arrow

FINAL I SOLISTPRISET

Tre fantastiska unga solister spelar tre av 1800- och 1900-talets mest älskade solokonserter: Från den gryende romantiken i Beethovens tidiga 1800-tal, via Dvořáks innerliga nationalromantik strax före sekelskiftet, till Nielsen och 1920-talets lekfulla nyklassicism. Missa inte denna fullmatade finalkonsert med Sveriges Radios Symfoniorkester och dirigent Tobias Ringborg. De tre finalisterna i Solistpriset 2019 är pianisten Pontus Carron från Ekerö, cellisten Kristina Winiarski från Stockholm och flöjtisten Laura Michelin från Norrköping. Konserten direktsänds i Sveriges Radio P2 och med bild på Berwaldhallen Play.

Hör de tre solistprisfinalisterna berätta om vad det betyder att vara med i finalen.

Efter en intensiv uttagningsomgång väntar nu finalen i Berwaldhallen där de tre finalisterna får uppträda med Sveriges Radios Symfoniorkester i vad Kungliga Musikaliska Akademiens ständige sekreterare Fredrik Wetterqvist beskriver som en rafflande final. ”De tre toppkandidaterna är mycket värdiga finalister och går säkerligen en lysande framtid till mötes,” säger han.

Konsertens dirigent Tobias Ringborg har egen erfarenhet av vad det innebär att stå som finalist på Berwaldhallens scen. ”Som tidigare solistprisvinnare skall det bli extra roligt att återvända till tävlingen som dirigent och få möta detta utomordentliga unga startfält,” säger Ringborg och utlovar en kväll med fenomenal musik och stor spänning.

Flöjtisten Laura Michelin från Norrköping tolkar Carl Nielsens Flöjtkonsert, ett lekfullt och överraskande verk där flöjtsolisten får göra en hel del spännande resor genom olika klanger, register och tonarter. Nielsen själv menade att ”flöjten inte kan förneka sin sanna natur. Dess hem är Arkadien och den föredrar pastorala stämningar”, att det vore rentav att bruka våld på den stackars flöjten att inte bejaka dess muntra och vänliga natur. Den virtuosa och krävande men samtidigt lätta och eleganta solostämman paras omväxlande ihop med olika orkesterinstrument, mest anmärkningsvärt med den till synes väsensskilda bastrombonen.

Cellisten Kristina Winiarski från Stockholm spelar Antonín Dvořáks storslagna Cellokonsert h-moll, en solokonsert som av många framhålls som ett av cellorepertoarens absolut främsta verk. Första satsen börjar försiktigt, vemodigt men beslutsamt, men växer snart i omfång och dramatik. Efter en lång introduktion i orkestern gör så cellosolisten entré med vad som nästan verkar vara en improvisation över huvudtemat som orkestern presenterat. Genom hela verket sätts hela solistens förmåga på prov i den mäktiga och romantiska musiken som Brahms kommenterade: ”Om jag hade vetat att det var möjligt att skriva en sådan solokonsert för cello hade jag försökt göra det själv!”

Pianisten Pontus Carron från Stockholm tar sig an Ludwig van Beethovens femte pianokonsert, Kejsarkonserten, ett verk som tillkom under Napoleons angrepp på staden Wien våren 1809. Arbetet avbröts flera gånger av striderna och Beethoven fick ta skydd i sin brors källare. Hela situationen tärde på Beethoven och han hyste inga varma känslor för Napoleon, ett faktum som är ännu mer välkänt genom hans tredje symfoni. Pianokonsertens första sats präglas av trumpetsignaler, marschrytmer och explosiva musikaliska utfall. Den lugna andra satsen ger såväl solisten som orkestern ett välbehövlig andrum innan solisten river igång det fryntliga, avslutande rondot.

Text: David Saulesco


SVERIGES RADIOS SYMFONIORKESTER
Skriv ut

Medverkande

 

Sveriges Radios Symfoniorkester är känd i hela världen som en av Europas mest mångsidiga orkestrar med spännande, mångfasetterad repertoar och ständig strävan efter att bryta ny mark. Orkesterns högklassiga musicerande liksom samarbeten med världens främsta tonsättare, dirigenter och solister har belönats med otaliga priser och lovord.

