Harding möter Alina Ibragimova

Allan Pettersson är i dag en av våra internationellt mest kända tonsättare. Han växte upp under fattiga förhållanden och bodde större delen av sitt liv på Södermalm i Stockholm. I hans väldiga produktion om bland annat 17 symfonier intar verket med den krassa titeln Symfonisk sats från 1973 en blygsam position. Stycket skrevs på beställning av Sveriges Television till naturfilmen Poem av Boris Engström, som tidigare hade bildsatt slutet av Petterssons sjunde symfoni. Det knappt 400 takter långa partituret till Symfonisk sats har Petterson tillägnat Boris Engström. Stycket inleds med en tolvtonsserie, en kompositionsteknik som Pettersson studerat i Paris på 1950-talet, där den sista tonen via ett durackord övergår i mindre seriella tongångar.

Få verk har haft ett så märkligt öde som Robert Schumanns Violinkonsert i d-moll. Efter att ha legat bortglömd i över åttio år togs den fram av nazisterna som ett ”ariskt” alternativ till Mendelssohns då förbjudna violinkonsert, och uruppfördes av Georg Kulenkampf i Berlin i november 1937. En månad senare spelades konserten i USA av den judiske violinisten Yehudi Menuhin, som kallade den ”länken mellan Beethovens och Brahms violinkonserter”. Konserten blev Schumanns sista orkesterverk och skrevs hösten 1853 för violinisten Joseph Joachim, som han träffat hemma hos Mendelssohn 1843.

Trots ett lyckat första samarbete kring Schumanns Fantasi för violin och orkester rann arbetet med violinkonserten ut i sanden. Den ansågs bära spår av Schumanns tilltagande psykiska sjukdom och efter hans död förpassades den till gömmorna. Numera är konserten införlivad i den stående repertoaren och Alina Ibragimova själv är mycket förtjust i verket. ”Det är ett otroligt komplext verk,” säger hon. ”Jag blir ofta väldigt trött av att spela Schumanns musik. Här finns så mycket känsla och du måste fylla varenda ton med allt du kan ge.”

Fransmannen Hector Berlioz tillhörde i flera avseenden de mer egensinniga romantikerna. Några av hans stora vokalverk är genreöverskridande och svåra att klassificera med traditionella mått. Dit hör Fausts fördömelse, en ’dramatisk legend’ som inte sällan även framförs sceniskt, men också den ’dramatiska symfonin’ Romeo och Julia från 1839. Det senare verket är indelat i sju satser och består av en rad instrumentala och vokala ensemble- och solonummer. De sjungna partierna kommenterar skeendet i de rätt löst sammanfogade scenerna ur Shakespeares drama. Här framförs en svit ur Romeo och Julia med de vokala inslagen utelämnade.

Text: Henry Larsson