrofal historia.

Musorgskijs första försök var bearbetningen av Pusjkins Boris Godunov, en Macbeth-liknande historia om en tyrann som grep den ryska tronen på sent 1500-tal. Nästa mörka och våldsamma episod att gestalta blev Chovansjtjina, som äger rum ett hundratal år efter Boris Godunov. I slutet av 1600-talet försökte rivaliserande grupper ledda av den hänsynslöse furst Chovanskij att ta den ryska tronen med våld och list, men i sista stund besegras de alla av Peter den store.

Musorgskij gjorde omfattande historiska efterforskningar i denna omtumlande period och sammanfattade det sedan i ett egenskrivet libretto. Han komprimerade handlingen till ett rafflande kioskvältarmanus, där flera års händelser skildras som om de äger rum inom loppet av ett par dagar. När texten var färdig komponerade han musiken över flera års tid, som en mosaik – inte från början till slut, utan en bit i taget, med inspirationen som ledstjärna.

Resultatet hör till Musorgskijs allra bästa musik, med hjärtskärande känslouttryck, förkrossande tungsinne, och genomgående präglat av hans älskade kyrkklockor, hymnmelodier och längtansfulla folksånger. Men Musorgskij blev aldrig riktigt färdig, och han orkestrerade bara en bråkdel av det flera hundra sidor långa partituret som liknar en jättelik sång för piano och röster.

Ända sedan han dog 1881 har andra musikälskare och kompositörer lockats av Chovansjtjina. Rimskij-Korsakov gjorde en första spelbar version, men ändrade och strök mycket enligt hans personliga smak. Senare bad balettchefen Sergej Djagilev Maurice Ravel och Igor Stravinsky att tillsammans ta fram en ny version som låg närmare Musorgskijs egna avsikter. Av denna återstår bara Stravinskys ljuvliga slut på operan som han skrev 1913, vid samma tid som Våroffer uruppfördes.

På 1950-talet orkestrerade Dmitrij Sjostakovitj hela Musorgskijs pianopartitur, och det är denna version som oftast spelas. Stravinskys slut återfanns senare och infogas numera ofta i uppsättningar. Dessutom har sedermera ett antal tidiga skisser av slutscenen återupptäckts i ryska arkiv.

Huvuddelen av detta framförande utgörs av Sjostakovitjs orkestrering av, med Stravinskys spöklika och vackra slut, och däremellan – som en slags bro – en rekonstruktion av de återfunna skisserna, skapad av undertecknad. Tanken var att samtida lyssnare skulle få höra kvarlevorna av Musorgskijs ursprungstankar, utan att konkurrera med Sjostakovitjs och Stravinskys enastående bidrag. Därmed var det viktigt att skisserna skulle presenteras som fragment, hastiga dagboksanteckningar som får liv utan att förställas till något mer än just skisser.

Ett sådant sätt att ge skisserna liv är mot en helt nyskapad ljudkuliss av den ryktbare finske ljudkonstnären Tuomas Norvio. Eftersom slutscenen utspelar sig djupt i den ryska urskogen var idén att Norvios komposition skulle frammana detta enorma naturrike, och att skisserna skulle framträda som små andetag från inuti den.

Det var också viktigt att överbrygga Sjostakovitjs och Stravinskys olika stilar. Sjostakovitj hade marinerats i Musorgskijs musik i hela sitt liv och skapade en på samma gång storslagen och otroligt dyster klangvärld. Stravinsky, med ett helt annat tonspråk, utgick ifrån Musorgskijs skriftliga beskrivningar av den intensivt mystiska stillhet han ville åstadkomma i operans slutscen. Han införlivade också en gammal slavisk kyrkovisa från sent 1600-tal, till psaltartexten ”Herren är min herde”.

Den här bryggan av skisser tar oss från Sjostakovitjs musikaliska värld till Stravinskys, så att vi kan uppleva hur båda dessa stora kompositörer på var sitt sätt bottnade i deras enastående föregångares, Modest Musorgskijs, storverk.

Gerard McBurney
Svensk översättning av David Saulesco