arrow

KOOPMAN & HALLENBERG

Den nederländske organisten, cembalisten och dirigenten Ton Koopman är något av en legend i den klassiska musikvärlden, inte minst för sina banbrytande tolkningar av barockrepertoaren. Här leder han Sveriges Radios Symfoniorkester i Bachs medryckande första Brandenburgkonsert och Mendelssohns stämningsfulla femte symfoni. Dessutom den hyllade operasångerskan Ann Hallenberg i musik av den italienske 1700-talstonsättaren Giovanni Battista Ferrandini.

Konserten sänds på Berwaldhallen Play samt i Sveriges Radio P2 fredagen den 1 april kl 19:00

Ann Hallenberg är en av våra internationellt mest hyllade operasångerskor. Hon framträder regelbundet på världens stora operascener och förra året utnämndes hon av kungen till hovsångerska. Här får vi tillfälle att njuta av hennes röst i musik av den italienske 1700-talstonsättaren tonsättaren Giovanni Battista Ferrandini. Hans kantat Il pianto di Maria är ett verk som länge tillskrevs Händel. Ferrandini föddes i Venedig men tillbringade en stor del av sitt yrkesliv vid hovet i München som hovkapelloboist och tonsättare. I mitten av 1700-talet återvände han till Italien och bosatte sig i Padua, där han träffade den unge Mozart och dennes far.

Bachs Brandenburgkonserter räknas till barockens absolut främsta verk. De sex konserterna tillägnade Bach markgreven vid hovet i Brandenburg. Men något svar från greven kom aldrig och inte förrän i mitten av 1800-talet dök noterna till den här musiken upp igen i ett arkiv i Kungliga biblioteket i Berlin. Varje enskild Brandenburgkonsert kräver en unik uppsättning instrument och Bach tog chansen att bjuda på överraskande och snillrika instrumentkombinationer i varje konsert. I den första konserten, den mest ”symfoniska” av de sex, använder sig Bach bland annat av oboer och horn vid sidan om stråkarna. Brandenburgkonserterna sägs ibland vara den perfekta ”humörhöjar-musiken” och efter att ha lyssnat på hornens lekfulla och glada jaktmotiv i första satsen är det svårt att säga emot.

År 1829, ett par decennier före noterna till Brandenburgkonserterna hittades i Berlin, arrangerade en 20-årig Felix Mendelssohn ett uppförande av Bachs Matteuspassion i samma stad. Mendelssohns gärning skulle bli betydelsefull för det nyväckta intresset för Bachs musik och Mendelssohn inspirerades ofta själv i sitt komponerande av den äldre mästaren. Så är också fallet i den stämningsfulla femte symfonin, där Mendelssohn använder sig av kontrapunkt och av koralmelodier på ett sätt som påminner om Bach. Den femte symfonin var för övrigt den andra symfonin som Mendelssohn komponerade. Det faktum att den benämns den femte kommer sig av att verket publicerades sent, först flera decennier efter tonsättarens bortgång.

Text: Axel Lindhe


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER dot 2021/2022
Skriv ut

Medverkande

 

&

Sveriges Radios Symfoniorkester är en av Europas främsta och mest mångsidiga orkestrar, som har mottagit flera priser och utmärkelser och samarbetar med världens främsta kompositörer, dirigenter och solister. Orkestern turnerar regelbundet, med hyllade gästspel runt om i Europa och världen, och har en omfattande, kritikerrosad skivkatalog.

Sedan 2007 är Daniel Harding chefsdirigent för Sveriges Radios Symfoniorkester, och sedan 2019 också dess konstnärlige ledare. Hardings tjänst fortsätter till och med säsongen 2024/2025. Två av orkesterns tidigare chefsdirigenter, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, har utnämnts till hedersdirigenter. Båda fortsätter att göra regelbundna gästspel med orkestern.

Sveriges Radios Symfoniorkester är hela Sveriges symfoniorkester. Från sin hemmascen i Sveriges Radios konserthus Berwaldhallen når orkestern hela landet i etern och på webben genom Sveriges Radio P2. Flera av konserterna visas även på Berwaldhallen Play, i SVT och på SVT Play, samt sänds internationellt genom EBU.

&

Ton Koopman är en världsberömd expert på uppförandepraxis och barockspecialist, grundare av Amsterdams barockorkester och kör som är kända som en av de främsta ensemblerna som spelar på gamla instrument. De har spelat in Bachs samtliga kantater, en bragd som belönats med Echo Klassik, BBC Award, Berliozpriset och dessutom nominerats till både en Grammy Award och Gramophone Award. De har även spelat in Dieterich Buxtehudes samtliga verk.

