Brahms symfonier: nr 1 & 3

Konserten sänds direkt i Sveriges Radio P2.

Då Johannes Brahms 1883 presenterade sin Symfoni nr 3 hade han sedan länge status som en obestridd mästare. Det är hans kortaste symfoni, den allra mest personligt präglade och trots sitt måttliga format så oerhört innehållsrik. En underbar studie i glasklar kontroll över mål och medel, samtidigt som det också vilar något gåtfullt över verket. Exakt vad det djupt personliga består i får vi inte riktigt veta, Brahms var inte den som avslöjade sina hemligheter. Men kanske var det minnen av den personkrets som betytt mest för honom i livet som ansatte honom. Han hade både goda och sorgliga minnen av tiden med paret Clara och Robert Schumann och deras vänner, som tagit den unge lovande tonsättaren under sina vingars beskydd i början av 1850-talet. De till en början ljusa dagarna tillsammans mörknade så småningom av Brahms komplicerade kärlek till Clara samt Roberts alltmer tragiska öde då den psykiska sjukdomen förtärde honom och ändade hans liv redan 1856. Ovanligt nog för en symfoni avslutas alla satserna i stillhet. Påfallande många musikälskare har kunnat berätta hur den tredje satsen, ett för Brahms mycket typiskt intermezzo, kom att bli startpunkten för deras intresse för klassisk musik överhuvudtaget.

Inget annat av Brahms verk har en längre tillkomsthistoria än Symfoni nr 1, den satt långt inne. Så sent som 1870 hävdade han bestämt att han aldrig skulle skriva någon symfoni. Ändå hade han gjort åtminstone ett ofullbordat försök under 1850-talet, och arbetet pågick faktiskt också med det som vi idag känner som hans första symfoni, fastän i snigelfart. Minst två faktorer orsakade Brahms ångest. Han kände sig jagad av Beethovens makalösa exempel på symfonins område. “Ni anar inte hur det känns för sådana som jag att höra hans fotsteg bakom sig”, sa Brahms till en vän. Och så var det oändligt viktigt för honom att en första symfoni inte bara skulle bli någorlunda lyckad, utan ett sant mästerverk. Så blev det ju, men ettan tog lika lång tid att komponera som de tre följande symfonierna tillsammans. Först 1874 satte Brahms mer normal fart: Första satsen reviderades och försågs med sin anslående inledning, de tre återstående satserna blev till, och hösten 1876 var det hela klart. Succén var inte omedelbar och vissa kritiker gjorde sina försök att förringa symfonins betydelse. Synpunkten att den var ett verk av ”en trött gammal man” tillhörde de mest märkliga. Hur kan man missa energin som regerar här? Men Brahms hade i vart fall fått klart för sig att han verkligen kunde skriva en symfoni.

Text: Gunnar Lanzky-Otto

Lär dig mer – Lyssna på P2:s Klassiska podden om Johannes Brahms. Med programledarna Camilla Lundberg och Carl Tofft.