Sedan 1979 är Sveriges Radios Symfoniorkesters hemmascen Berwaldhallen, Sveriges Radios konserthus. Förutom konsertpubliken når orkestern varje vecka miljontals lyssnare i etern och på webben genom Klassiska konserten i P2. Flera av orkesterns konserter visas också på Berwaldhallen Play och i Sveriges Television, vilket ger publiken ytterligare möjligheter att komma riktigt nära en av världens bästa orkestrar.

”Orkestern har en unik kombination av ödmjukhet, känslighet och musikalisk fantasi” säger Daniel Harding, orkesterns chefsdirigent sedan 2007 och de senaste åren även orkesterns konstnärlige ledare. ”Jag har aldrig haft en konsert med Radiosymfonikerna där de inte spelat som om det gällde livet!” Orkestern är också stolt över att ha Klaus Mäkelä som förste gästdirigent sedan 2018.

Den första radioorkestern bildades 1925, samma år som Radiotjänst påbörjade sina sändningar. Sveriges Radios Symfoniorkester fick sitt nuvarande namn 1967. Genom åren har orkestern haft många framstående chefsdirigenter varav två, Herbert Blomstedt och Esa-Pekka Salonen, sedermera utnämnts till orkesterns hedersdirigenter, samt Valery Gergiev som gästat orkestern åtskilliga gånger och är medgrundare av Östersjöfestivalen.

Dirigenten och violinisten Tobias Ringborg röner enorma framgångar både i operahusen och på konsertscenerna som dirigent, solist och som kammarmusiker. Han är en aktiv förkämpe för svensk musik och har spelat in ett tjugotal skivor med kammarmusik och violinkonserter av företrädesvis svenska tonsättare. Operarepertoaren är specialiserad på italiensk opera samt Mozart med meriter som inkluderar Puccinis Turandot på Dalhalla, Blomdahls Aniara vid Malmö Opera, och Donizettis Kärleksdrycken vid GöteborgsOperan, liksom Mozarts Così fan tutte vid Scottish Opera, Puccinis Madame Butterfly vid New Zealand Opera och Mozarts Idomeneo vid festivalen Garsington Opera. Nyligen har han gjort Puccinis La Bohème vid New Zealand Opera, Trollflöjten vid Scottish Opera och konserter med bland andra Auckland Philharmonia, Dalasinfoniettan och Kungliga Filharmonikerna. Samma år som han tog solistdiplom vid Kungliga Musikhögskolan vann han prestigefyllda Solistpriset. Han spelar på en Niccolò Gagliano utlånad av Järnåkerfonden.

Pianisten Pontus Carron är en hängiven solist och kammarmusiker. Han framträder regelbundet vid kammarmusikfestivaler runt om i Norden. Denna säsong innehåller bland annat en solokonsert i Steinway Hall i London och samarbeten med Quartetto di Cremona, Malmö Symfoniorkester och Gävle Symfoniorkester. Pontus har studerat vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm och Edsbergs slott för Stefan Bojsten och Mats Widlund. Han har de senaste åren mottagit en rad priser i internationella tävlingar som San Doná di Piave Piano Competition samt Nordic Piano Competition 2019. Han har även mottagit stipendier från bland andra Kungliga Musikaliska Akademien och Svenska Frimurarorden.

Flöjtisten Laura Michelin är en flitigt anlitad solist, kammar- och orkestermusiker som för närvarande går sitt sista år på masterprogrammet vid Hochschule für Musik und Theater i München för professor Andrea Lieberknecht. Vid sidan av sina studier frilansar hon i de olika svenska orkestrarna. Tidigare studerade hon i fyra år vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm för professor Tobias Carron. Laura har mottagit stipendier från bland andra Kungliga Musikaliska Akademien, Svenska Frimurarorden och 2019 dessutom G.T. Bäckmans stipendium, ett av Sveriges största kulturstipendier.

Kristina Winiarski har redan hunnit framträda på många prestigefulla scener med stora orkestrar runt om i världen. Vid 16 års ålder gjorde hon sin professionella solistdebut då hon spelade Tjajkovskijs Variationer över ett rokokotema med National Symphony Orchestra på Kenedy Center i Washington D.C. Sedan dess har hon framträtt med bland andra Marylands symfoniorkester, Stuttgarts kammarorkester och Malmö Symfoniorkester.