Koopman leder sedan 2004 det internationella Buxtehude-sällskapet och sedan 2019 också Bach-arkivet i Leipzig. Han har tilldelats flera andra utmärkelser, bland annat hedersprofessurer vid musikhögskolorna i Lübeck och Linz. Han är också aktiv som gästdirigent med engagemang hos orkestrar som Berlinfilharmonikerna, Concertgebouworkestern, Gulbenkianorkestern i Lissabon, Franska radions symfoniorkester och San Francisco symfoniorkester. Han är professor vid Leidens universitet, hedersmedlem av Royal Academy of Music i London och konstnärlig ledare för festivalen Itinéraire Baroque i Dordogne i Frankrike.

&

Julia Kretz-Larsson är sedan 2015 alternerande första konsertmästare i Sveriges Radios Symfoniorkester. Hon är även medlem i kammarmusikensemblen Spectrum Concerts Berlin, som utöver en egen konsertserie i Berlinfilharmonin har uppträtt i bland annat Carnegie Hall i New York City och Concertgebouw i Amsterdam. Hon har tidigare varit medlem i både Lucerne Festival Orchestra och som stämledare i Mahler Chamber Orchestra.

Vid sidan om orkestertjänstgöringen är Kretz-Larsson även en aktiv kammarmusiker. Hon har spelat med bland andra Janine Jansen, Isabelle Faust, Cecilia Zilliacus och Torleif Thedéen och uppträtt på välrenommerade festivaler i Salzburg, Utrecht och Schleswig-Holstein, Schubertiade i Voralberg och Vinterfest i Mora. Hon har spelat in kammarmusik för bland andra BIS, dB och Harmonia Mundi och skivan Amanda Maier vol. 3 från 2018 belönades med en Grammis. Med Julius Stern Pianotrio har hon vunnit priser vid internationella tävlingar i Florens, Berlin och Trieste.

Julia Kretz-Larsson undervisar på Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hon är född i Berlin, har studerat för professor Marianne Boettcher, för professor Thomas Brandis på Konstuniversitetet i Berlin, samt för Josef Suk i Prag.

Mezzosopranen Ann Hallenberg framträder regelbundet vid internationella operahus och festivaler, såsom Teatro alla Scala Milan, Teatro la Fenice Venice, Teatro Real Madrid, Theater an der Wien, Opernhaus Zürich, Opéra National Paris, Théâtre de La Monnaie Brussels, Netherlands Opera Amsterdam, Bayerische Staatsoper München, Staatsoper Berlin, Salzburg Festival, Salzburg Whitsun Festival och Edinburgh Festival. Hon har spelat in över 40 album och har vid två tillfällen, 2014 och 2016, vunnit pris för ”Best Operatic Recital” vid International Opera Awards i London. 2019 tilldelades hon Operapriset av Tidskriften Opera.

Hallenbergs operarepertoar rymmer huvudroller i operor av Rossini, Mozart, Gluck, Händel, Vivaldi, Monteverdi, Purcell, Bizet och Massenet. Hon har sjungit med orkestrar som Berliner Philharmoniker, Leipzig Gewandhaus Orchestra, Orchestre de Paris, Orchestre national de France, Royal Concertgebouw Orchestra, BBC Symphony Orchestra, symfoniorkestrarna i London, Los Angeles, Montréal och Barcelona, Russian National Orchestra, Sveriges Radios Symfoniorkester, Kungliga Filharmonikerna och Danmarks radios symfoniorkester.

Bland kommande engagemang kan nämnas huvudrollen i Agrippina vid Drottningholms slottsteater, Dejanira i Hercules vid Händel Festspiele i Karlsruhe och Galatea i Aci, Galatea e Polifemo vid Opéra de Lyon. Hallenberg kommer även att sjunga Beethovens Missa Solemnis med Symphonieorchester des Bayerischen Rundfunks, Haydns Il ritorno di Tobia vid Müpa-festivalen i Budapest samt Berlioz L’enfance du Christ och Händels Donna, che in ciel, båda under ledning av Sir John Eliot Gardiner.

Musiken

Ungefärliga tider

Egentligen är det märkligt att de sex verk av Bach i concerto grosso-form som bär namnet Brandenburgkonserterna inte har fått en mer passande titel. Visserligen tillägnade han sina verk till markgreven av Brandenburg, förmodligen med förhoppning om en anställning, men sannolikt lät aldrig greven uppföra musiken och Bach fick inte ens ett tack i gengäld. Efter att greven gått bort 1734 såldes noterna vid en auktion och drygt hundra år senare, 1849, gick intendenten vid Kungliga Biblioteket i Berlin igenom bibliotekets samlingar av Bach-noter och bland de många verken låg partituren till de sex Brandenburgkonserterna.

Concerto grosson var vanlig under barocken och i formen utnyttjar tonsättaren samspelet mellan en solistgrupp (concertino) och orkestern i sin helhet. I den första Brandenburgkonserten, som både är den längsta och den med störst instrumentbesättning, består concertinogruppen av violin, oboe, horn och fagott. Violinen är en så kallad violino piccolo, vars toner ljuder en aning högre upp i registret än hos en vanlig violin.