Som kammarmusiker har hon samarbetat med musiker som Dora Schwarzberg, Alexander Rudin, Roland Pöntinen och Bengt Forsberg. Hon spelar regelbundet med pianisten Pontus Carron i en duo som vann kammarmusiktävlingen Ung & Lovande 2019. Samma år tilldelades Kristina Anders Walls Giresta-stipendium. Som finalist i Solistpriset 2020 gjorde hon ett hyllat framförande av Dvořáks cellokonsert.

Under uppväxten spelade hon cello för Maria Zhuravleva i Moskva, Ulrika Edström och Ola Karlsson i Stockholm samt för Valter Despalj i Zagreb. Hon fortsatte på Kungliga Musikhögskolan, Edsbergs Slott samt för Thorleif Thedéen på Musikhögskolan i Malmö där hon tog solistdiplom våren 2019. Hon har även studerat i Paris för Gautier Capuçon. Kristina spelar på en cello byggd av David Tecchler 1709, utlånad av Järnåkerfonden.

Musiken

Ungefärliga tider

Medan Napoleons armé gick till attack mot Wien på våren 1809 satt Beethoven och försökte komponera sin femte pianokonsert i sitt hem i staden. Larmet och bullret från striderna var dock enormt och Beethoven, som bodde alldeles vid stadsmuren, fick flera gånger söka skydd i sin brors källare. ”Vi har genomgått en hel del elände” skrev han till sin förläggare, ”allt som hänt här har nedsatt mig till kropp och själ”.

Beethovens hade först tillägnat general Napoleon sin tredje symfoni men ändrat sig i vredesmod när han hörde att Napoleon utropat sig till kejsare. Beethoven avskydde Napoleon för att han hade invaderat Wien, en reaktion typisk för den allmänna nationalromantiska stämning som började gro i Tyskland och Österrike. Varför den femte pianokonserten kallas Kejsarkonserten är det nog ingen som vet; det var åtminstone ingen hyllning till Napoleon, och det var inte Beethoven själv som satte namnet. Det finns dock en alternativ titel som säger ute mer: Militärkonserten.

Militärkonserter var en vanlig genre vid den här tiden, som innehöll både kanonader, trumpetsignaler och marschrytmer. En kvarleva av detta, kan man säga, finns främst i pianokonsertens första sats. Andra satsens lugna inledningsmelodi lär däremot härstamma från österrikiska pilgrimssånger. Det här är ändå en av Beethovens ljusaste solokonserter och det är överlag svårt att höra spår av den svåra tid då den skrevs. Nu började också Beethovens hörsel att försämras, vilket betydde att han själv inte kunde framföra verket.

Vid uruppförandet i Leipzig 1811 blev publiken så förtjust att de ”icke kunde låta sig nöja med de vanliga yttringarna av erkännande och belåtenhet”. Men efter ytterligare ett framförande blev den nästan inte spelad alls, förrän i mitten av 1800-talet då det både fanns tryckta noter och många duktiga pianovirtuoser som klarade av Beethovens verk.

Trots att Beethoven hade ytterligare 18 år kvar i livet blev detta hans sista pianokonsert. Kanske berodde det på att han inte själv kunde framträda som pianist, eller att han inte ansåg sig ha mer att åstadkomma i den här konsertformer. Det hade han, däremot, i andra.

Text: Bengt Arwén

I Carl Nielsens produktion finns tre solokonserter: en för violin från 1911, en för flöjt komponerad 1926 och en för klarinett skriven 1928. Idén till de två sistnämnda fick han i samband med att Köpenhamns blåsarkvintett spelade det kammarstycke han skrivit för dem. Denna blåskvintett, som blivit ett av Nielsens mest spelade och älskade stycken, tillkom 1922. När han på det här sättet kommit i nära kontakt med blåsinstrumenten lovade Nielsen att skriva solokonserter för sina musikervänner. Men åren gick och han sköt arbetet med de utlovade konserterna framför sig.

Mot slutet av sommaren 1926 började Nielsen arbeta med den första av de utlovade solokonserterna, den för flöjt och orkester. Så gott som hela verket skrevs utomlands; från mitten av augusti till en bit in i oktober befann sig Nielsen på resande fot: Han hade utsetts att ingå i den kommission som utomlands skulle utvärdera olika slags radiosändare och han insåg att det via radion skulle bli möjligt att sprida musik till en tidigare oanat stor publik. När uppdraget var slutfört reste Nielsen från München till Florens i Italien, där flöjtkonsertens första sats skrevs färdigt. Även den andra satsen hävdar han färdigställdes i Florens, men i själva verket lades sista handen vid musiken under tidspress på en tågresa till Paris där uruppförandet skulle ske.