I den gladlynta och rytmiska inledningssatsen spelar solistgruppen och den övriga delen av orkestern huvudsakligen tillsammans och här gör sig hornen gällande med typiska ”jaktfanfarer”. Andra satsens adagio har en annorlunda karaktär, en stillsam duett mellan oboe och stråkar. I tredje satsens gigue återvänder den livsbejakande atmosfären från inledningssatsen och här spelar den lilla violinen huvudrollen. Finalsatsen, slutligen, bjuder även den på festligt humör. Här hörs en menuett som upprepas fyra gånger, och i var och en av de tre mellanspelen ger Bach utrymme för olika instrument. I den första hörs träblåset, i den andra ­­­– en polonäs – spelar enbart stråkarna, och den tredje mellansektionen är vigd åt hornen, ackompanjerade av oboerna.

I kantaten Il pianto di Maria (Marias tårar), framställs Jesu moders klagan framför den heliga graven. Den komponerades troligen omkring 1735 för sopran och stråkar och tillskrevs länge, tack vare sin höga kvalitet, Georg Friedrich Händel. Idag är musikforskare övertygade om att den är komponerad av den i dag relativt bortglömda italienske kompositören Giovanni Battista Ferrandini. Kantaten är i sig själv är ett enastående och originellt verk, som har en kvalitativ bärkraft.

Ferrandini föddes i Venedig 1709, och studerade vid Conservatorio dei Mendicanti i sin hemstad. Han avslutade sin utbildning i München, där han var verksam resten av sitt liv. Han inledde karriären som hovkapelloboist, och blev senare kammarkompositör och operakompositör. Han hade ett högt anseende, så pass så att han 1771 söktes upp av den unge Mozart och hans far under en av deras resor till Italien.

Förutom operamusik skrev han ett sextiotal kantater för olika röstbesättningar, tjugofem symfonier och lite kammarmusik.

Il pianto di Maria har en anmärkningsvärd skönhet, som genast griper lyssnaren. Verket är uppbyggt av en serie recitativ och arior, som pärlor på ett radband. Att Ferrandini kunde skriva operadramatik återspeglas i kantaten, där inte bara solisten utan även orkestern har en viktig roll.

Kantaten inleds med de händelser som så småningom leder fram till Marias klagan vid graven. Sångstämmans mjuka vokallinje kontrasteras av stråkarnas tunga dissonanta ackompanjemang, som uttrycker hennes djupa sorg. Effektfullt låter Ferrandini stråkarna målande beskriva gissel, törnen och smärta verket igenom, medan Maria suckar över sin sons grymma plågor. Kraftfulla ackord läggs till de avsnitt som innehåller intensiva texter, som ”förrådd av en lärjunge, förnekad av en annan, undanhållen av de mest trogna, dömd som brottsling av en orättfärdig domstol”.

Kantaten avslutas stämningsfullt och dramatiskt, och dess sista kromatiska nedåtstigande takter innehåller en musikalisk representation av jordbävningen som åtföljer Kristi död.

Text: Andreas Konvicka

Symfoni nr 5 skrevs med avsikt att framföras i Leipzig midsommardagen 1830 under 300-årsfirandet av Martin Luthers kyrkoreform och den augsburgska trosbekännelsen.

Musiken kom på olika sätt att präglas av ändamålet. Yttersatsernas lätt arkaiserande ton skulle kanske antyda 1500-tal, men viktigare är att Mendelssohn utnyttjade flera melodier från den tiden. Ett par minuter in i första satsen hörs (efter trumpeternas fanfarer) det så kallade Dresdner Amen, samma stigande tonföljd som Wagner senare skulle utnyttja som ”gralmotiv” i operan Parsifal. Finalen genomsyras av koralen Vår gud är oss en väldig borg, vars text anses vara skriven av Luther med musik av medarbetaren Johannes Walther.

Verket kan samtidigt ses som en hyllning till Johann Sebastian Bach, den protestantiska kyrkomusikens mästare. Kontrapunktiken och sättet att väva in koralmelodier är tydliga referenser till den store föregångaren. Mendelssohns återuppväckande av Bachs Matteuspassion hade ägt rum ett halvår innan symfonin påbörjades.

Symfonins uppförande i Leipzig kom aldrig till stånd. Det kyrkliga jubiléet visade sig omstritt och tidens politiska oro gjorde att högtidligheterna ställdes in. Senare planerades ett framförande i Paris under dirigenten François Habeneck. Uppgifterna om huruvida det blev av är oklara. Eventuellt kan verket ha utgått sedan musikerna under repetitionsarbetet klagat på att det var ”för akademiskt, för mycket fugerat, för omelodiskt”.

I november 1832 klingade det i varje fall i Berlin under Mendelssohns egen ledning. Någon framgång blev det inte, vilket kanske förklarar varför det kom att publiceras först 1868, flera decennier efter tonsättarens död.

Text: Sven Kruckenberg
(Hedvig Ljungar, red.)

Ungefärlig konsertlängd: 1 timme 40 minuter inkl. paus