Uruppförandet blev en framgång och solokonserten beskrevs av till exempel tonsättarkollegan Arthur Honegger som ”pikant, flytande och inte utan humor”. Nielsen själv var dock inte helt nöjd med det i all hast färdigskrivna verket och väl hemkommen igen komponerade han en ny slutdel. Den definitiva versionen framfördes till slut för första gången några veckor efter uruppförandet vid en dansk festkonsert i Oslo.

På samma sätt som han först gjorde i blåskvintetten har Nielsen i flöjtkonserten strävat efter att tillvarata instrumentets specifika karaktär. Flöjten, menade Nielsen, föredrar pastorala, lantliga stämningar och kompositören måste rätta sig efter instrumentets blida väsen om denne inte vill stämplas som en barbar. Soloinstrumentet ackompanjeras av en relativt liten orkester där instrumenten i flera avsnitt för ett kammarmusikaliskt samtal med varandra och med solisten, vars lätthet och rörlighet präglar framför allt den första satsen. Den andra satsen börjar med smått aggressiva attacker av stråkarna, vars påstridighet dock blåses bort av flöjten. Graciöst för sedan solisten en dialog med en fagott. Flöjtens ”blida väsen” betvingar dramatiken som ligger tätt under ytan, men aldrig tillåts ta överhanden, innan verket avrundas med en marschartad final.

Text: Christina Tobeck

Liksom Carl Nielsen i sina solokonserter strävade efter att tillvarata soloinstrumentens specifika karaktär och inte bruka våld på deras innersta väsen, var Antonín Dvořák mån om att hans Cellokonsert h-moll skulle bli något som framställde instrumentet i bästa möjliga dager. Dvořák hade tidigare uttalat sig tveksam till cellons solistiska kvaliteter. Mellanregistret tyckte han om, men i höga lägen lät den nasal och gnällig och det låga registret var mullrande och otydligt.

Vändpunkten kom när Dvořák fick höra Victor Herberts andra cellokonsert på en konsert i New York. Herbert var lärarkollega till Dvořák på National Conservatory och tidigare cellist i orkestern vid Metropolitan. Det lär ha varit särskilt Herberts användning av tromboner som ackompanjemang till solocellisten som fick Dvořáks inspiration att vakna och Dvořák använder själv samma klanger i sin egen cellokonsert.

Första satsen påbörjades i november 1894. På nyårsdagen 1895 var sista satsen skissad och 9 februari samma år var verket klart. Den slutliga versionen är dock daterad 6 juni 1895. Då hade Dvořák förlängt den sista satsen med en utökad hyllning till Josefína Kounicová, en släkting till Dvořák och tillika tidigare käresta, som precis hade avlidit efter en tids sjukdom. Han hade redan vävt in en av hennes favoritsånger i solokonsertens andra sats.

Dvořáks cellokonsert är uppdelad i tre satser. Den första satsen är skriven i klassisk sonatform med två kontrasterande teman och en sektion vardera med orkestern respektive solocellisten i fokus. Sidotemat som introduceras av valthornen har beskrivits av musikforskaren Donald Tovey som ”en av de vackraste melodier någonsin skrivna för det instrumentet”. Vi vet att Dvořák själv var nöjd med melodin, inte minst eftersom han återanvänder den flitigt och effektfullt i satsen.

Andra satsen inleds med en enkel klarinettmelodi som tas över av solocellisten. Efter ett dramatiskt tutti presenterar så solocellisten Josefínas favoritsång för första gången: Lämna mig ifred från Dvořáks sångsamling Fyra sånger op 82. Sista satsen är ett rondo med en medryckande, sångbar refräng och ett antal allt längre och mer uttrycksfulla episoder mellan refrängerna. Tonspråket ligger inte långt från andra verk från den här tiden, som till exempel hans nionde symfoni, Från nya världen. Avslutningsvis, den känslosamma codan som Dvořák lade till sist, på våren 1895.

”Hade jag vetat att det var möjligt att skriva en sådan här solokonsert för cello hade jag försökt göra det själv!” Det lär ha varit Johannes Brahms förtjusta omdöme när han själv 1896 spelat igenom verket på piano. I mars det året uruppfördes det i Queen’s Hall i London.

Text: David Saulesco

Ungefärlig konsertlängd: 2 tim 30 min inkl. paus